Betalt per besök


Om orsak och konsekvens

Reform med stor betydelse.

Låt mig fördjupa mig i det här en aning. Det finns faktiskt en hel del att säga om saken.

Det handlar om vårdcentralernas finansiering i dagens Sverige – betalt per besök! Så har det ju inte alltid varit. Förr satte landstingen upp en vårdcentral, gav dem en budget och patienterna kom, undersöktes, fick enklare behandling, ett recept i handen, en klapp på axeln och ”krya  på dig och kom tillbaka om det inte hjälper!”

Men det var då, det! Nu är det en annan ordning: patientgenomströmningen är själva budgetunderlaget!

Betalt per besök

Vilka konsekvenser får det?

Ja, ja! Sakta i backarna! En annan fråga först!

Vem hittade på det och varför?

Det där med betalt per besök var en reform som Socialdemokraterna kom på när de tog till sig Milton Friedmans nyliberala idéer om monetarism och libertarianism. Det är idéer som saknar varje beröringspunkt med socialism, samhällets ansvar, gemensamma satsningar och allt sådant som borde stå högst upp på ett socialdemokratiskt partis dagliga agenda! Men allt det där kastade sossarna över ända och öppnade sitt öra för de fria marknadskrafternas store idol, belönad av en hurrande borgarklass med Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 1976. Socialdemokratin gjorde helt enkelt marsch höger om.

Från och med då klingade deras retorik riktigt falsk för var och en som hade minsta politiska medvetenhet, men det var ju inte så många. ”Jag röstar på sossarna för det har jag alltid gjort och farsan också!” Men att politiken plötsligt var en helt annan, det gick många helt förbi. Det borde finnas ett kompetenstest för rätten att få rösta!

Rustade med sin nya ideologi borde Socialdemokratin egentligen ha upplöst sitt parti och anslutit sig till Moderaterna. Men de nya politiska målen skulle inte gynnats av det. Då hade vänsterpartiet tagit deras väljare och den nyliberala politiken hade försvagats. Det politiska rävspelet fick säga sitt!

Nu inleddes arbetarklassens kräftgång, det öppnades upp för privatiseringar på område efter område och utförsäljning av statlig egendom blev ordningen för dagen. Sjukhus, vårdcentraler och skolor splittrades upp i små enheter med egen budget och redovisning och det var slut med att driva verksamheter efter behov. Nu gällde lönsamhet och sparbeting på alla nivåer ända ned till varje enskild vårdavdelning, med en redovisningshysteri som skapade onödig och kostsam byråkrati istället för att låta pengarna gör den nytta de var avsedda för.

Vad var tanken med det?

Jo, att bereda vägen för de redan då planerade privatiseringarna. Man införde lagen om offentlig upphandling där endast priset avgjorde vad man fick beställa. Därefter gällde bara de råa marknadskrafterna och de fick plötsligt sista ordet över varje offentlig verksamhet. Det har vi alltså Socialdemokratin och givetvis EU att tacka för. Och nu tävlar de om våra röster med de öppet borgerliga partierna, en kamp som är lite ojämn har det visat sig sedan de fyra gick samman i Alliansen. Det naturliga steget ser vi nu när Socialdemokrater börjar flörta höger ut för att kunna bilda regering. Ett annat naturligt steg tar valmanskåren där det inte längre är lika självklart för arbetarna att rösta på sossarna när det går lika bra med Folkpartiet, nästan lika bra med Moderaterna och för dem som är trötta på alla svarta niqab lockar SD.

Den första frågan: konsekvenserna

Vilka konsekvenser får den nya politiken för vårdcentralernas patienter nu när vårdcentralerna får betalt av landstingen för patientbesök istället för att få en budget tilldelad för att driva verksamheten år från år och med enda mål att bota sjukdomar? Jo, oavsett om vårdcentralen är privat eller inte gäller det att ha så många patienter som möjligt varje dag. För de privata är det den enda målsättningen eftersom det är det enda sättet att öka ägarnas vinster, men de offentliga måste också få ekonomin att gå ihop. Det går ut över patienterna!

När man söker sig till en vårdcentral förväntar man sig att stå i centrum och sjukdomen vara det viktigaste. Man förväntar sig tid för en ordentlig undersökning med tillhörande provtagning med mera, tid för samtal, tid för att bli informerad om mediciner, biverkningar, behandlingsalternativ och vad man ska tänka på, samt vad man själv kan göra för att tillfriskna. Men den man talar med vill bara få besöket registrerat och patienten skickad på dörren snabbast möjligt, allt för budgetens skull, och i de privata vårdcentralerna, för vinstens skull – skälet för verksamheten! Allt som tar tid skickas genast vidare med hjälp av en remiss. Sen får någon annan ta hand om det kostsamma. Patienten har gjort sitt, uppfyllt sin del som består i ett registrerat besök.

