Kurage att kritisera


Och feghet att inte våga

Tyvärr tycks fegheten ännu råda. 

När det kommer till andra kulturer tycks många vilja blunda för orättvisor och förtryck som kan förkomma i dessa. Det är ju deras kultur och det ska vi inte lägga oss i, tycks många resonera.

Men ska vi godta det? Är det fel att säga att det finns inslag i vissa kulturer som inte är värda att försvara? Jag tycker att Birgitta Forsman, docent i vetenskapsteori med inriktning mot forskningsteknik vid Göteborgs och Lunds Universitet, i tidningen Forskning & Framsteg har kurage att belysa frågan och gör det på ett alldeles utmärkt sätt.

”Postkolonialism och normativ kulturrelativism står högt i kurs i svensk politik och i medierna. Det första beror på dåligt samvete för vad ’Västerlandet’ har gjort utanför Europa. Det andra betyder att alla kulturer är lika bra. De som kritiserar seder i andra kulturer kallas ibland kulturrasister. Detta är helt bakvänt. Kulturrasism är enligt Wikipedia tron att kultur är essentiell och en gång för alla given. De som vill hjälpa ungdomar undan hedersförtryck anser raka motsatsen: kultur är inget statiskt, traditioner kan ändras.

Det är ofta invandrade kvinnor från Kurdistan, Libanon, Iran och andra muslimska länder som vågar kritisera kollektiv som förtrycker sina medlemmar. Något stöd från organiserade svenska feminister får de inte. Dessa säger att ’inte kan vi lägga oss i hur de lever; det måste de själva få bestämma’. Så lät det inte när apartheidkulturen i Sydafrika fördömdes. Beror det på att apartheid sällan motiverades religiöst?

Vi bör inte respektera kulturer som inte respekterar individer, vare sig sedvänjorna motiveras med religion eller inte. Det är de som anser att vi alltid ska respektera andra kulturer oavsett innehåll som är kulturrasister. De tycks tro att kulturer har större rättigheter än individer.

Påståendet att alla kulturer är lika bra, har det någon förankring i verkligheten?”

Ovanstående citat är saxat ur papperstidningen, nummer 1/2014. För att läsa hela måste man gå till tidningen, antingen köpa den (prisvärd – 75 kronor) eller låna den på biblioteket. I centrum på bilden nedan ses hur omslaget ser ut.

Kulturkritik

En intressant sak har jag noterat.

Folk reagerar med avsky i enstaka fall, som till exempel när Fadime Sahindal och Pela Atroshi mördades, men det tycks stanna vid det. Vi vill helst inte lägga oss i dessa kulturfel i allmänhet. Det är märkligt. Om inte annat skulle man ju kunna förvänta sig att det var en brännande fråga för feministerna, men icke. De är mer intresserade av frågor som kvotering av kvinnor till yrken som de inte fult ut passar för. Till exempel polisyrket.

För att inte bli missförstådd vill jag poängtera att kvinnor är både utmärka och ibland bättre poliser än män men det finns en hake: av jämställdhetsskäl ska kvinnorna göra precis samma sak som männen. De skall ut och slåss med buset. 50% män och 50% kvinnor i varje polisbil. Och när det kommer till skott kan de inte fixa jobbet. Alltså skickas numera två polisbilar istället för som tidigare en, allt för att få fram två manliga poliser som kan ta hand om våldet. Följden blir att polisen är mindre tillgänglig. Något är ju fel och det som i grunden är fel är att feministerna driver fel frågor och inte driver de riktigt viktiga frågorna, som till exempel stympande av kvinnor i främst vissa afrikanska länder, och det allmänna kvinnoförtryck som råder i stora delar av världen. Men i trångsynthetens feministiska värld väger millimeterrättvisan tyngre inom våra egna svenska gränser än de avgrundsdjupa orättvisor som råder utanför dessa gränser! Då är det en stor sak om det är kvinnan på jobbet som får sätta på kaffet!

Vi måste alla våga kritisera seder och bruk, kulturer och religioner när dessa kränker individer! Och feministerna måste lyfta blicken ovan svångremmen!

Vi bör inte respektera kulturer som inte respekterar individer … kulturer har [inte] större rättigheter än individer.”

4 tankar om “Kurage att kritisera

  1. Där instämmer jag till fullo. Jag tycker kvinnosakskvinnorna är hur trista som helst faktiskt. För du pekar exakt på de dom hällre engagerar sig i, än i de viktiga frågorna. Dessutom tycker jag nästan att de förtrycker män. Män ska vara män och kvinnor ska vara kvinnor tycker jag. Givetvis ska det råda jämställdhet. Men på vissa områden måste man inse att vi är olika. Vilket jag tycker vi ska få vara. Jag vill inte ha en skinntorr gubbe som går med förkläde, om du förstår hur jag menar. Jag attraheras av en man som utstrålar vänlighet, glädje och manlighet och som kan ”prata ur skägget”. Dvs. styrka och självförtroende. En som är sig själv. Svårt det där att definiera… det märks bara helt enkelt.

