Betalt per besök


Om orsak och konsekvens

Reform med stor betydelse.

Låt mig fördjupa mig i det här en aning. Det finns faktiskt en hel del att säga om saken.

Det handlar om vårdcentralernas finansiering i dagens Sverige – betalt per besök! Så har det ju inte alltid varit. Förr satte landstingen upp en vårdcentral, gav dem en budget och patienterna kom, undersöktes, fick enklare behandling, ett recept i handen, en klapp på axeln och ”krya  på dig och kom tillbaka om det inte hjälper!”

Men det var då, det! Nu är det en annan ordning: patientgenomströmningen är själva budgetunderlaget!

Betalt per besök

Vilka konsekvenser får det?

Ja, ja! Sakta i backarna! En annan fråga först!

Vem hittade på det och varför?

Det där med betalt per besök var en reform som Socialdemokraterna kom på när de tog till sig Milton Friedmans nyliberala idéer om monetarism och libertarianism. Det är idéer som saknar varje beröringspunkt med socialism, samhällets ansvar, gemensamma satsningar och allt sådant som borde stå högst upp på ett socialdemokratiskt partis dagliga agenda! Men allt det där kastade sossarna över ända och öppnade sitt öra för de fria marknadskrafternas store idol, belönad av en hurrande borgarklass med Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 1976. Socialdemokratin gjorde helt enkelt marsch höger om.

Från och med då klingade deras retorik riktigt falsk för var och en som hade minsta politiska medvetenhet, men det var ju inte så många. ”Jag röstar på sossarna för det har jag alltid gjort och farsan också!” Men att politiken plötsligt var en helt annan, det gick många helt förbi. Det borde finnas ett kompetenstest för rätten att få rösta!

Rustade med sin nya ideologi borde Socialdemokratin egentligen ha upplöst sitt parti och anslutit sig till Moderaterna. Men de nya politiska målen skulle inte gynnats av det. Då hade vänsterpartiet tagit deras väljare och den nyliberala politiken hade försvagats. Det politiska rävspelet fick säga sitt!

Nu inleddes arbetarklassens kräftgång, det öppnades upp för privatiseringar på område efter område och utförsäljning av statlig egendom blev ordningen för dagen. Sjukhus, vårdcentraler och skolor splittrades upp i små enheter med egen budget och redovisning och det var slut med att driva verksamheter efter behov. Nu gällde lönsamhet och sparbeting på alla nivåer ända ned till varje enskild vårdavdelning, med en redovisningshysteri som skapade onödig och kostsam byråkrati istället för att låta pengarna gör den nytta de var avsedda för.

Vad var tanken med det?

Jo, att bereda vägen för de redan då planerade privatiseringarna. Man införde lagen om offentlig upphandling där endast priset avgjorde vad man fick beställa. Därefter gällde bara de råa marknadskrafterna och de fick plötsligt sista ordet över varje offentlig verksamhet. Det har vi alltså Socialdemokratin och givetvis EU att tacka för. Och nu tävlar de om våra röster med de öppet borgerliga partierna, en kamp som är lite ojämn har det visat sig sedan de fyra gick samman i Alliansen. Det naturliga steget ser vi nu när Socialdemokrater börjar flörta höger ut för att kunna bilda regering. Ett annat naturligt steg tar valmanskåren där det inte längre är lika självklart för arbetarna att rösta på sossarna när det går lika bra med Folkpartiet, nästan lika bra med Moderaterna och för dem som är trötta på alla svarta niqab lockar SD.

Den första frågan: konsekvenserna

Vilka konsekvenser får den nya politiken för vårdcentralernas patienter nu när vårdcentralerna får betalt av landstingen för patientbesök istället för att få en budget tilldelad för att driva verksamheten år från år och med enda mål att bota sjukdomar? Jo, oavsett om vårdcentralen är privat eller inte gäller det att ha så många patienter som möjligt varje dag. För de privata är det den enda målsättningen eftersom det är det enda sättet att öka ägarnas vinster, men de offentliga måste också få ekonomin att gå ihop. Det går ut över patienterna!

När man söker sig till en vårdcentral förväntar man sig att stå i centrum och sjukdomen vara det viktigaste. Man förväntar sig tid för en ordentlig undersökning med tillhörande provtagning med mera, tid för samtal, tid för att bli informerad om mediciner, biverkningar, behandlingsalternativ och vad man ska tänka på, samt vad man själv kan göra för att tillfriskna. Men den man talar med vill bara få besöket registrerat och patienten skickad på dörren snabbast möjligt, allt för budgetens skull, och i de privata vårdcentralerna, för vinstens skull – skälet för verksamheten! Allt som tar tid skickas genast vidare med hjälp av en remiss. Sen får någon annan ta hand om det kostsamma. Patienten har gjort sitt, uppfyllt sin del som består i ett registrerat besök.

I slutändan är ju detta förödande för varje patient, särskilt för de svaga och utsatta som knappast kan tala för sig och inte förväntas klaga och få upprättelse! Det är ju som vanligt; sådana människor får alltid dra det kortaste strået.

Resultatet är bristfälliga undersökningar och missade diagnoser. Folk går hem samma sjukdom, men med ett recept på smärtstillande och en missad allvarlig diagnos, till exempel cancer. Vi läser om det varje dag och det blir allt vanligare att folk dör istället för att botas. Folk undrar varför det händer. Nu har jag gett svaret!

Ny makalös SU-35 film


Det ryska flygplanet

Ni har säkert sett det förut.

På Skvitts* visade jag det. Ni som följde mig där har sett flera video med detta plan. Men den här filmen är ny.

Vad är så märkvärdigt? Jo, manövrer så extrema att bara de ryska planen klarar dem!

*Förklarande länk

Vart tar resurserna vägen?


Det kan man ju fråga sig!

Vi blir ju rikare!

Förra året var vi dubbelt så rika som 1970, inflationen bortrensad! Det skriver Jan Wiklund på gemensamhetsbloggen.

Men vart tar resurserna egentligen vägen?

Gemensam

Det tycks vi inte ha någon aning om men

”Vad vi däremot vet är att kapaciteten att producera har fördubblats sen 1970. Därmed borde också utrymmet att bete oss generöst mot varandra ha mer än fördubblats. Allt snack om att ‘vi måste skära ner’, ‘vi har inte råd’ osv osv tyder på att enorma resurser går till spillo, nånstans.

Det skulle vara bra att veta vart de tar vägen.

Gärna lite kvantifierat. Så man vet hur mycket man borde kunna kräva tillbaka.”

Det är ett mycket intressant resonemang som föregår det citatet, så läs det här.

Alla känner igen en giraff


Om den inte är mald

Och inblandad i lasange

Det påstår Peter Larson och det tror jag kan vara sant.