I slutändan är ju detta förödande för varje patient, särskilt för de svaga och utsatta som knappast kan tala för sig och inte förväntas klaga och få upprättelse! Det är ju som vanligt; sådana människor får alltid dra det kortaste strået.

Resultatet är bristfälliga undersökningar och missade diagnoser. Folk går hem samma sjukdom, men med ett recept på smärtstillande och en missad allvarlig diagnos, till exempel cancer. Vi läser om det varje dag och det blir allt vanligare att folk dör istället för att botas. Folk undrar varför det händer. Nu har jag gett svaret!

Ny makalös SU-35 film


Det ryska flygplanet

Ni har säkert sett det förut.

På Skvitts* visade jag det. Ni som följde mig där har sett flera video med detta plan. Men den här filmen är ny.

Vad är så märkvärdigt? Jo, manövrer så extrema att bara de ryska planen klarar dem!

*Förklarande länk

Vart tar resurserna vägen?


Det kan man ju fråga sig!

Vi blir ju rikare!

Förra året var vi dubbelt så rika som 1970, inflationen bortrensad! Det skriver Jan Wiklund på gemensamhetsbloggen.

Men vart tar resurserna egentligen vägen?

Gemensam

Det tycks vi inte ha någon aning om men

”Vad vi däremot vet är att kapaciteten att producera har fördubblats sen 1970. Därmed borde också utrymmet att bete oss generöst mot varandra ha mer än fördubblats. Allt snack om att ‘vi måste skära ner’, ‘vi har inte råd’ osv osv tyder på att enorma resurser går till spillo, nånstans.

Det skulle vara bra att veta vart de tar vägen.

Gärna lite kvantifierat. Så man vet hur mycket man borde kunna kräva tillbaka.”

Det är ett mycket intressant resonemang som föregår det citatet, så läs det här.

Alla känner igen en giraff


Om den inte är mald

Och inblandad i lasange

Det påstår Peter Larson och det tror jag kan vara sant.

Peter Larsson

Det och mycket annat skriver han om. Och det är minsann en lika rolig som givande och omväxlande läsning med många länkar för den som är hågad att klicka på dem. Det gjorde jag och hamnade på en bild som jag lät infoga i nedanstående bild:

Blubby

Hur omväxlande det kan vara att läsa Peter Larson framgår klart och tydligt av hans egen avrundning:
”När det gäller Afrika så börjar det förresten bli ordentligt tröttsamt med alla som fortfarande går omkring och på allvar tror att hela den afrikanska kontinenten enbart består av biståndsbehövande analfabeter. Hur många av oss känner t.ex. till att Afrika idag är en av de snabbast växande ekonomierna i världen (Economist) och hur många känner till att det afrikanska teknikföretaget VMK tillverkar en egen mobiltelefon ”elikia” och en surfplatta Way C”. Jag vet som vanligt inte hur jag hamnade hos en afrikansk mobiltillverkare när jag egentligen började texten med nordkoreanska frisyrer, men så brukar det ju bli ibland på den här sidan och det tycks inte förändrats under uppehållet. Slutligen angående rubriken så är det det vedertagna namnet på avkomman från en zebra och en åsna. Härligt ord, ‘zedonk’!”

Här ska du klicka om du vill läsa alltsammans.

Fredagsfilosofi, fri vilja, brott och straff


Ett hembesök hos Honungsbloggen

 

Det var ett givande besök.

Och det blev några kommentarer. Det var här jag kikade in.

Jag citerar de rader som ledde till ett tankeutbyte:

”Den diskussion som rörde George Eliots verk och som jag var inne och nosade på handlade om determinism och frågan om Eliot var determinist. … om huruvida människan är styrd av en högre makt som kontrollerar hennes öde, förr i tiden en gud, eller om hon har en egen fri vilja som hon kan kontrollera själv.

Eliot skriver i en av sina romaner, The Mill on the Floss, att ‘Character is fate’ det vill säga att våra personliga egenskaper styr oss, men vi har också mjölighet att förändra oss som hon skrev senare i Middlemarch att ‘Man is not cut in marble, he is amendable’. Självklart innehåller hennes romaner så mycket, mycket mer än två citat men de har fastnat trots att det är många år sedan jag läste dem. Så vad är vi människor? Är vi obönhörligt styrda eller styr vi själva? Den fascinerande diskussionen lär fortsätta och jag kommer nog att försöka att ta del av den.”