    Jag tycker det är svårt för unga killar idag att veta hur de ska vara. De är vilsna som tusan, många ggr för att de inte får växa upp med en FUNGERANDE pappa. Väldigt ofta tilldöms en kvinna vårdnaden per automatik vid en skilsmässa. Varför. Många män knäcks efter svåra tvister där kvinnan använder barnen som vapen. Exempelvis om mannen har velat kliva ur en relation som inte fungerat. Ska han vara tvungen att gå kvar där som en ”mört” bara för att han ska få ha kontakt med sina barn. Det finns mängder av sådana fall. Nu säger jag inte att det alltid är kvinnan som har fel. Men domstolarna måste ändra sina lagar. Barn ska inte behöva avstå någon av sina föräldrar bara för att det uppstått konflikter dem emellan.

    Det finns massor av punkter där män faktiskt blir behandlade som skit. Män som kan ha hamnat inom kriminalvårdens murar ska vi inte prata om. De har det oftast ännu svårare. De är stämplade redan från de är små själva. Att ha hamnat på glid som ung är oftast ett livslångt lidande. De tillåts inte komma tillbaka in i samhället på en massa plan. Jag skulle kunna skriva en bok om detta, för jag har sett det på så nära håll. Och då har dessa killar/ män varit hur mjuka och fina som helst med sina barn. Det är inte där det brister, det är ofta en bakomliggande spiral som gör att dessa män ibland TVINGAS in i ett sådant liv.

    Barn väljer inte att hamna i kriminalitet, som om det vore ett yrke. Nej, nästan alltid ligger det en trasig själ i botten, som efter mycket revolt placeras på nåt ungdomshem. Det är där de får en fortsatt gedigen utbildning. Hade ngn lyssnat på barnets historia i första hand, i sådana trasiga hem, i den mån ungen vågar prata, så hade man kunnat reda ut problem på annat sätt.

    Kanske rentav hade en pojke mått bäst om den fått bo ihop med sin pappa. Att fadern hade kunnat få all den hjälp alla kvinnor får idag. Så fort en kvinna blir gravid och får barn blir hon tilldelad en bostad. (Visst bra där) Men blir det minsta konflikt mellan henne och killen, åker han ut på gatan. – utan någonting. Till och med problem att få träffa ungen, för HAN inte gör det kvinnan vill. Eller inte ens har någon stans att vara med sitt barn. En egen bostad!…

    Spiralen bara rullar på, depression, uppgivelse, ev. droger..ännu mer kriminalitet…you name it. Nästan alla (sk. frånvarande) pappor har i själva verket gett upp, för DE har ingen uppbackning alls i de grundläggande trygghetsbehoven, som en egen bostad…

    Det är min bild i alla fall… sedan finns det andra mycket svårare och omständigare aspekter…..
    (men det jag nämnt ovan är i varje fall väldigt vanligt)

    Gilla

    • Tack för den gedigna kommentaren!

      Det finns ju hur mycket som helst att säga om det här:
      Feminister med skygglappar som inte ser någonting som är längre bort än nästippen.
      När könet är till nackdel för männen.
      Barns behov och uppväxtförhållanden.
      Karaktärsstörningars roll för kriminell utveckling.
      Samhällets bristande resurser.
      Myndighetsinkompetens.
      Etik och värderingar.
      Kultur och religion.
      Illvilja och försummelser.
      Och allt som jag antagligen glömde att nämna.

      Kram!
      /Skvitt

      Gilla

    • Du är inne på helt rätt spår, enligt mej.
      Jag har aldrig kallat mej feminist men är naturligtvis för jämställdhet. För mej är det 2 olika saker. De som idag kallar sej feminister är oftast kvinnor (och män) i medelklassen, som har de minst delikata problemen i samhället. De (kultur- och pk-maffian, enl.mej) tjafsar om småsaker jämfört med de problem arbetarklassen har, som bara försöker överleva. Och inte minst de i andra länder (men även här hemma) som VERKLIGEN har det svårt.

      Man ska aldrig smeka förtryckarkulturer medhårs. Vare sej det gäller män eller kvinnor som lever i dessa helveten. Eller med ekonomiska medel som hamnar i fel fickor. Det är korkat och naivt.

      Människovärdet är det vi borde kämpa för.

      Kram
      Kao

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s