Extremism


Extremism och extremism

Vad är extremism?

Det blir lite patetiskt när Åkesson kallar antinazister, antirasister och antifascister för extremister. Människor som står för allas lika värde kan ju inte vara extremister, för vari består extremismen i så fall? Finns ekvivalensextremism? Finns normalitetsextremism? Det blir ju bara löje av sådana påståenden vid närmare eftertanke, vilket (alltså en närmare eftertanke) inte någon SD-sympatisör mäktar sig till!

En extremist är till exempel en person som står för nazism, rasism, fascism och all form av förtryck, censur och diktatur. Till de som bejakar nazism, rasism, fascism och all form av förtryck, censur och diktatur hör alla högerkrafter. Inte bara Sverigedemokraterna, Jimmie Åkesson, Svenskarnas Parti och Svenska Motståndsrörelsen, utan givetvis alla som kämpar på borgarlassens barrikader och stödjer en kapitalistisk världsordning som bygger på utsugning av vanligt folk, varmed jag menar den så kallade arbetarklassen* som skapar alla de värden vi gemensamt lever på.

Ja, alltså till exempel sådana som du och jag. 

Alltså alla vi som knegar och skapar välståndet i samhället i vårt anletes svett dag ut och dag in och år ut och år in och kämpar och strävar och som så småningom som pensionärer knappt får något att leva på.

Extremister

Extremister av Åkessons sort är sådana som vill ha ett samhälle där de allra flesta, alltså folket som sliter för en snålt tilltagen lön, hålls nere under ett ok på vilket en besutten klass vilar hela sin existens. Åkesson är bara lite mera extrem bland alla extrema som i vårt samhälle inte ses som de extrema de faktiskt är. För visst är det väl så att man är extrem när man tycker att det är helt i sin ordning att arbetande människor berövas en del av vad de själva har skapat för att det som tas dem ifrån ska falla ett fåtal i händerna så detta fåtal kan leva gott i lyx och utan ansvar, plus att de har all makt som står att få i samhället.

Vi bör inte bara vända Sverigedemokraterna ryggen. Vi bör vända hela borgarklassen och alla kapitalets drängar ryggen! Alla deras partier ska vi vända ryggen åt, ta avstånd ifrån, avslöja deras lögner och bekämpa deras politik. Endast så kan demokrati och folkvälde byggas. Extremism Det är fortfarande borgarklassens propaganda och vrångbild till världsbild som pådyvlas oss. Och en sak kan aldrig borgarklassen snacka bort. Det är att borgarklassen faktiskt och odiskutabelt är i minoritet, men ändå sitter vid makten, beslutar och bestämmer.

  • Hur kan det kallas demokrati?
  • Hur kan man tala om demokrati när företagen fattar beslut utan att människorna som drabbas har rätt att yttra sig?
  • Hur kan man kalla det demokrati när våra partier inte kan påverka företagens beslut?
  • Hur kan vi kalla det demokrati när regeringarna tvingas att forma sin politik efter företagens diktat?

Denna borgarklass, som är ägare av alla företag, försöker snacka bort klassbegreppet genom att tala om underklass, medelklass och överklass – relaterat till inkomstnivåer. Men att tala om klasser relaterade till ägande av produktionsmedel och köp och säljande av arbetskraft vill de inte göra för då blottläggs hela den struktur som håller denna klass under armarna.

Än i dag efter 150 år är det ingen borgare som har försökt att skjuta mervärdesteorin i sank. Ingen av borgarklassens ekonomer, inte ens de som har fått nobelpris i ekonomi, har velat polemisera mot denna teori  som beskriver hur borgarklassen skapar sina förmögenheter! Det säger väl allt!

Bilden nedan förklara vad ingen nobelpristagare i ekonomi vill tala om, än mindre försöka att dementera dess riktighet. Sådant skapar ju inga nobelpris eftersom det är borgarklassen som utser priserna. Teorin står såldes oemotsagd och är därmed ofrivilligt erkänd, men förtigen och oomtalad! Det är en teori om mervärdet och hur det skapas och något som ingen ur arbetarklassen bör känna till! Det är ju borgarlassen som har monopol på vad vi ska veta! Och vi som inte hör till borgarklassen ska ju inte veta hur borgarklassen gör sig sina miljon- och miljardvinster.Mervärde

(bilden tidigare publicerad här)

Denna mervärdesteori står alltså ännu oemotsagd därför att den går inte att avvisa och ej heller motbevisa!

Så länge vi relaterar ordet demokrati till dess ordagranna betydelse, folkvälde, kan ingen förneka att demokrati bara är förenligt med ett klasslöst samhälle. Ingen kan heller förneka att enbart kommunister talar om det klasslösa samhället som själva målet med politiken.

Att vara emot demokrati är extremism!  Sossen Demokrati är inte detsamma som parlamentarism!

Demokrati är folkvälde, inte något annat. Jag upprepar: folkvälde och inget annat! Det är det som är demokrati! Och det har inget att göra med hur många partier man har att rösta på! Det är den borgerliga klassen som har tutat i oss att ett parlamentariskt system med flera partier att rösta på med vissa års intervall är demokrati. Men det är lögn! Det är bara ett system som borgarklassen har skapat för att säkerställa sin makt över folkflertalet, alltså deras egen diktatur över folket. Parlamentarism en illusion ny Åkesson är extremist i flera avseenden. Han är extrem i så mening att att han tror att dagens Sverige fungerar utan invandrare. Men så är det ju inte, vilket de flesta har nog intelligens att förstå.