Peter Larsson

Det och mycket annat skriver han om. Och det är minsann en lika rolig som givande och omväxlande läsning med många länkar för den som är hågad att klicka på dem. Det gjorde jag och hamnade på en bild som jag lät infoga i nedanstående bild:

Blubby

Hur omväxlande det kan vara att läsa Peter Larson framgår klart och tydligt av hans egen avrundning:
”När det gäller Afrika så börjar det förresten bli ordentligt tröttsamt med alla som fortfarande går omkring och på allvar tror att hela den afrikanska kontinenten enbart består av biståndsbehövande analfabeter. Hur många av oss känner t.ex. till att Afrika idag är en av de snabbast växande ekonomierna i världen (Economist) och hur många känner till att det afrikanska teknikföretaget VMK tillverkar en egen mobiltelefon ”elikia” och en surfplatta Way C”. Jag vet som vanligt inte hur jag hamnade hos en afrikansk mobiltillverkare när jag egentligen började texten med nordkoreanska frisyrer, men så brukar det ju bli ibland på den här sidan och det tycks inte förändrats under uppehållet. Slutligen angående rubriken så är det det vedertagna namnet på avkomman från en zebra och en åsna. Härligt ord, ‘zedonk’!”

Här ska du klicka om du vill läsa alltsammans.

Fredagsfilosofi, fri vilja, brott och straff


Ett hembesök hos Honungsbloggen

 

Det var ett givande besök.

Och det blev några kommentarer. Det var här jag kikade in.

Jag citerar de rader som ledde till ett tankeutbyte:

”Den diskussion som rörde George Eliots verk och som jag var inne och nosade på handlade om determinism och frågan om Eliot var determinist. … om huruvida människan är styrd av en högre makt som kontrollerar hennes öde, förr i tiden en gud, eller om hon har en egen fri vilja som hon kan kontrollera själv.

Eliot skriver i en av sina romaner, The Mill on the Floss, att ‘Character is fate’ det vill säga att våra personliga egenskaper styr oss, men vi har också mjölighet att förändra oss som hon skrev senare i Middlemarch att ‘Man is not cut in marble, he is amendable’. Självklart innehåller hennes romaner så mycket, mycket mer än två citat men de har fastnat trots att det är många år sedan jag läste dem. Så vad är vi människor? Är vi obönhörligt styrda eller styr vi själva? Den fascinerande diskussionen lär fortsätta och jag kommer nog att försöka att ta del av den.”

Honungsbloggen

Det där väckte min lust till diskussion. Jag skrev:

”Det intressanta är att senare tids hjärnforskning visar att vi påbörjar en handling innan vi är medvetna om den. Om vi således sträcker oss efter ett glas vatten så har impulsen gått till armen innan vi vet om det själva.
Finns det då medvetna handlingar? En intrikat fråga.
Lika knepigt blir det med denna insikt för rättsväsendet. Kan en mördare göras ansvarig för sina egna handlingar?
Rättsväsendet har valt den enkla lösningen och bortser från dessa forskningsresultat. Men är det rätt? Ska inte även rättsväsendet sträva efter att vila på vetenskaplig grund så långt det är möjligt. Ser man till de filosofiska tankar som ligger till grund för det straffrättsliga regelverket så gör ju rättsväsendet anspråk på att vila på en vetenskaplig grund, så varför sticker man nu huvudet i sanden?
Kanske bör människor gå fria från straff när brott begås i hastigt mod. Saken blir ju lite annorlunda och betydligt lättare att hantera när det gäller planerade brott.

Vad har du för synpunkter på detta?
Där fick du en hård nöt att knäcka ;-)

Kram!
/Skvitt”

Det där skrev jag alltså strax innan Skvitt blev suspenderad från WordPress. Och apropå det så rekommenderas detta inlägg och det här.

Malou svarade:

”Det är verkligen intressant det du skriver. Jag vet inte riktigt vad jag tycker ifråga om brott som begås i hastigt mod. Om man ska hålla dem straffria så beror det till att börja med vad för slags brott som man har begått. Grova våldsbrott? Har barn blivit utsatta för brottet, eller djur? Varför gjorde man det, osv. Det är definitivt en svår nöt att knäcka som du skriver. Straff i det moderna Sverige är ju tänkta att hindra att brott begås, dock inte i avskräckande syfte som det var förr i tiden. Med andra ord, en person straffas på ett sätt som ska göra att han/hon inte kan fortsätta begå brott. Nödvärn dyker upp i min hjärna men det är ju inte straffbelagt. Får fundera vidare på det här.

Kram tillbaka!
Malou”

Min replik:

”De flesta människor som begår ett brott gör det bara en gång och ofta av misstag. Behöver man straffa dem i så fall och är de verkligen ansvariga för handlingen sett i ljuset av ovan nämnda vetenskapliga rön?

De flesta brott begås av en minoritet som begår massor av brott. Varför kan man ju undra. Och förklaringarna är många, till exempel ungdomligt oförstånd och drogberoende. Sen blir det en vana och ett sätt att leva i och med att straffade har svårt att få jobb och just dessa personer hade svårt med jobb redan innan. Många av dem kan förutspås en kriminell karriär redan i lågstadiet, så borde man inte från samhällets sida kunna förebygga istället för att straffa när det väl har gått åt helvete, eftersom fängelse gör etter värre. Fängelserna är ju inget annat än en skola i brott.

Sen har vi ju psykopaterna. De utgör en stor grupp inom kriminalvården, tillsammans med bokstavsdiagnoser som främst ADHD. De sistnämnda kan hjälpas, men de förstnämnda går det inte att göra något åt. De går ju inte med på att förlora det roliga och spännande i livet, trots att det resulterar i att de sitter i fängelse större delen av livet.

Som jag ser det blir kontentan den att man ska förebygga och vårda, men inte straffa. Dock gäller det inte för psykopaterna. De bör helst spärras in på riktigt långa tider. De är högst medvetna om vad de gör när de begår brott, liksom de flesta återfallsförbrytarna. Men till skillnad från psykopaterna kan säkert många återfallsförbrytare förmås att sluta med brott om de ges en ärlig chans i samhället och man borde inleda med en kognitiv beteendeterapi.

Jag inledde med att påstå ett de flesta människor som begår ett brott gör det bara en gång och av misstag. Om det är sant så borde i de fallen rättsväsendet beakta de här nya vetenskapliga rönen, att vi igångsätter en handling innan vi är medvetna om det själva. Fullföljer man en handling som så att säga ”drar ut på tiden” finns förvisso tid för eftertanke och kan avbryta tanken och handlingen. Gör man det brukar det väga till personens fördel. Men ofta är rättsväsendet lite njugga och påstår att det har funnits tid till besinning.

Det är lätt att sitta på läktaren och leka domare. Och det är ju just så det oftast går till i våra rättssalar. Jag vet för jag går ganska ofta på rättegångar. Det är intressant i vissa fall, men oftast inte (viket man ju inte vet från början).

Den filosofiska frågan anser jag härmed inte besvarad, men jag har väl givit den lite kött på benen att fundera över.

Kram!
/Skvitt”

Malou replikerar:

”Ett mycket intressant resonemang där jag i stora drag håller med dig. Fängelsestraff t.ex. innebär som du skriver att de som är intagna skolas in i kriminalitet. Frågan om i vilken utsträckning vi själva kontrollerar våra handlingar eller inte är svår och komplicerad och påverkar självklart ansvarsfrågan vid brott.