Honungsbloggen

Det där väckte min lust till diskussion. Jag skrev:

”Det intressanta är att senare tids hjärnforskning visar att vi påbörjar en handling innan vi är medvetna om den. Om vi således sträcker oss efter ett glas vatten så har impulsen gått till armen innan vi vet om det själva.
Finns det då medvetna handlingar? En intrikat fråga.
Lika knepigt blir det med denna insikt för rättsväsendet. Kan en mördare göras ansvarig för sina egna handlingar?
Rättsväsendet har valt den enkla lösningen och bortser från dessa forskningsresultat. Men är det rätt? Ska inte även rättsväsendet sträva efter att vila på vetenskaplig grund så långt det är möjligt. Ser man till de filosofiska tankar som ligger till grund för det straffrättsliga regelverket så gör ju rättsväsendet anspråk på att vila på en vetenskaplig grund, så varför sticker man nu huvudet i sanden?
Kanske bör människor gå fria från straff när brott begås i hastigt mod. Saken blir ju lite annorlunda och betydligt lättare att hantera när det gäller planerade brott.

Vad har du för synpunkter på detta?
Där fick du en hård nöt att knäcka ;-)

Kram!
/Skvitt”

Det där skrev jag alltså strax innan Skvitt blev suspenderad från WordPress. Och apropå det så rekommenderas detta inlägg och det här.

Malou svarade:

”Det är verkligen intressant det du skriver. Jag vet inte riktigt vad jag tycker ifråga om brott som begås i hastigt mod. Om man ska hålla dem straffria så beror det till att börja med vad för slags brott som man har begått. Grova våldsbrott? Har barn blivit utsatta för brottet, eller djur? Varför gjorde man det, osv. Det är definitivt en svår nöt att knäcka som du skriver. Straff i det moderna Sverige är ju tänkta att hindra att brott begås, dock inte i avskräckande syfte som det var förr i tiden. Med andra ord, en person straffas på ett sätt som ska göra att han/hon inte kan fortsätta begå brott. Nödvärn dyker upp i min hjärna men det är ju inte straffbelagt. Får fundera vidare på det här.

Kram tillbaka!
Malou”

Min replik:

”De flesta människor som begår ett brott gör det bara en gång och ofta av misstag. Behöver man straffa dem i så fall och är de verkligen ansvariga för handlingen sett i ljuset av ovan nämnda vetenskapliga rön?

De flesta brott begås av en minoritet som begår massor av brott. Varför kan man ju undra. Och förklaringarna är många, till exempel ungdomligt oförstånd och drogberoende. Sen blir det en vana och ett sätt att leva i och med att straffade har svårt att få jobb och just dessa personer hade svårt med jobb redan innan. Många av dem kan förutspås en kriminell karriär redan i lågstadiet, så borde man inte från samhällets sida kunna förebygga istället för att straffa när det väl har gått åt helvete, eftersom fängelse gör etter värre. Fängelserna är ju inget annat än en skola i brott.

Sen har vi ju psykopaterna. De utgör en stor grupp inom kriminalvården, tillsammans med bokstavsdiagnoser som främst ADHD. De sistnämnda kan hjälpas, men de förstnämnda går det inte att göra något åt. De går ju inte med på att förlora det roliga och spännande i livet, trots att det resulterar i att de sitter i fängelse större delen av livet.

Som jag ser det blir kontentan den att man ska förebygga och vårda, men inte straffa. Dock gäller det inte för psykopaterna. De bör helst spärras in på riktigt långa tider. De är högst medvetna om vad de gör när de begår brott, liksom de flesta återfallsförbrytarna. Men till skillnad från psykopaterna kan säkert många återfallsförbrytare förmås att sluta med brott om de ges en ärlig chans i samhället och man borde inleda med en kognitiv beteendeterapi.

Jag inledde med att påstå ett de flesta människor som begår ett brott gör det bara en gång och av misstag. Om det är sant så borde i de fallen rättsväsendet beakta de här nya vetenskapliga rönen, att vi igångsätter en handling innan vi är medvetna om det själva. Fullföljer man en handling som så att säga ”drar ut på tiden” finns förvisso tid för eftertanke och kan avbryta tanken och handlingen. Gör man det brukar det väga till personens fördel. Men ofta är rättsväsendet lite njugga och påstår att det har funnits tid till besinning.

Det är lätt att sitta på läktaren och leka domare. Och det är ju just så det oftast går till i våra rättssalar. Jag vet för jag går ganska ofta på rättegångar. Det är intressant i vissa fall, men oftast inte (viket man ju inte vet från början).

Den filosofiska frågan anser jag härmed inte besvarad, men jag har väl givit den lite kött på benen att fundera över.

