För 100 år sedan
Ett krig skördade miljoner dödsoffer
Länder stred mot varandra. Och vanliga människor som inte hade med saken att göra fick offra både liv och lem. För dem var den stora vinstlotten att överleva helskinnade och med psyket i behåll. Men för krigshetsarna handlade det om att berika sig. Och så har det alltid varit.
Det är härskare, makthavare och besuttna som skapar krig, men själva ser de till att hålla sig säkert undan. Det var lite justare förr. Då stred kungarna på slagfältet och löpte själva risken att dö. Men det är en svunnen tid.
Nu tar utvecklingen ännu ett steg ”framåt”. Nu tar robotar över allt mer. Soldaten sitter allt oftare vid en dator och trycker på knappar. De som dödas är de som inte har samma höga teknologiska vapen, men framför allt civila. Och även en soldat på fältet är en människa med samma behov, samma längtan, samma känslor, samma önskan att slippa lida och att få leva sitt liv.
Krig gynnar bara de besuttna. Övriga är förlorare.
För hundra år sedan ägde första världskriget rum. Den tekniska utvecklingen hade gjort kriget till en industriell dödsmaskin. ”Krigets mest uppenbara konsekvens var människoskadorna: ungefär 15 miljoner människor dog i kriget, och en hel generation unga män blev fysiskt och eller psykiskt lemlästade av skyttegravskrigets industriella masslakt.” / Historia 123
En av många som beskrev fasorna var Eric Maria Remarc i sin bok På västfronten intet nytt.
Krig är alltid lika groteskt, skoningslöst och förödande gissel för mänskligheten och ändå lyckas vi inte utrota krigen. Man kan ju undra varför. Men det finns en förklaring till det också. Allting har ju en förklaring. Och i detta fallet är den lika enkel som obelyst. Det handlar alltid om att den härskande klassen slår vakt om sina intressen.
Ej kvantifierbart
I varje krig, stort som smått, lider människor. I stora krig som förra seklets världskrig, led och dog människor i mångmiljonskala. Men vi har också haft och har ännu många krig med avsevärt färre offer. Men de är inte bättre för den sakens skull, ty varje enskilt lidande är unikt. Det är inte kvantifierbart! Varje människa som drabbas lider lika mycket oavsett hur många hon lider tillsammans med.
Lidandet är personligt. Den som torteras, torteras. Den som skadas psykisk, skadas psykiskt. Den som förlorar en anhörig, förlorar en anhörig. Den som lemlästas, lemlästas. Den som dör, den dör. Hur många det berör är inte relevant för den drabbade! Ingen har mer än ett liv och det finns bara ett liv som den drabbade kan få förstört. Därför måste vi få slut på krigen!
Bara ett sätt
Så länge samhällen tillåts vara uppdelade i klasser där rikedom och produktionsmedel är i händerna på en avskild samhällsklass kommer människorna som tillhör denna samhällsklass att vara benägna att strida inbördes och på bekostnad av de som inte har någon rikedom och inte äger några produktionsmedel och de kommer att tvinga de senare att offra sina liv i sin egen inbördes strid om mer makt och rikedom. Därför måste klassamhället få ett slut om vi någonsin ska få en permanent fred. Vi behöver bara lite gemenskap.
eaqhan 