Kram
Malou”

Den diskussionen skulle ju kunna fortsätta länge. Finns det något slutgiltigt svar på de här frågorna som inte kan ifrågasättas. Naturligtvis inte.

Kurage att kritisera


Och feghet att inte våga

Tyvärr tycks fegheten ännu råda. 

När det kommer till andra kulturer tycks många vilja blunda för orättvisor och förtryck som kan förkomma i dessa. Det är ju deras kultur och det ska vi inte lägga oss i, tycks många resonera.

Men ska vi godta det? Är det fel att säga att det finns inslag i vissa kulturer som inte är värda att försvara? Jag tycker att Birgitta Forsman, docent i vetenskapsteori med inriktning mot forskningsteknik vid Göteborgs och Lunds Universitet, i tidningen Forskning & Framsteg har kurage att belysa frågan och gör det på ett alldeles utmärkt sätt.

”Postkolonialism och normativ kulturrelativism står högt i kurs i svensk politik och i medierna. Det första beror på dåligt samvete för vad ’Västerlandet’ har gjort utanför Europa. Det andra betyder att alla kulturer är lika bra. De som kritiserar seder i andra kulturer kallas ibland kulturrasister. Detta är helt bakvänt. Kulturrasism är enligt Wikipedia tron att kultur är essentiell och en gång för alla given. De som vill hjälpa ungdomar undan hedersförtryck anser raka motsatsen: kultur är inget statiskt, traditioner kan ändras.

Det är ofta invandrade kvinnor från Kurdistan, Libanon, Iran och andra muslimska länder som vågar kritisera kollektiv som förtrycker sina medlemmar. Något stöd från organiserade svenska feminister får de inte. Dessa säger att ’inte kan vi lägga oss i hur de lever; det måste de själva få bestämma’. Så lät det inte när apartheidkulturen i Sydafrika fördömdes. Beror det på att apartheid sällan motiverades religiöst?

Vi bör inte respektera kulturer som inte respekterar individer, vare sig sedvänjorna motiveras med religion eller inte. Det är de som anser att vi alltid ska respektera andra kulturer oavsett innehåll som är kulturrasister. De tycks tro att kulturer har större rättigheter än individer.

Påståendet att alla kulturer är lika bra, har det någon förankring i verkligheten?”

Ovanstående citat är saxat ur papperstidningen, nummer 1/2014. För att läsa hela måste man gå till tidningen, antingen köpa den (prisvärd – 75 kronor) eller låna den på biblioteket. I centrum på bilden nedan ses hur omslaget ser ut.

Kulturkritik

En intressant sak har jag noterat.

Folk reagerar med avsky i enstaka fall, som till exempel när Fadime Sahindal och Pela Atroshi mördades, men det tycks stanna vid det. Vi vill helst inte lägga oss i dessa kulturfel i allmänhet. Det är märkligt. Om inte annat skulle man ju kunna förvänta sig att det var en brännande fråga för feministerna, men icke. De är mer intresserade av frågor som kvotering av kvinnor till yrken som de inte fult ut passar för. Till exempel polisyrket.

För att inte bli missförstådd vill jag poängtera att kvinnor är både utmärka och ibland bättre poliser än män men det finns en hake: av jämställdhetsskäl ska kvinnorna göra precis samma sak som männen. De skall ut och slåss med buset. 50% män och 50% kvinnor i varje polisbil. Och när det kommer till skott kan de inte fixa jobbet. Alltså skickas numera två polisbilar istället för som tidigare en, allt för att få fram två manliga poliser som kan ta hand om våldet. Följden blir att polisen är mindre tillgänglig. Något är ju fel och det som i grunden är fel är att feministerna driver fel frågor och inte driver de riktigt viktiga frågorna, som till exempel stympande av kvinnor i främst vissa afrikanska länder, och det allmänna kvinnoförtryck som råder i stora delar av världen. Men i trångsynthetens feministiska värld väger millimeterrättvisan tyngre inom våra egna svenska gränser än de avgrundsdjupa orättvisor som råder utanför dessa gränser! Då är det en stor sak om det är kvinnan på jobbet som får sätta på kaffet!

Vi måste alla våga kritisera seder och bruk, kulturer och religioner när dessa kränker individer! Och feministerna måste lyfta blicken ovan svångremmen!

Vi bör inte respektera kulturer som inte respekterar individer … kulturer har [inte] större rättigheter än individer.”

Vad gör jag just nu?


Och vad gör jag sen?

Två frågor, två svar

Det jag gör just nu:

Just nu jobbar jag med bloggen. Jag har ändrat utseendet på den eftersom jag inte var nöjd. Som synes nedan i bild så var jag inte ensam om det. Det tema jag hade på Skvitts kunde jag inte hitta, vilket gjorde mig besviken.

Jag var ju tvungen att överge den bloggen. Jag blev suspenderad. Det är en risk man alltid löper därför att det finns folk som djävlas. Särskilt när man bloggar vänster ifrån. Högern vill ju inte avslöjas med sina lögner. Så är det ju. En minoritet som härskar över en majoritet tål inte sanningen. Den vill ju inte att det kommer fram att den lever på majoritetens hårda arbete. Det är därför borgerskapet ljuger. Det behöver inte arbetarklassen och vänstern göra därför att sanningen är god nog att säga.

Kanske var det inte högerpolitiska krafter som stoppade min blogg. Kanske var det något kapitalistiskt företag (vilket ju egentligen inte gör någon skillnad eftersom det ju är de som finansierar högerpolitiken) som jag angrep. Till exempel när jag avslöjade skitprodukter som jag hade köpt och varnade för. För så är det att företag inte heller gillar sanningen. Däremot gillar de lögner. All deras  reklam är lögn och förbannad dikt. Och det är ju inte så konstigt. Företagen vill ju gå med vinst och de ägs av borgerskapet och borgerskapet lever på lögner och på oss andra.

Dödlig kapitalism

Just så förhåller det sig! Det är lönearbetare som producerar och kapitalägare som skördar frukterna. Och ändå är det en betydande andel lönearbetare som vill bevara detta orättfärdiga system. Jag kallar det politisk omognad!

Vem som alltså fick WordPress att suspendera mig från skvitt-bloggen (se här – så länge det nu går att göra det) är mer än jag vet, men det var i vart fall några ur borgarklassen som ville tysta en röst som störde. Och nu sitter jag här och bygger en ny blogg. Ett avbräck, men jag låter mig inte tystas. Och till min glädje har flera redan hittat hit igen. Ja, jag har fått uppmuntran på flera sätt. Se bilden!

Värmande uppmuntran

(Kicki, ja här hennes senaste inlägg)

Vid sidan om den här bloggen så har jag också startat upp ”Huvuden”. Den bloggen är ju mest till för mig  själv, eller som jag skriver på bloggen under ”ABOUT”:

”Den här bloggen är i första hand till för mig själv på bloggen Eaqhan

Här finns headers till sidor som jag skriver om. Sådana inlägg vill jag illustrera med en header som bloggaren använder. Illustrationen kan dock vara föråldrad ifall bloggaren ofta byter header, men det må vara hänt i så fall.

