Det var på 70-talet
På stan stod en gatumusikant
Han spelade på sin gitarr. Den saknade två strängar, men det lät hyggligt i alla fall.
Plötsligt gick en sträng av. Sånt händer.
Men så gick en sträng till åt fanders. Det ska mycket otur till för att det ska hända i samma låt.
Gatumusikern log lite generat, men spelade vidare. Han ville spela klart låten och han gjorde så gott han kunde med sina två strängar.
Han måste ha haft sin värsta otursdag den här dagen, för högre makter (eller vad det kan ha varit) såg till att ännu en sträng gick av innan låten var till ända. Då gav han upp. Med endast en sträng var det ingen idé, ansåg han så klart.
Jag gav honom en slant och sa ”Ett bidrag till nya strängar”.
I vissa delar av världen får man lära sig att aldrig ge upp och alltid vara glad.
eaqhan 
Människan är uppfinningsrik. Är man därtill musikalisk kan man tydligen spela på bara en sträng. Har man inga strängar alls kan man använda gitarren som trumma 😉
Kao
GillaGilla
Nöden har ju ingen lag, så att säga. Men det här främjar kreativiteten, som ju är en del av intelligensen.
Det här innebär också att de rika alltid förlitar sig på att alla problem kan lösas med plånboken. Och ju mer den sväller dess mer imbecilla blir de. 😉
Kram!
/Skvitt
GillaGilla
Att alla problem löser sej med plånboken, ja. Men hade de sett lite längre än så; då hade de insett att arbetarklassen gör just deras plånböcker feta…För varifrån skulle de annars få sina pengar 😉
Kram
Kao
GillaGilla
Ett synnerligen sant påpekande. Tänk om alla ”plånboksfyllare” visste vad de gör var gång de arbetar, handlar, pröjsar hyra och allt annat som ska betalas. Tänk om de sen sa ”Nu är det nog! Nu reser vi trälar oss upp!”
Kram!
/Skvitt
GillaGilla
Det kommer väl aldrig ske…
GillaGilla
Just nu känns det avlägset. Borgarklassen har ju fått god hjälp av socialdemokratin för att avideologisera arbetarklassen under 100 år. Men historien lär oss att omvälvningar brukar komma språngvis och i det närmaste som en blixt från en klar himmel. Det är som vore det en naturlag och naturen har otaliga exempel på sådana språng.
Ta vatten till exempel.
Det kan bli kallare och kallare, men plötsligt kommer fasövergången och så blir det is.
Eller när det värms, plötsligt blir det ånga. Inte gradvis, utan i ett enda språng.
Det är märkligt att historien är som vatten. Och som naturen.
Det sker inte så ofta. Därför tänker vi inte på det. Och kan man inte sin historia så tror man inte att det händer. Det är just det borgarklassen vill; vi ska inte kunna historien. Det är som människor som bor vid en vulkan. Har den inte haft utbrott på några hundra år så känner de sig trygga. De tror den är död.
Precis som borgarklassen vill att vi ska tro att klasskampen är död!
När vulkanen väl vaknar så är det som ett språng. Först död, sen våldsamt levande.
Borgarklassen kommer att tas på sängen på samma sätt. Ja, till och med arbetarklassen. Vad hände?
Först död och nu högst levande och brutal, revolutionen!
De som aldrig haft en aning om vad de ska göra gör vad som ska göras, spontant, reflexmässigt! Krutdurken har exploderat och det går inte att hejda.
Vad är det för drivkraft som kan samhället att förändras så språngvis?
Produktivkrafterna!
De är obändiga. När de inte längre kan utvecklas vidare inom ett givet ekonomiskt system, då sker det och det sker språngvis. Och vi är snart där!
Kram!
/Skvitt
GillaGillad av 1 person
Bra beskrivet. Så är det naturligtvis. Men kommer du och jag få uppleva ‘explosionen’? Eller blir det våra barn eller barnbarn?
Kao
GillaGilla
Det är lika meningsfullt att fråga mig om den saken som att ställa en sådan fråga till de som bor vid en sovande vulkan.
Kram!
/Skvitt
GillaGilla