Berättelse om en våldtäkt

Och den ledde till mord!

Den sanna bilden av offret, den vill ni inte se!

Men låt mig tvinga den på er! Dock, för allas bästa, ert och än mer offrets, har jag redigerat bilden i Photoshop så den blir något mera uthärdlig. Den är otäck i alla fall, men originalet är mycket mera skrämmande! Av hänsyn till er, mina kära läsare, så får ni inte se originalet. Men än mer av hänsyn till anhöriga och allra mest med hänsyn till den lilla stackars tösen på bilden, flickan med hela livet framför sig, men som våldtogs och dödades av en fullkomligt hänsynslös man! Hon blev blott 27 år!

Jag vet via media vad hon hette.

Kanske jag berördes allra mest för att jag kort därefter tillfälligt bodde i närheten av brottsplatsen och gick förbi ljusen och fotot på henne, men också för att hon var så ung och söt. Det sista har jag svårt att förlika mig med. Vad spelar ålder och utseende för roll i sammanhang som detta? Men man är som man är. Det spelade in! Knappt jag vågar erkänna det. Det är ju lika illa vem det än hade drabbat.

Jag vet också vad hennes baneman heter, via media som skrev om det. Men jag röjer inte hennes namn av hänsyn till henne och för att inte kunna identifiera henne så nämner jag inte heller den avskyvärde gärningsmannens namn även om det i övrigt inte bär mig det minsta emot.

Så varför publicerar jag bilden? Svaret är att för att åskådliggöra det hemska bakom rubrikerna, ”kvinna sexmördad!” kan det vara nödvändigt att ruska om. Det blir så mycket kännbarare då, insikten, förståelsen, det gripbara av det ogripbara.

Avklädd! Påsatt! Förnedrad! Skräckslagen! Mördad! Bortkastad likt en trasa! Det är den sanna bilden bakom rubrikerna!

Men jag har ett skäl till att publicera bilden. Jag vill ruska om rättsväsendet. Våldtagna kvinnor tas inte på allvar.

”Snart tolv år har gått sedan Katarina Wennstam skrev boken ‘Flickan och skulden’, som skapade en stor debatt om samhällets syn på sexuellt våld och attityder kring offer och förövare då.

Wennstam har fortsatt följa sexualbrottsmål och menar att polisens bemötande av våldtäktsoffer förbättrats avsevärt det senaste decenniet, medan domstolsväsendet däremot ‘har stått still och stampat’.

– Ingenting har hänt inom domarkåren, de är kvar på ruta ett. Det finns fortfarande många domare som på fullaste allvar verkar tro att kvinnornas berättelser alltid är överdrivna, som klassificerar dem som ‘hon är en sån som knullar runt, hon har haft psykiska problem, hon är en sån som dricker för mycket’ och så vidare. Nu har resten av samhället pratat i tio år om hur illa tonen är mot våldtagna personer, det kanske är dags för domarna att inse att det ligger någonting i det, säger Katarina Wennstam och tillägger:

– Det är en fråga om rättssäkerhet också. … ” Läs resten i metro på nätet här.

Det finns två sorters våldtäkter. För offret gör det kanske inte så stor skillnad, men rättsligt tycker jag de bör behandlas lite olika. Förvisso har alla rätt till sin egen kropp och rätten att säga nej. Men nog är det en skillnad på våldtäkt i nära relationer och våldtäkt som begås av en helt främmande person. Ur bevishänseende tror jag dessa olika sorters våldtäkter bör behandlas lite olika. De som sägs begås i en nära relation kan faktiskt istället vara fråga om något annat, till exempel en hämnd och bara påhittat. Bevisfrågan är svår och ingen ska dömas oskyldig. Ändå måste varje anmälan tas på yttersta allvar.

När det kommer till våldtäkter där offer och förövare inte känner varandra ska rättsväsendet inte ta någon som helst notis om hur kvinnan (det är ju nästan alltid kvinnor) var klädd, hur hon betedde sig, om hon var berusad och så vidare. Sådana frågor är helt irrelevanta i sammanhanget. Även en naken och berusad kvinna har rätt till sin kropp, rätt att säga nej.

I fall med okänd gärningsman är det oerhört viktigt att rättsväsendet verkligen gör allt för att få gärningsmannen fälld. Många sådana gärningsmän upprepar sina brott och tyvärr finns risken att det en gång leder till mord, som i fallet ovan med flickan på bilden. I det fallet var gärningsmannen mig veterligt inte tidigare känd våldtäktsman. Han var ung, han var kraftigt byggd, muskulös och stark, han var gift, han hade barn och han var lite berusad efter att ha festat med kompisar. Flickan var propert klädd, inte utmanande och hon var på väg hem när hon träffade sin baneman på spårvagnen där han antastade henne och hon vågade inte gå av vagnen på sin egen hållplats. Tyvärr åkte hon inte vidare till ändhållplatsen där hon kanske hade en chans att byta från bakre till främre vagn och ta kontakt med föraren. Det var hennes ödesdigra misstag.

Av något outgrundligt skäl reste hon vidare flera hållplatser och gick sedan av där hon tragiskt blev både våldtagen och mördad. Hon var ung, jättesöt och snyggt klädd. Kanske var det därför förövaren gav sig på henne. Var det hennes fel? Om hon hade överlevt, skulle då rättens domare ha sagt, ”du har dig själv att skylla, du är söt, du är ung och du är snyggt och propert klädd, så du får ju räkna med risken!” 

Tyvärr tycks det vara den rådande inställningen inom våra dömande instanser, offret har egen skuld! Och det är allvarligt. För även om gärningsmannen döms kan en sådan inställning leda till en mildare dom och kortare straff och risken för nya brott är under alla omständigheter överhängande, för så är det när det gäller denna kriminalitet. Nästa gång slutar det kanske med mord, som i fallet med kvinnan ovan.

Originalbilden ligger på nätet, men ni får ingen länk dit. Flickan är redan kränkt och mördad och ska inte kränkas en gång till. Men om bilden kan jag avslöja att det är polisens bild och någon inom polisen har lagt ut den på nätet. Varför? Och hur tänker den personen? Och vad har polisen gjort för att spåra den personen som ju måste arbeta inom verksamheten? Det måste vara en pervers typ!

Bilden togs när polisen hade lyft av den stora sten som täckte flickan. En sten av sådan storlek att få människor kan lyfta den. Det säger en del om gärningsmannens kapacitet. Säg gärna att du äcklas och vill spy, för i så fall är du lika normal som jag. Och du förstår varför jag har bearbetat bilden för att dölja lite av det otäcka. Otäck (och avskyvärd) är den ju ändå.

Till sist:

En person bör aldrig sova med gott samvete. Kvinnan som under en kvart hörde offrets hjärtskärande skrik utan att agera. Hon ringde inte polisen, vilket säkert inte hade hjälpt. Men hon kunde ha skriket från sin balkong att polisen var på väg, att hennes man var på väg eller något liknande, bara för att distrahera och skrämma gärningsmannen till flykt innan det var för sent. Men hon sa inget, hon teg! Så går i vart fall ryktet i stadsdelen, men det kan ju vara fel.

Efter begravningen och rättegången fortsatte livet. Det måste ju gå vidare. Men en sak är säker, mordet etsade sig fast i mångas minne.