Hur kan du dra nytta av den?

Sök bland länkarna i Bloggroll i marginalen till höger. Du kommer då till headern och där finns länk till den aktuella bloggen. Bloggar du själv kanske du också vill använda en header som illustration. I så fall är det bara att ta för sig av de headers som finns här.”

Just det! Det är bara att ta för sig! Och det gäller alla mina bilder. Jag kan ju påpeka att jag inte direkt blir ledsen om man uppger källan.

Det jag kommer att göra sen:

Jag kommer att fortsätta att skriva sanningen om borgarklassen, deras företag, deras politiska företrädare, deras parlamentarism och deras lögner.

En av deras goare lögner är att det inte finns några klasser! 😉 Ja det är ju riktigt kul! Och därför finns det ingen klasskamp! Det är precis lika kul! 😉 Detta säger de trots att de varje dag är på hugget med sin egen klasskamp! Det är mycket tragiskt att arbetarklassen inte är lika mycket på hugget!

Faktum är att borgarklassens propaganda (falsk information, desinformation) har varit så framgångsrik att många som tillhör arbetarklassen faktiskt tror något helt annat. Ju mer de tjänar dess mindre tror de på det och ju mer förnekar de det. De är till och med benägna att stödja borgarklassen som de faktiskt försörjer. I de flesta fall är det höjden av idioti, men för de riktigt välavlönade är det en lönsam perverst samvetslös egoism.

Tragiskt nog rycks de sämst ställda etniskt svenska arbetarna, med eller utan jobb, med i denna högerpolitik. De dras till den mest fascistoida högerfalangen på skalan, Sverigedemokraterna! I sin totala brist på politisk skolning och politisk medvetenhet, låter de sig villigt delta i splittringen av arbetarklassen i invandrare och etniska svenskar, fast dessa båda grupper har exakt samma klassintressen, lever under samma borgarklass förtryck. Men de inser det inte! Det är verkligen mycket tragiskt, men visar också tydligt hur effektiv borgarklassens propaganda verkligen är.

Den här borgarklassens propaganda sprids effektivt av dagstidningarna, TV (till och med public service!), veckotidningar, radio och underhållningsfilm och via reklam. Allt serverat på ett till synes oskyldigt men ack så bedrägligt sätt.

Man måste ge moteld! Därför bloggar jag! Då når jag ut. Då kan jag upplysa och sprida kunskap. Se besöksstatistiken från Skvitts i bilden nedan och börja blogga du också!

Organisera

Och kom ihåg, vårt parlamentariska system är borgerskapets påfund för att få behålla makten. Tänk på det när du röstar, oavsett vad du röstar på. Alla röster är en röst på borgarklassens fortsatta maktinnehav! Endast utomparlamentariska aktioner kan krossa kapitalismen!

Att blogga är utomparlamentariskt, så det är ju inte så farligt med den saken som en del kan vilja tro och fås att förfasa sig över. Och att många förfasar sig över utomparlamentarisk kamp är resultatet av borgerlig propaganda, som dock förtiger att kapitalet hela tiden arbetar utomparlamentariskt och att regeringar styrs helt utomparlamentariskt av kapitalistiska intressen!

Den utomparlamentariska kampen är enligt borgarklassen enbart förbehållet borgarklassen och det ska man inte ens tala tyst om. Man ska tiga. Därför stoppades Skvitt! Därför har Eaqhan tagit vid efter honom!

Parlamentarism-illusion

Bara lite gemenskap


ETT TANKEEXPERIMENT

Kal och Ada,

dessa vi förknippar med Göteborg, det låter jag här kalla två av mina personer i inlägget, något ska de ju ändå heta.

Låt oss anta att de bor i en hyreslägenhet i Göteborg, i ett hyreshus som ännu inte är byggt. Ett hus i en tänkt och möjlig framtid.

Kal och Ada har två barn, ett i förskoleåldern och ett i småskolan. De bor i ett hus som fyller många funktioner, främst socialt. Det är ett hus som skapar möjlighet till gemenskap. Det är ett hus som på ett otvunget sätt får folk att gå in i ett kollektiv, utan att vara ett kollektivboende så som vi vanligtvis ser på kollektivboenden. Det är ett hus som skapar möjlighet för de boende att leva i en  gemenskap.

Alla, utom Fredrik som bara tänker på sig, är glada att bo i detta hus, som ägs av kommunen, men som styrs av de boende själva som därför känner ansvar för huset och gör små reparationer bara för att de trivs med det.

Om det är större reparationer som behövs, tar de upp detta med den kommunala förvaltning som har det yttersta ansvaret. Sådana beslut som att vända sig till förvaltningen tar de boende själva på möten som de har regelbundet i samlingslokalen i deras bostadshus.

Lokalen ligger i ett fristående hus i bostadsområdet som utgör en självstyrande enhet. Man kallar detta fristående hus för föreningshuset och det är bostadsområdets stolthet.

Alla beslut som fattas i bostadsområdet fattas i demokratisk ordning, men inte i första hand som majoritetsbeslut, utan i konsensus. Alla är överens om att detta är en högre form av demokratiska beslut än om de fattas efter principen att majoriteten bestämmer över minoriteten.

Konsensus innebär att om en minoritet inte är nöjd med majoritetens beslut diskutera man fram en lösning, en slags kompromiss, så att alla ändå i slutänden kan vara nöjda med beslutet även om de inte är helt eniga.

Att en majoritet alltså inte kan köra över en minoritet är föreningens gyllene regel och rättesnöre. Det är inskrivet i stadgarna. Där står också att styrelsen när som helst kan ifrågasättas och avsättas. Ingen sitter säkert på sin post hela mandatperioden ut. En sådan finns helt enkelt inte.

Alla kan få gå så fort förtroendet är förbrukat. Ingen har heller någon egentlig fördel av att sitta i styrelsen, för de får inget betalt för det.

I denna tänkta framtid är det så att de som sitter i denna styrelse har rätt att ta den tid det krävs för styrelseuppdraget från sin arbetstid på respektive jobb, med fullt betalt. Det är ju trots allt en viktig demokratisk uppgift de har.

Alla är väldigt nöjda med att bo i huset, liksom alla de andra är som bor i de övriga husen som är anslutna till föreningen. Till skillnad från våra dagars bostadsrätter har ingen köpt sin lägenhet. Och ingen kan därför sälja den.

Föreningslokalen är barnanpassad för där håller barnen till under dagen och utanför finns sandlåda, gungor, klätterställningar och allt vad barn gillar. Inne i lokalen finns också sådant som barnen gillar, leksaker för de små, datorer och annat för de större. Både de som är föräldrar och de som inte är brukar gå till lokalen och umgås med varandra samtidigt som de ser till barnen och tillrättavisar dem även om de inte är deras egna. Pensionärerna gillar denna mötesplats. En del är där ibland på kvällarna när lokalen fungerar som en ungdomsgård och de hjälper barnen att sköta om och underhålla deras cyklar och de äldre barnens mopeder. Ja, man har en lite verkstad för sådant. Och så har man en liten festlokal också. På fredag kväll och lördag kväll kan det bli riktigt upprymt när de äldsta tonåringarna slår runt tillsammans med både föräldrar och pensionärer.

