En misslyckad, men lyckad, semesterresa

Som tonåring på 60-talet

 

följde jag med mina föräldrar på en bilresa

Den skulle ha gått genom Tyskland till Frankrike och Paris. Vi kom dock inte så långt. På autobahn gick vattenpumpen sönder. Det vara bara att köra in till kanten och börja leta efter felet.

Nästan genast stannade ett ungt par framför oss och ur steg en ung man och hans fästmö, båda mycket välklädda. Det var deras sista semesterdag och de var på väg hem.

Efter att ha hälsat och presenterat sig tog mannen av sig kavajen, kavlade upp ärmarna på sin vita skjorta och dök ned under motorhuven och rotade. Det var han som kunde konstatera att det var vattenpumpen som var trasig.

Okej, sa han, vi tar er till en verkstad! Och så bar det iväg under bogsering, mil efter mil och vi undrade vart i tusan de tänkte bogsera oss. Efter cirka tio mil kom vi till ett litet samhälle, Osnabrück. Han stannade inte förrän vi hade kommit in på en liten camping. Där steg han ur bilen och vi steg ur vår bil. Och nu förklarade han att vi hade kommit till hans hemstad och han skulle kolla upp var vi kunde få bilen lagad. Han lovade komma tillbaka nästa dag, som var en måndag, och ge oss alla uppgifter. Vi tackade så jättemycket för all hjälp och när de hade åkt och vi hade rest tältet så gick vi på ölstugan som låg alldeles intill campingen och som tysken hade ekat ut redan när vi svängde in på tältplatsen.

Dagen efter kom mannen tillbaka med en kompis och de förklarade att de det fanns flera olika verkstäder att välja på. Han hade tagit reda på priser och hur lång tid det skulle ta att få bilen lagad och sen var det bara för oss att göra ett val. Vi tackade åter igen för all hjälp och så tog de bilen på bogsering och försvann.

Jag minns min fars misstänksamhet. ”De har stulit vår bil. Så där hjälpsam är man bara inte. Vi har blivit lurade. Vi är bestulna!”, sa pappa. Men mor min trodde inte så och någon polisanmälan blev som tur är aldrig av. Det hade, med facit i hand, varit väldigt pinsamt i så fall.

Om pappa hade haft rätt så var det ju lite konstigt att de kom och hälsade på oss varje eftermiddag. Men misstankarna vek trots det inte undan i skallen på min far. Inte förrän de kom tillbaka och sa att nu är bilen klar. ”Kom så åker vi!”, sa tysken, fast på tyska. Och där var bilen, lagad, klar och allt var helt i sin ordning. Vi tackade igen. Mamman ville betala dem för all hjälp, men det ville de inte veta av. Tjat hjälpte inte, men mamma fick adressen och när vi väl var hemma igen skickade hon i alla fall en slant.

Eftersom tid hade gått och reskassan ansträngd på ett oförutsett sätt så styrde vi kosan hemåt igen. Paris fick vänta.

Någon stans på vägen mot Kiel fick vi nya problem med bilen, mitt inne i ett samhälle. Vi styrde in till kanten där det fanns en stor gräsmatta utefter vägkanten och där började vi resa tältet. Mamma skickade iväg mig till en tapp för att köpa gas. På knagglig tyska förklarade jag vad jag ville ha och fick fråga, ”Är du inte svensk?”, till min förvåning på svenska. ”Efter kriget bodde jag hos en svensk familj tills jag kunde återvända hem när det hade blivit lite ordning här”, sa mannen på tappen. ”Jaha!?!”, sa jag, som aldrig hade hört talas om svensk hjälp till tyska barn efter kriget. ”Det kostar inget! Gratis! Tack, tack! Lycka till!” sa han och jag tackade och gick förvånad och funderande tillbaka till bilen.

När jag kom tillbaka stod mina föräldrar och samspråkade med en kvinna. Hon bodde i en stor vit tvåvåningsvilla tvärs över gatan. Nu fick vi veta att vi inte behövde tälta. Vi kunde bo hos dem över natten och vi var välkomna på middag. Allt det sa hon på svenska. Både hon och hennes man hade tagits om hand i Sverige efter kriget.

Vi tackade för gästfriheten som var långt utöver vad vi hade kunnat förvänta oss. Och det var den. God mat, god öl till maten och några snapsar fick vi också medan värdinnan bäddade sängar åt. Vilka fantastiska människor! Och egentligen handlade det om att de var mer tacksamma för den svenska hjälp de hade fått än vi i all vår tacksamhet och nöd, strandsatta för andra gången i Tyskland på semester.

På morgonen kom det en mekaniker till oss och kikade på bilen. Värdfolket hade ringt! Felet var inte värre än att han fixade det på plats utan kostnad och redan efter några timmar kunde vi ta adjö av alla som hade hjälpt oss och fortsätta resan hem.

Trots att vi aldrig kom till Paris så är detta den semester jag minns med allra varmaste känslor. Att folk ställer upp när nöden är som störst borde ju vara en självklarhet, men tyvärr gäller det inte alltid. Men i Tyskland fick vi mera hjälp än man kan begära.

Nu flyr folk som aldrig förr

Det är en erfarenhet jag själv har sluppit, men jag vet vad det betyder när folk ställer upp. På en klickbar grafik visar Svt på sin nyhetssida på nätet hur det såg ut under 2014. Varifrån de kom och vart de hamnade kan man se med ett klick.

Sverige har en lång tradition av att ta emot folk på flykt. När vi nu tar emot flyktingar kommer även dessa att återgälda det på något sätt. Kanske de reser hem igen när läget är mera normalt i sina hemländer och kanske påverkar detta vårt handelsutbyte positivt genom de kontakter som skapas. Eller så får de arbete här, ifall vi ställer upp med det, vilket ju alltså hänger på oss. Och de kommer att bidra med välstånd till landet om inte högerkrafterna ser till att välståndet fördelas till de som redan har det över måttan bra, så som ju Alliansen gjorde under sina åtta år i regeringsställning.

---

 

Mer läsning: ”Vid krigsslutet 1945 fanns det ett omfattande ruinlandskap i de stora tyska städerna, en sönderslagen infrastruktur, stor mänsklig nöd bland kvinnor, barn och åldringar samt en uppdelning av västra Tyskland i stormakternas tre ockupationszoner (senare benämnt »Tri-zonien«).

En stor andel av de vuxna arbetsföra männen var borta, döda eller i fångenskap. Denna mänskliga nöd har skildrats skönlitterärt av Stig Dagerman i hans bok »Tysk höst« [2] samt av en rad tyska författare i Gruppe 47, bland annat Siegfrid Lenz, Henrich Böll och Günter Grass.

Brist på mat, kläder och bränsle i kombination med bristande hygien och trångboddhet lade grunden till omfattande sjuklighet och epidemier som krävde många barns liv, till exempel under den så kallade Hungervintern 1946/1947.

SRK sände snart delegationer för att utröna hjälpbehovet och började organisera en omfattande humanitär hjälp, främst i Ruhr-området (Duisburg, Essen) samt i Hamburg och Berlin. Det handlade om mat, kläder och medicinsk försörjning, inklusive insulin som utgjorde en stor bristvara.

Ett flertal svenska läkare var engagerade under kortare eller längre perioder, bland andra barnläkaren Bengt Hesselman och röntgenläkaren Arne Nelson, men även sjuksköterskor som Lucia Ingers.”