Kram!
/Skvitt”

Malou replikerar:

”Ett mycket intressant resonemang där jag i stora drag håller med dig. Fängelsestraff t.ex. innebär som du skriver att de som är intagna skolas in i kriminalitet. Frågan om i vilken utsträckning vi själva kontrollerar våra handlingar eller inte är svår och komplicerad och påverkar självklart ansvarsfrågan vid brott.

Kram
Malou”

Den diskussionen skulle ju kunna fortsätta länge. Finns det något slutgiltigt svar på de här frågorna som inte kan ifrågasättas. Naturligtvis inte.

Kurage att kritisera


Och feghet att inte våga

Tyvärr tycks fegheten ännu råda. 

När det kommer till andra kulturer tycks många vilja blunda för orättvisor och förtryck som kan förkomma i dessa. Det är ju deras kultur och det ska vi inte lägga oss i, tycks många resonera.

Men ska vi godta det? Är det fel att säga att det finns inslag i vissa kulturer som inte är värda att försvara? Jag tycker att Birgitta Forsman, docent i vetenskapsteori med inriktning mot forskningsteknik vid Göteborgs och Lunds Universitet, i tidningen Forskning & Framsteg har kurage att belysa frågan och gör det på ett alldeles utmärkt sätt.

”Postkolonialism och normativ kulturrelativism står högt i kurs i svensk politik och i medierna. Det första beror på dåligt samvete för vad ’Västerlandet’ har gjort utanför Europa. Det andra betyder att alla kulturer är lika bra. De som kritiserar seder i andra kulturer kallas ibland kulturrasister. Detta är helt bakvänt. Kulturrasism är enligt Wikipedia tron att kultur är essentiell och en gång för alla given. De som vill hjälpa ungdomar undan hedersförtryck anser raka motsatsen: kultur är inget statiskt, traditioner kan ändras.

Det är ofta invandrade kvinnor från Kurdistan, Libanon, Iran och andra muslimska länder som vågar kritisera kollektiv som förtrycker sina medlemmar. Något stöd från organiserade svenska feminister får de inte. Dessa säger att ’inte kan vi lägga oss i hur de lever; det måste de själva få bestämma’. Så lät det inte när apartheidkulturen i Sydafrika fördömdes. Beror det på att apartheid sällan motiverades religiöst?

Vi bör inte respektera kulturer som inte respekterar individer, vare sig sedvänjorna motiveras med religion eller inte. Det är de som anser att vi alltid ska respektera andra kulturer oavsett innehåll som är kulturrasister. De tycks tro att kulturer har större rättigheter än individer.

Påståendet att alla kulturer är lika bra, har det någon förankring i verkligheten?”

Ovanstående citat är saxat ur papperstidningen, nummer 1/2014. För att läsa hela måste man gå till tidningen, antingen köpa den (prisvärd – 75 kronor) eller låna den på biblioteket. I centrum på bilden nedan ses hur omslaget ser ut.

Kulturkritik

En intressant sak har jag noterat.

Folk reagerar med avsky i enstaka fall, som till exempel när Fadime Sahindal och Pela Atroshi mördades, men det tycks stanna vid det. Vi vill helst inte lägga oss i dessa kulturfel i allmänhet. Det är märkligt. Om inte annat skulle man ju kunna förvänta sig att det var en brännande fråga för feministerna, men icke. De är mer intresserade av frågor som kvotering av kvinnor till yrken som de inte fult ut passar för. Till exempel polisyrket.

För att inte bli missförstådd vill jag poängtera att kvinnor är både utmärka och ibland bättre poliser än män men det finns en hake: av jämställdhetsskäl ska kvinnorna göra precis samma sak som männen. De skall ut och slåss med buset. 50% män och 50% kvinnor i varje polisbil. Och när det kommer till skott kan de inte fixa jobbet. Alltså skickas numera två polisbilar istället för som tidigare en, allt för att få fram två manliga poliser som kan ta hand om våldet. Följden blir att polisen är mindre tillgänglig. Något är ju fel och det som i grunden är fel är att feministerna driver fel frågor och inte driver de riktigt viktiga frågorna, som till exempel stympande av kvinnor i främst vissa afrikanska länder, och det allmänna kvinnoförtryck som råder i stora delar av världen. Men i trångsynthetens feministiska värld väger millimeterrättvisan tyngre inom våra egna svenska gränser än de avgrundsdjupa orättvisor som råder utanför dessa gränser! Då är det en stor sak om det är kvinnan på jobbet som får sätta på kaffet!

Vi måste alla våga kritisera seder och bruk, kulturer och religioner när dessa kränker individer! Och feministerna måste lyfta blicken ovan svångremmen!

Vi bör inte respektera kulturer som inte respekterar individer … kulturer har [inte] större rättigheter än individer.”