De yngsta tonåringarna och de äldsta pensionärerna bruka gå hem ganska tidigt. De andra stannar så länge de har lust och stänger och låser när de själva vill.  Man har en bar med olika drycker och i baren står några som helt enkelt tycker detta är skoj. Det finns alltid de som tycker det, särskilt i denna gemenskap. De blir väldigt omtyckta i hela föreningen och alla hjälper dem gärna med en tjänst om de skulle behöva. Om någon blir för full, blir han hemhjälpt och skäms dagen efter, så det händer sällan. Mest populära blir dock de som spelar olika instrument, liksom de som är fulla av upptåg och hittar på lite festliga vuxenlekar. Spontant ordnade de en liten festkommitté. Det var ingen svårighet, för fler ville var med än som kunde ta plats, men de fick gärna lämna in idéer, liksom alla andra av de boende i föreningen.

I de andra bostadsområdena hade man samma sorts föreningar, samma sorts gemensam lokal till allas trivsel. Och den där Berra, kapten i A-laget, som Ghost brukar skriva små trevliga berättelser om, han har kommit ut ur sitt utanförskap och trivs, även om han har en tendens att ta ett järn för mycket än i dag. Det är han de hjälper hem ibland.

Flera som bor i föreningen gillar att laga mat och det uppskattas av både Berra och några ungdomar som har flyttat hemifrån nyligen. Och barnen, det är ju klart att de gillar hemlagat. Stina tycker det är bekvämt. Hon har ju fyllt åttio nyligen. Anton är lika gammal, men han är den som lagar maten nästan varje dag. Han kan inte sluta. Han har varit kock på sjön i hela sitt liv och smaklökarna fungerar lika bra än idag, säger han och alla instämmer. ”Detta har du gjort lika gôtt som Leif Mannerström”, sa Gösta härom dagen. Han vet, för han har ätit när Mannerström helt storstilat haft sina pensionärs-bjudningar.

Barnen äter ju gratis, men de andra betalar en liten slant. Man kom fram till det på ett möte att det skulle gå med en liten vinst eftersom de som äter där varken behöver laga maten eller diska efteråt. Och överskottet går till att göra trivselkvällarna lite extra festliga.

Osborn bor i ett av husen som ingår i föreningen. Han gillar att räkna. Så han satt och räknade på vad en bils totalkostnad är när man tar hänsyn till alla kostnader, avskrivning, service, reparation och så vidare. Han slog sedan ut detta per förväntat körda kilometer. Han presenterade allt detta på ett möte och föreslog att föreningen skulle köpa in en sådan bil och låta dem som ville hyra den. Han lade till lite extra så att föreningen skulle ha kapital till en ny bil när det var dags. Det blev omröstning och alla tyckte det var en strålande idé utom Berra, för han hade inget körkort och Beda var också emot, för hon kände sig för gammal och saknade också körkort. Det visade sig också att ingen egentligen ville ha ett stående ansvar för bilnycklarna och att hålla i bokningslistan.

Men eftersom alla beslut enligt stadgarna tas i konsensus kom man fram till att bokningslistan och bilnycklarna skulle cirkulera bland alla som hade körkort och det blev ingen större uppoffring eftersom man kom fram till att var och en bara behövde ställa upp en gång vart annat år. Och den som hade detta ansvar, ett dygn åt gången, skulle ställa upp och köra Beda till butiken så hon kunde storhandla och få hjälp med matkassarna ända hem till sin dörr. Då var Beda nöjd. Berra kunde ringa när som helst ifall han hade rumlat runt på någon av stadens krogar till sent in på natten. När han fick höra detta sken han upp och sällade sig till den övriga majoriteten. Så fungerar ett konsensusbeslut.

Det här föll så väl ut så det dröjde inte många år innan samhället såg till att varje förening i hela landet fick en bil som alltså inte behövde betalas av föreningarna. Antalet bilar sjönk i hela landet och därmed även oljeimporten. Folk valde ju bort sina bilar och utan dem blev det kollektivåkning som gällde. Eftersom fler åkte kollektivt kunde alla turer gå tätare. Då var det ännu fler som ville åka kollektivt. Och när man slopade avgiften på kollektivtrafiken, vilket kunde finanseras med de pengar som inte längre flöt ut ur landet när folk inte längre köpte så mycket utländska bilar, ja då var det inte många som ville ha en egen bil. Samhällsvinsten blev betydande och för den vinsten kunde man subventionera taxi till glädje för barnfamiljer som ville skjutsa ungarna till olika sportevenemang och konserter. Ja, föräldrarna behövde ju inte åka med om det inte var nödvändigt. På så vis fick de mycket rid över till annat som också var viktigt.

Kal och Adas minsting leker hela dagarna i föreningslokalen, tillsammans med de andra barnen i förskolåldern. Beda älskar att se till dem. Det gör även några andra av pensionärerna. Det är inte bara det att det är roligt, de känner ju att de har en uppgift, fast att de inte arbetar längre. Och barnen gillar att sitta i Oscars knä när han berättar om förr.

”Inte arbetar längre?”, sa Kal till Beda, ”va mena du me de? Du sköter ju ungarna, du är ju dagisfröken!” 

”Jo, men det är bara trivsamt!”

”Det är i alla fall ett arbete! Fast utan tvång. Så du arbetar fast att du är 80.”

”Det är skillnad på det och att tvångsarbeta som en av våra regeringar en gång i tiden vill tvinga oss att göra ända till vi blev 75! Nu gör vi det för nöje och utan lön istället för av tvång för att pengarna inte räckt till!”

Deras äldre barn går i en skola som ägs av kommunen men drivs ett kollektiv bestående av föräldrarna. Men man har ju givetvis betalda lärare och både lärarna och föräldrarna är med och bestämmer hur skolan ska drivas. Tillsammans med barnen diskuterar man sig fram till vilka aktiviteter man ska ha, såsom till exempel de utflykter som de regelmässigt gör. Barnens önskemål väger tungt, men lärare och föräldrar tar hänsyn till det pedagogiska värdet av olika aktiviteter. Frågor som ”vad vill vi med detta?” ställs alltid innan man fattar beslut. Det var rektorn som införde det. Hon sa ”Om vi inte ställer den fråga blir det bara tidsfördriv. Men vi är bara professionella om vi vill mer än så, om vi vet vad vi vill!”

Rektorn är vald av lärarana och föräldrarna gemensamt, just för hennes reella kompetens, inte för meriter på papper. Att det blev ett gott val märks ju av hennes kloka ord.

Läroplanen är fastställd från centralt håll, men har varit ute på remiss i alla skolor. De flesta har inte brytt sig, men eldsjälar verkligen funnits.

