Betalt per besök

Om orsak och konsekvens

Reform med stor betydelse.

Låt mig fördjupa mig i det här en aning. Det finns faktiskt en hel del att säga om saken.

Det handlar om vårdcentralernas finansiering i dagens Sverige – betalt per besök! Så har det ju inte alltid varit. Förr satte landstingen upp en vårdcentral, gav dem en budget och patienterna kom, undersöktes, fick enklare behandling, ett recept i handen, en klapp på axeln och ”krya  på dig och kom tillbaka om det inte hjälper!”

Men det var då, det! Nu är det en annan ordning: patientgenomströmningen är själva budgetunderlaget!

Vilka konsekvenser får det?

Ja, ja! Sakta i backarna! En annan fråga först!

Vem hittade på det och varför?

Det där med betalt per besök var en reform som Socialdemokraterna kom på när de tog till sig Milton Friedmans nyliberala idéer om monetarism och libertarianism. Det är idéer som saknar varje beröringspunkt med socialism, samhällets ansvar, gemensamma satsningar och allt sådant som borde stå högst upp på ett socialdemokratiskt partis dagliga agenda! Men allt det där kastade sossarna över ända och öppnade sitt öra för de fria marknadskrafternas store idol, belönad av en hurrande borgarklass med Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 1976. Socialdemokratin gjorde helt enkelt marsch höger om.

Från och med då klingade deras retorik riktigt falsk för var och en som hade minsta politiska medvetenhet, men det var ju inte så många. ”Jag röstar på sossarna för det har jag alltid gjort och farsan också!” Men att politiken plötsligt var en helt annan, det gick många helt förbi. Det borde finnas ett kompetenstest för rätten att få rösta!

Rustade med sin nya ideologi borde Socialdemokratin egentligen ha upplöst sitt parti och anslutit sig till Moderaterna. Men de nya politiska målen skulle inte gynnats av det. Då hade vänsterpartiet tagit deras väljare och den nyliberala politiken hade försvagats. Det politiska rävspelet fick säga sitt!

Nu inleddes arbetarklassens kräftgång, det öppnades upp för privatiseringar på område efter område och utförsäljning av statlig egendom blev ordningen för dagen. Sjukhus, vårdcentraler och skolor splittrades upp i små enheter med egen budget och redovisning och det var slut med att driva verksamheter efter behov. Nu gällde lönsamhet och sparbeting på alla nivåer ända ned till varje enskild vårdavdelning, med en redovisningshysteri som skapade onödig och kostsam byråkrati istället för att låta pengarna gör den nytta de var avsedda för.

Vad var tanken med det?

Jo, att bereda vägen för de redan då planerade privatiseringarna. Man införde lagen om offentlig upphandling där endast priset avgjorde vad man fick beställa. Därefter gällde bara de råa marknadskrafterna och de fick plötsligt sista ordet över varje offentlig verksamhet. Det har vi alltså Socialdemokratin och givetvis EU att tacka för. Och nu tävlar de om våra röster med de öppet borgerliga partierna, en kamp som är lite ojämn har det visat sig sedan de fyra gick samman i Alliansen. Det naturliga steget ser vi nu när Socialdemokrater börjar flörta höger ut för att kunna bilda regering. Ett annat naturligt steg tar valmanskåren där det inte längre är lika självklart för arbetarna att rösta på sossarna när det går lika bra med Folkpartiet, nästan lika bra med Moderaterna och för dem som är trötta på alla svarta niqab lockar SD.

Den första frågan: konsekvenserna

Vilka konsekvenser får den nya politiken för vårdcentralernas patienter nu när vårdcentralerna får betalt av landstingen för patientbesök istället för att få en budget tilldelad för att driva verksamheten år från år och med enda mål att bota sjukdomar? Jo, oavsett om vårdcentralen är privat eller inte gäller det att ha så många patienter som möjligt varje dag. För de privata är det den enda målsättningen eftersom det är det enda sättet att öka ägarnas vinster, men de offentliga måste också få ekonomin att gå ihop. Det går ut över patienterna!

När man söker sig till en vårdcentral förväntar man sig att stå i centrum och sjukdomen vara det viktigaste. Man förväntar sig tid för en ordentlig undersökning med tillhörande provtagning med mera, tid för samtal, tid för att bli informerad om mediciner, biverkningar, behandlingsalternativ och vad man ska tänka på, samt vad man själv kan göra för att tillfriskna. Men den man talar med vill bara få besöket registrerat och patienten skickad på dörren snabbast möjligt, allt för budgetens skull, och i de privata vårdcentralerna, för vinstens skull – skälet för verksamheten! Allt som tar tid skickas genast vidare med hjälp av en remiss. Sen får någon annan ta hand om det kostsamma. Patienten har gjort sitt, uppfyllt sin del som består i ett registrerat besök.

I slutändan är ju detta förödande för varje patient, särskilt för de svaga och utsatta som knappast kan tala för sig och inte förväntas klaga och få upprättelse! Det är ju som vanligt; sådana människor får alltid dra det kortaste strået.

Resultatet är bristfälliga undersökningar och missade diagnoser. Folk går hem samma sjukdom, men med ett recept på smärtstillande och en missad allvarlig diagnos, till exempel cancer. Vi läser om det varje dag och det blir allt vanligare att folk dör istället för att botas. Folk undrar varför det händer. Nu har jag gett svaret!