Rapport från ett katastrofområde


Var, när?

 

Är det jordbävningsdrabbade Nepal, eller från krigets Syrien?

Katastrof

En man i 70-årsåldern ligger på en bår i korridoren. En sjuksköterska rusar förbi med en spruta i handen. Hon registrerar förtvivlan i mannens ögon och skyndar vidare till nästa patient.

I rummet intill ligger en dam. Hon tryckte på larmklockan för tjugo minuter sedan. Situationen är ohållbar. Panik och tårar i ögonen hos dem. Då försöker de trösta.

Sömnproblem, hjärtklappning och magkatarr präglar personalens vardag. Känslan av att vara otillräcklig är ständigt närvarande och de hinner inte hälsa på hälften av patienterna.

En sjuksköterska fick panik och ville lämna mitt under sitt pass. Med stressen kommer också misstag. Det blir  felprioriteringar, är platsbrist och dålig arbetsmiljö. Över allt proppar av patienter som inte slussas vidare. Man har inga resurser att hinna med att hjälpa patienter ens med enkla saker och ambulanserna måste dirigeras om. Men det löser inte problemet.

Man hittar inga att anställa och klarar inte av att behålla dem man har. Flera är långtidssjukskrivna. En del tar antidepressiva för att orka jobba. Krisen är akut och så allvarlig att patientsäkerheten är hotad och sjuksköterskor flyr. Det fattas helt enkelt sjuksköterskor och två enhetschefer har slutat.

Rapport från ett katastrofområde?

Ja, man kan ju tro det. I sådana områden är hjälpbehovet större än man kan klara av i själva initialskedet. Det tar tid att skaffa fram resurser, men efter en tid brukar det lösa sig, som tur är.Vi minns ju hur det var efter tsunamin den 26 december 2004. Det tog några veckor, men sen fungerade det rätt så tillfredsställande med tanke på katastrofens omfattning.

Sverige har varit förskonat från sådana här katastrofer. Och förskonat från krig. I Sverige har vi en välfungerande sjukvård anpassad till det behov som som ständigt finns.

Eller?
Eller har jag fel?

Jo jag har fel. Sverige är inte förskonat från katastrofer. Vi är förskonade från krig och naturkatastrofer, men inte från politiska katastrofer. En sådan politisk katastrof lamslår just nu sjukvården, till exempel vid Universitetssjukhuset i Lund. Det är nämligen den situation som beskrevs ovan som gäller där efter att man har skurit ned på i stort sett allt. Det är en ny situation. Det är det nya Sverige, som allt mer liknar ett U-land. Ändå är vi ett rikt land. Men resurserna skärs ned. Det är den nyliberala politiken. Vart är vi på väg?

Och tänk om vi drabbas av naturkatastrof och krig. Jag vill inte tänka tanken!

Klarar vi inte av att tillgodose det normala behovet, hur ska vi då kunna hantera ens följderna av en tågurspårning, som ju med det bristfälliga underhållet av våra järnvägar kan inträffa vilken dag som helst?

Akuten

Läs artikeln.

Jag minns hur det var förr inom sjukvården. Då fanns det resurser och folk trivdes med sina jobb. De kunde arbeta i ett tämligen lugnt tempo så länge det inte körde ihop sig, för det kunde ju hända även på den tiden. Ja, det kunde räcka med en urosepsis som tillstötte på kvällen när bemanningen var lägre. Det blev väldigt stressigt just då om patienten skulle kunna räddas till livet. Så små var marginalerna. I dagfinns inga marginaler alls. Den patienten hade helt enkelt dött om det var i dag!

Det finns pengar att lägga på både sjukvård, omsorg och andra samhälleliga behov. Det krävs bara en politisk vilja att svänga in på ett annat spår än det nyliberala spåret: I våras delade de svenska storbankerna ut mer än 57 miljarder kronor till aktieägarna, eller i genomsnitt 67 procent av vinsten 2014.

Läs också:

I Trelleborg fortsätter folkets kamp för sjukhuset. Nästa söndag genomförs en armkroksmanifestation i protest mot nedmonteringen.

Vi såg fler och fler kolleger gå in i väggen på grund av det höga tempot och den höga arbetsbelastningen. Många slutade och de nya som kom stannade bara en kort tid då de inte pallade med tempot. Det blev svårare och svårare att rekrytera personal.

Inte bara sjukvården:En minskning med nio personal på en skola med 550 elever är mycket. Och minskningen framstår som ännu värre då elevantalet till hösten ökar med 40-50 elever.

Sverige är ett rikt land, bara vi inte ger bort våra rikedomar för ingenting.

”På 1990-talet sänkte den moderata näringsministern Per Westerberg statens anspråk på mineraler från 50 procent till 0,5 promille. För företag som bröt mineraler i Sverige skulle alltså staten få 0,5 promille av en eventuell vinst (500 kronor per miljon). Målet var att gruvnäringen skulle rädda en krisande svensk ekonomi. Samtidigt öppnades arkiven i Sveriges geologiska undersökningar upp och visades gratis för företag som var intresserade av att bryta mineraler i landet. SGU:s kunskap värderades till ungefär 5 miljarder kronor och plötsligt blev det väldigt billigt att starta gruvdrift i Sverige.” / Natursidan.se

Vinster i välfärden

Idag bedrivs en konsekvent nyliberal högerpolitik och vi alla som inte är kapitalister får betala notan på ett eller annat sätt. Eller snarare; vi alla får betala notan på många olika sätt. Och genom det blir kapitalisterna bara allt rikare och klyftan mellan rik och ickerik bara ökar. Därför behövs en radikalt annorlunda politik, en radikal politik, en vänsterpolitik.

Nyliberalt vanstyre