Sigvard hade ett litet handikapp, så hans arbetsförmåga var nedsatt. Men det låg honom inte det minsta i fatet. På hans arbetsplats, som alla som arbetade där ägde gemensamt, hade man kommit fram till att det var bäst om Sigvard hade ett arbete och utförde vad som ålåg honom än att han inte hade något arbete alls.

På ett av de stormöten som man har på arbetsplatsen hade man diskuterat hur Sigvards arbete skulle utformas så det passade hans arbetsförmåga. Det visade sig att när man anpassade arbetet efter honom fungerade det mycket bättre. Han blev mer produktiv när han bara behövde göra sådant som inte begränsades av hans nedsatta arbetsförmåga.

Att det fungerade så bra var ju just detta att alla på arbetsplatsen ägde allt gemensamt och därför bestämmer allt gemensamt på sina stormöten. För arbetsplatserna fungerar precis som bostadsföreningarna gör i hela staden. Man fattar alla beslut i demokratisk ordning och i konsensus. Man har bland annat kommit fram till att alla är lika viktiga.

”Det är som en motor”, sa styrelseordförande när han förklarade allting för en imponerad delegation från utlandet. ”Tar man bort ett enda kugghjul så stoppar hela motorn och blir obrukbar, så alla delar är lika värda och därför ska alla ha lika mycket betalt.”

”Men det har de ju inte!”, sa Ian Bain från delegationen.

”Jodå, men vissa har ett tillägg för att de har barn. Ju fler barn dess större tillägg.”

”Är det för att det är dyrare med större bostad och matkonto?”

”Bostaden kostar inget, men matkontot och kläderna till barnen, det kostar.” 

”Men säg så här då. En del har ju farliga arbeten. Ska de inte ha mera betalt för det. Alltså risk-tillägg?”

”Blir risken mindre i så fal?”

”Nej, men det är ju en kompensation!”

”Men ingen kompensation minskar risken. Vi kom fram till att problemet måste lösas på annat sätt, genom att minska risken!”

”Jaha, men alla risker kan inte begränsas, det måste du ju erkänna!”

”Vi vet det. Vi fattade ett konsensusbeslut på fabriken där jag arbetar. Vi hade några farliga moment som vi inte har löst ännu. Därför kom vi fram till att vi måste angripa problemet på ett helt annat sätt. Det handlar om exponering. Att man inte ska exponera sig för mycket för risker oavsett hur de ser ut. Så vi skar ned arbetstiden för dem som jobbar med det. Nu har de halvtid med full lön.” 

”Jag kom att tänka på en annan sak. Barnen. De åker taxi till träningen. Eller ännu värre, ungdomarna som går på konsert. Om ingen vuxen ser till dem, hur vet föräldrarna att de inte hamnar i dåligt sällskap, kriminalitet och missbruk?”

”Vi har inget sånt. Du vet alla barn och ungdomar växer upp i en gemenskap över generationerna. Alla bryr sig om dem, vare sig de är deras föräldrar eller inte. De är ju med i våra föreningslokaler hela tiden. Det finns ingen tid för dem till det och ingen möjlighet heller. Man kan ju inte exponeras för sådant som inte finns!”

Hela delegationen såg fundersam ut. En i delegationen frågade ”Vem betala hyran i så fall?”

”Den betalas av samhället.”

”Jaha, men blir det inte väldigt dyrt?”

”Det blir dyrt hur det än betalas, men det finns ingen som skor sig på våra bostäder!”

”Hur får samhället in alla dessa pengar då? Är det via skatt?”

”Nej, sådan rundgång behövs ju inte. Det finns ju ingen anledning att man tar ut sin lön och sedan betalar tillbaka den.” 

”Men vem betalar?”

”Jo, men när vi arbetar skapar vi ju ett värde. En del tar vi ut som lön och resten blir vinst. Den vinsten går till samhället för samhällets gemensamma kostnader för skola, sjukvård, äldrevård, infrastruktur, ny-investeringar, bostäderna, beskickningarna utomlands och alla andra åtaganden som ett fungerande samhälle har. Genom att vi äger allt själva så finns det inga aktieägare som tar sin andel och använder efter sitt eget huvud. För några få ska ju inte ha mera än andra, vare sig när det gäller pengar eller beslutanderätt och makt.”

”Är inte detta kommunism?”

”Det kan man ju kalla det eftersom kommunism betyder gemenskap.”

”Då är det ju diktatur!”

”Är gemenskap diktatur så kan vi väl kalla det så om du blir gladare för det, men vi kallar det demokrati. Den ultimata demokratin.”

”Men ni har ju inget fler-partisystem!”

”Vad ska vi med det till?”

”Jo, men alla tycker ju inte lika!”

”Nej, det vet vi. Det är en omöjlighet att alla tycker lika. Därför fattar vi alla våra beslut i konsensus.”

”Har ni inga privata företag?”

”Nej vad ska vi med dem till. Vi gör allt gemensmt och äger allt gemensamt.”

”Men den som vill starta ett eget företag då?”

”Då kan han ju bestämma som han vill och har han anställda har de ju inget demokratiskt inflytande. Sen skulle ingen vilja driva ett eget företag om han inte fick behålla vinsten själv. Tror du det? Tror du någon driver ett företag utan att få behålla vinsten själv. Ge mig bara ett enda exempel på det så är jag beredd att ta mig en funderare på det system som vi har skapat här i vårt eget samhälle!”

”Men man måste ju ha andra partier att rösta på!”

”Varför då?”

”För det finns olika åsikter!”

”Ja, om det finns olika intressen, men i vårt samhälle har alla samma intresse. Alla vill att alla har det lika bra. Och alla vill ha det så bra som möjligt. En del lyckas väldigt bra därför att de är duktiga, ekonomiska, händiga, strävsamma och så, men de får det aldrig bätre på andras bekostnad.

De där olika intressena som ger upphov till olika åsikter i de väsentliga frågorna handlar till syvende och sist om olika ägarintressen, men här har vi bara ett ägande och därför bara ett intresse att bevaka och de olika åsikterna handlar bara om smärre detaljer som vi alltid kan bli över ens om på ett eller annat sätt på våra möten. En sådan fråga är till exempel hur mycket man ska subventionera taxi och om det ska vara olika subventioner för barnfamiljer och andra. Det finns vissa pensionärs-organisationer till exempel som menar att pensionärerna ska få åka gratis. Andra menar att de ju har det så bra ändå. De köper ju inte nytt som de yngre, till exempel. Och skillnaden i inkomst är försumbar efter att man tagit hänsyn till att de ju saknar utgift för inkomstens förvärvande.

Så visst, det finns åsikter som går isär, men de handlar inte om några stora frågor som stora orättvisor, för sådana har vi inte. Vi har ingen millimeter-rättvisa, men vem kan begära det och säg var man har det?”

”Jag fattar ändå ingenting. Hur kan ni tro att ni har en demokratisk regering om ni inte har olika partier?”