Åkesson är dessutom extrem i andra avseenden. Han är extremt korkad och ändå, vilket kan låta motsägelsefullt, begåvad! Och han är också, just därför, extremt farlig!

Extremism och extremism

Kommunism påstås ofta vara en extremistisk och odemokratisk politisk riktning jämförbar med nazismen. Men så är ju självklart inte fallet. Påståendet kommer från den politiska motståndaren, från den klass som känner sig hotad av klassen den lever parasitiskt på. Kommunismens marxistiska teori är den teori som den parasiterade klassen har som vapen  mot den parasiterande klassen! Att vara kommunist är därför inget som kan förknippas med extremism. Men all politisk verksamhet som motarbetar ett jämlikt klasslöst och kommunistiskt samhälle är extremism i ordets exakta betydelse!


* Så heter det ju inte i borgarklassens språkbruk. Där är klassbegreppet bannlyst. En arbetare är en medarbetare och hela arbetarklassen är de anställda och de som är arbetstagare. Men verkligheten är faktiskt inte den som borgarklassen beskriver. Verkligheten beskriver jag här.

Vad kostar priset?


Det dyraste priset

 

Han sa ju det

Han, reportern på SVT Gomorron Sverige. Han sa att ”det dyraste priset på euron var …”

Käringen* till gubben:

”Köpte du varorna som jag bad dig om?”  

”Nä!”

”Varför inte då?”

”Nä, för när jag hade betalt priset fanns inga pengar kvar!”

Skvitts friskola

Bör inte en journalist veta bättre? 

Det är ju inte priset som kostar. Det är det man köper som kostar, inte priset! Det kostar ingenting!

Och man bär faktiskt inte hem matvaror! Man bär inte hem varor! Man bär hem något annat, till exempel en produkt. Är det livmedelsprodukter så bär man i allmänhet hem produkter från livsmedelsindustrin, inköpta i butik. Man bär hem från butiken vad som livsmedelsindustrin har producerat och handlaren har sålt. Produkten är bara en vara så länge den är till försäljning och så fort den är betald av dig så är den din egendom och har förlorat sin egenskap som vara såvida du inte köpte produkten för att sälja den vidare.

”Ärsch, det där är ju petitesser!”

Nej, vi måste värna om språket annars blir det utarmat. Du är själv till exempel en vara ifall du är arbetare, för om du försörjer dig på arbete så säljer du din tid till en arbetsköpare. Du är alltså inte en arbetstagare och företagaren är inte en arbetsgivare. Som arbetare är du en arbetssäljare och du säljer dig till en arbetsköpare! Men borgarklassens föredrar denna terminologi, arbetstagare och arbetsgivare, eftersom det låter så fint att de ger dig ett arbete och du tar detta arbete. Givare och tagare! Det är fint att ge och fult att ta, eller hur?

Men vem ger och vem tar?

Som säljare av arbete ställer en arbetare sin kompetens till förfogande för den tid den får ekonomisk kompensation för och därför finns det stämpelur där det stämplas in och ut när arbetet börjar och slutar. Det är detta och inget annat som arbetsköparen, företagaren, betalar för!

Det skapade värdet som den avlönade arbetaren genererar tillfaller den som köpte arbetskraften och detta värde är nästan alltid större än kostnaden köparen hade för arbetskraften. Om så inte är fallet får arbetskraftsköparen en förlust och det leder på sikt till konkurs.

Så fungerar det kapitalistisk systemet! Det blir uppenbart när man vet ordens rätta betydelse. Det går inte att dölja hur företagarna, alltså kapitalägarna (dvs kapitalisterna), tjänar sina pengar när man använder de rätta orden för att beskriva verkligheten. Därför finns det ett borgarklassens (maktbärarens) språkbruk. Borgarklassen kallar en arbetare för arbetstagare och kallar sig själv för arbetsgivare. Denna klass ger arbetarklassen, enligt deras eget språkbruk, vårt arbete! Men i själva verket lägger denna klass av kapitalägare beslag på vårt, vi lönearbetare, skapade värde! Och arbetare tänker ofta utifrån det av borgarklassen skapade språkbruket och finner sig i att ge bort en del av sitt skapade värde till den och de som ”gav” dem arbete och tänker att  ”fanns det inte arbetsgivare, vilka skulle då ge oss arbete?” 

Mervärde

Så fel kan det alltså bli när språket styrs från dem som tjänar på en orättvisa!

 

Vad priset kostar är ett förhållandevis oskyldigt språkfel, men språket måste vårdas på alla sätt annars blir det fel. Därför är det också viktigt att inte säga att vi i år har året tvåtusenfjorton. Vi har år tjugohundrafjorton och ingenting annat. För konsekvens är också av betydelse i språket. Ingen sa ju att vi hade år ettusenniohundranittionio. Så varför blev det år tvåtusen och inte år tjugohundra?

Vårda språket!

Språket är ett verktyg som ska hållas i brukbart skick. Ingen gillar en slö kniv, men språket tycks man aldrig betrakta som något som måste vara ett skarpt och slipat vapen!

 


* Käring är inget fult ord. Nej absolut inte! Ordet betyder ”den man håller kär”!