”OK, lyssna nu! Alla bostadsområden har föreningar och en styrelse. Alla föreningarna är organiserade i en kommunal bostadsgrupp och vem som ska skickas som delegat till bostadsgruppen bestämmer alla i varje enskild bostadsförening. Alla dessa kommunala bostadsgrupper har representanter i en grupp på riksnivå och de utser de personer som ska sitta med i bostadsdepartementet och vem som ska vara gruppledare där. Den som är gruppledare är vad som annars kallas minister. På samma sätt är skolorna organiserade, sjukvård och äldrevård är också organiserade på det sättet. Alla arbetsplatser är organiserade på samma sätt, först branschvis och sedan sammanslagna till det vi kallar produktionsdepartementet.”

”Men makt korrumperar, som alla vet!”

”Ja, makt korrumperar, men just därför har alla samma inkomst oavsett på vilken nivå den än sitter och alla kan när som helst tvingas till utfrågning om sina beslut. Alla kan avsättas när som helst!”

”Och hur länge får de sitta. Hur ser mandattiderna ut?”

”Vi har inga mandattider. Det finns ingen anledning att focka av en duglig person lika väl som att det inte finns anledning att ha kvar en oduglig!”

”Det där låter komplicerat. Blir det inte tungrott?”

”Inte speciellt. Visst är det smidigare med en diktator som gör vad han vill och bestämmer precis allt. Demokrati är mera tungrott. Nu syftar jag på just sådan sorts demokrati som du förespråkar, parlamentarism. Men ni tycker ju att det är värt det priset. Om vårt system kanske är aningen än mer tungrott så är det ett pris vi tycker det är värt att betala. I gengäld slipper vi bostadslöshet och arbetslöshet, vi slipper utanförskap och kriminalitet, vi slipper hela drogproblematiken med allt lidande det för med sig och alla vårdkostnader som följer i dess kölvatten och många äldre klarar sig hemma mycket längre än annars tack vare vår gemenskap där alla känner alla och hjälps åt.

Vi har till exempel en äldre dam i huset där jag bor, som vi hjälper att ta sig till affären för att storhandla. Vi kör henne dit och vi kör henne hem och vi bär hennes kassar. Vill du chatta med henne så går det bra. Alla har tillgång till Internet hos oss. Men just nu kan du tala med henne. Det är Beda. Hon sitter där borta. Hon ville så gärna komma ut och se hur det går för oss. Ja, så jag bokade bilen bara för det. Hon ska skriva en liten betraktelse faktiskt. Det gör hon på sin blogg och många i föreningen läser den, även ungdomarna.

Och via Internet kan alla hålla koll på alla politiska beslut. De som vill kan själva rösta i varje fråga. Det är inte så många som har lust med det, men de som vill, de kan. Det finns ju många olika föreningar som bevakar olika politiska beslut och för ut frågorna på bloggar som är populära bland många att följa. Jag kan säga det att om någon högre upp myglar så dröjer det inte länge innan det uppdagas. Det sprids snabbt och vi har officiella kanaler för att rapportera om vi upptäcker sådant och myglaren kallas till rannsakan. En sån blir inte gammal på sin post och priset är högt, för även om vi inte tolererar utfrysning av någon kan heller ingen tvingas att umgås med någon om den inte vill!”

”Hur är det med utbildningarna, jag tänker på dyra akademiska utbildningar, till exempel?”

”Det är gratis.”

”Men tjänar en läkare till exempel lika lite som en arbetare?”

”Ja, alltså, tar man hänsyn till hur mycket som är gratis så tjänar faktiskt en arbetare mera än i andra länder. Och en läkare har ju inga särslilda utgifter bara för att han är läkare. Det finns ju inga studielån att betala.”

”Men de tjänar mera utomlands.”

”Ja, det är sant.”

”Är det inte risk att de flyttar då?”

”Jo. Du kanske tänker att vi borde bygga en mur som man gjorde i Berlin.”

”Var det därför?”

”Javisst.  Jo, det var ett problem i början. Vi har gjort så att de måste vara med i en diskussionsgrupp om vad som är rätt och fel och vad vårt samhälle har för ideal och mål. Sen får de resa om de vill, på ett år, bara för att kunna jämföra. Vill de återvända är det OK. Vill de inte återvända har de en studieskuld att betala, som de ju annars slipper. Vi vet ju vad utbildningen har kostat. Vägrar de så kan vi inget göra, men vi tycker som så att sådana osolidariska element kan gärna flytta ut om de vill, trots det, så slipper vi dem. De kan då inte infektera vår ungdom med osunda egoistiska värderingar. Vi drar in deras medborgarskap för gott. Det priset vet de att de måste betala. Vill man inte vara med då har man ju valt bort oss och vår gemenskap. Så vi kan ju inte klandras för att vi inte har valfrihet. Men alla val har ju sitt pris i livet. Ock man kan ju inte både ha kakan och äta upp den som man säger.

Men den nya generationen som nu växer upp vet ju att de lever i ett mycket bättre samhälle, ett veloursamhälle, om jag får skoja till det. De vill bli kvar här. Det har med gemenskapen att göra. Som bygemenskapen i Bhutan till exempel. Vet inte om du känner till det, men ungdomen åker ofta utomlands för att studera, sen vill de hem igen för att utveckla sitt land.”

”Men alla gamla företagare, vart tog de vägen?”

”Vi erbjöd dem att komma in i gemenskapen. En del av de mindre, korv-kioskägare och tobakshandlare, ägare av pizzerior och servicebutiker, mackägare, grönsakshandlare och såna tyckte det var OK. De behövde inte slita 12 timmar om dagen. En del ICA-handlare informerades och fick lära om, men ville de flytta utomlands så var det upp till dem. När de förstod att de inte kunde sälja sina butiker valde nästan alla att stanna och vi tog väl vara på deras kompetens. Vi avtackade dem på ett uppskattat sätt och de fick lojalitesmedaljen. Du kan ju fråga själv. August här, han hade ICA Kvantum här i vår stadsdel. Den butiken är hedrande omdöpt nu. Du ser den vid avfarten när du åker härifrån sen. Den heter numera August-gåvan och August är mycket stolt för butiken där han nu är ordförande. Omställningen har gått över förväntan och August brinner för hela vår idé om gemenskap.”

”Men de som ägde stora fabriker och banker och sådant?”

”Du menar dom ni kallade båtflyktingarna?”

”Ja!” 

”Jo, en del ville börja på ny kula utomlands. Och de fick de. Men de fick inget med sig. Det var ju därför USA vill intervenera tillsammans med NATO och EU. Men vi klarade oss. Vi hade ju förberett oss.”

”Så alla ville inte vara med?”
”Nä, vissa är såna egoister att de bara bry sig om sig själva och skiter i andra så såna hade vi ingen nytta av. De hade bara ställt till problem. Du vet, sand i maskineriet. Det är dom som nu sitter i Miami och sprider propaganda om diktatur! Men vad ska man kalla det för när de hade makten. De var ju inte så många, men de ägde nästan allt och bestämde nästan allt. Ändå var de bara några tusen. Med alla sina pengar mutade de både kreti och pleti så de fick som de ville. Inte minst fackföreningarna hade de total kontroll över, med de flesta ville inte tro det.”

”Ja, ja. Du tycks tro på detta och jag säger bara en sak, att alla blir ju saliga på sin tro. Det ser fint ut på pappret, men …!”

”Detta är inget papper. Det är den verklighet vi har skapat gemensamt!”

”Men det är ju kommunism!”

”Du får gärna använda det svenska ordet! ‘Gemenskap’ duger precis lika bra och det för inte tankarna till något som är behäftat med en massa av borgerskapets lögner!”

ETT TANKEEPERIMENT

Jo, men är det omöjligt?

Och vad gör det i så fall omöjligt?

Vilket parti ska man rösta på för att få det på detta vis?

Ja, det är väl bara att konstatera faktum. Det är omöjligt att genomföra på det sättet därför att man inte kan rösta bort ett ekonomiskt system. Så långt sträcker sig ingen borgerlig demokrati. Man kan inte förändra ett samhälle på detta sätt inom parlamentarismens ramar därför att parlamentarismen är inte till för att förändra utan tvärt om för att bevara.

Parlamentarism-illusion

Om man däremot tar en annan väg, en utomparlamentarisk väg kan möjligheten finnas. Det behövs bara en organisation. Och det behövs en politisk medvetenhet, samt en fungerande ideologi och strategi. Så länge det saknas en organisation får man göra det bästa av situationen. Man kan blogga och sprida politisk medvetenhet. Det är i vart fall alltid något och mycket bättre än att bara tiga still och knyta näven i fickan. Har du alltså ingen blogg så skaffa en. Det är både lätt och gratis.

Jag kommer senare att skriva att blogga, till hjälp för den som händelsevis vill, men inte vet hur man gör. Vi vanliga människor har än så länge en möjlighet att sprida våra tankar och den möjligheten måste vi ta till vara oavsett vad vi vill skriva om. Överklassen ska inte ha monopol på det. Börja blogga!

Yttrandefrihet

Värna det fria ordet!

(Det här inlägget publicerades på skvitts.wordpress.com, en blogg jag tidigare hade. WordPress stängde av mig från den. Förmodligen för att dylika tankegångar inte passar överheten. Än så länge ligger bloggen kvar, men jag har ingen åtkomst till den.)

Ghost:/Hur den arabiske mannen fick sitt trädgårdsland omgrävt


Humor är inget att skratta åt, som någon lär ha sagt.

ghostalive

En historia hämtad från Ilona Betula:

En arabisk man som levt mer än 40 år i Chicago ville gärna sätta potatis i sitt trädgårdsland. Men efter som han började bli gammal och skröplig orkade han inte gräva längre. Så han skickade ett mejl till sonen som studerade i Paris
”Kära Ahmed, jag känner mig så nerstämd för att jag inte kan sätta någon potatis i trädgården. Om du bara hade varit här skulle du säkert kunnat hjälpa mig att gräva om trädgårdslandet. Din pappa.”
Sonen svarade omedelbart.
”Kära pappa, vad du än gör, rör ingenting i trädgården. Jag har nämligen gömt ”saken” där. Din son.”
Sex timmar senare knackar US Army, marinkåren, FBI och CIA på hos den gamle mannen. De går igenom hela trädgården minutiöst utan att hitta något. Besvikna ger de till sist upp och lämnar mannen.
Samma dag får den gamle mannen ytterligare ett mejl.
”Kära…

Visa originalinlägg 62 fler ord

Värna det fria ordet!


Yttrandefrihet

Ännu ett inlägg om det fria ordet.

Makt över andra baseras på orättvisa!

Orättvisa får inte belysas ur ett för makten farligt perspektiv. Den får alltså inte avslöjas som ett systemfel. Istället är det legitimt att beskriva den på andra sätt, eftersom den ändå är alldeles för uppenbar för att kunna döljas. Den kan till exempel förklaras med framgångsrika och misslyckade individer. Det är borgarklassens beskrivning av ”verkligheten”. Det är ju den klassen som vinner på att hålla alla andra nere. Ja, det är till och med så att den inte står på egna ben utan faller, och inte bara faller, utan till och med upphör att existera om den inte har arbetarklassen att leva på. Säger man det så är man farlig. Farlig för de härskande. Och just därför är det alltid makthavarna som inskränker det fria ordet.

Yttrandefrihet kan inskränkas när som helst. Den måste alltid försvaras. 

Något som stör makten är Internet. Det är därför Carl Bildt ska skruva åt friheten på nätet. Men det sägs icke. Istället sägs det så här: ”Utrikesminister Carl Bildt ska leda en stor kommission för att ta fram en strategisk vision för Internets framtid, målet är ett fritt och öppet Internet. ” / SvD

Bildt Internet

Utredningen som har fått namnet Global Commission on Internet Governence ska pågå under två års tid. Målet är att ta fram rekommendationer för hur Internet bör styras i framtiden. Bakom kommissionen står två tankesmedjor, The Centre for International Governance Innovation och Chatham House.

En 25 medlemmar stor panel bestående av bland annat politiker, forskare och tidigare underrättelsemedarbetare ska sköta utredningen. Högst ansvarig blir utrikesminister Carl Bildt. Bildt är just nu på plats i Montreux för fredskonferensen om Syrien och på onsdagen kommenterade han också arbetet med utredningen.” / SvD

Det är ännu ett exempel på hur borgarklassen beskriver ”verkligheten”. Det är dags att se upp och dags att vara extra vaken.

Yttrandefrihet


Det fria ordet

Inga rättigheter är för alltid givna!

Att yttrandefriheten hotas hela tiden är en sak som alla bör vara medvetna om. Och tyvärr stryps det fria ordet varenda dag och på många olika sätt. Jag tänker inte bara på bloggar och jag tänker inte bara på totalitära regimer.

Folk kommer inte till tals, bloggar stängs av och media ger sällan utrymme för vanlig folk att berätta om sin situation i vardagslivet och hur de drabbas av maktens översitteri, samt vinklar nyheter så de passar in i den världsbild som makten vill att vi ska ha.

Det är ju inte konstigt, egentligen.

I ett samhälle där det råder stor ojämlikhet är det självklart att de som har det allra bäst också har makten och den vill de behålla. Med censur och lögnaktig propaganda gör de vad de kan för att upprätthålla denna makt och om det inte hjälper tar de till polis och i värsta fall militär. Det var länge sedan i Sverige, men jag har ett globalt perspektiv och inser också att det kan bli aktuellt igen eftersom högerkrafterna stärker sina ställningar sedan trettio år tillbaka och nu med en våldsam kraft. Det måste vi veta och vi måste slå tillbaka!

Censur 600px(Bilden visar hur ordet tystas)

Jag kommer i senare inlägg att på olika sätt beskriva vårt ojämlika klassamhälle och på vad sätt det är ett klassamhälle. Sådan kunskap har gått förlorad bland de breda lagren eftersom den härskande makten vill hålla oss i okunskap. Det är en av många härskartekniker.