7 tankar om “Att angöra en brygga”

  1. Allt kan hända på sjön! 🙂

    Jag skulle kunna skriva massor med inlägg om just sjöhistorier från vad jag själv varit med om. Kanske jag skriver något när jag får tid och lust.

    Kram!
    /Skvitt

    Gillad av 1 person

    Svara

  2. :D. Man kan ju undra varför folk försöker segla in i hamn för fulla segel. What a mess!!!
    Det kan vara riktigt kul att sitta och titta på alla ”fantastiska män som vet hur man angör en brygga”, höra hur alla vet så väl hur man gör men ingen gör rätt.

    Gilla

    Svara

    • Underbara Monica!

      Om att segla in i hamn:

      För många år sedan var jag och en kompis ute och seglade med min båt när vi fick syn på hans X-fru som kom från Marstrand och var på väg till sin hemmahamn, vilken var samma hamn som vi själva hade våra båtar i.

      Hon gick för motor trots att det var den allra bästa seglingsvind man kan tänka sig, ca 7 m/s och därtill en perfekt halvvind för styrbords halsar. Det fanns alltså ingen ursäkt att inte segla. Men hon var så djävla bekväm av sig att hon borde ha skaffat motorbåt istället, vilket dock inte passade hennes image. Segel skulle det vara, men segla ville hon helst slippa om ingen annan skötte det åt henne!

      Här följer en lång parentes:

      Det är en lång historia om hennes båt som jag bjuder på bara för att den är så himla bra. 😉 . Men jag gör den trots allt väldigt kort. Den hör egentligen inte hit, men jag vill ändå så gärna berätta den. Hela storyn borde jag ju egentligen lägga ut i ett inlägg. Kanske jag gör det.

      Men till saken:
      Min kompis hade en dag lånat X-fruns båt och jag följde ju gärna med. Det blev en seglats som jag aldrig vill ha ogjord, kan jag ärligt säga, en dramatisk upplevelse som jag aldrig glömmer!

      Väderprognosen var helt galet fel och vi hamnade i storm, med orkan i byarna, trots att det bara skulle bli måttlig till frisk vind, vilket var perfekt vindförhållande för hennes båt och även för våra egna lite mindre båtar.

      Felet i väderprognosen kunde ha kostat oss livet, inte på grund av vinden i sig utan för att hon inte hade skött om båten på rätt sätt (trots att hon hade haft den inomhus på varv hela vintern för att jobba med den!) och därför förlorade vi rullgenuan (skörades) och saker gick sönder på båten för att de inte var rätt dimensionerade eller ordentligt underhållna.

      Värst av allt var att kompassen låstes helt av högtalaren som hon under vintern hade monterat på andra sidan av skottet, en sak vi inte observerade ens när vi var tvungna att segla efter den och sjökort.
      Till att börja med var vi ju i bekanta vatten där vi aldrig glodde på någon kompass, aldrig i sjökortet och aldrig tog fram bestick eftersom det var alldeles onödigt i vatten vi känner som vår egen ficka.

      Om styrbord hade vi Tistlarna och medan min kompis tog ut kursen till Läsö i kortet girade jag väster i den riktning jag antog att Läsö skulle ligga enbart efter optisk info. Alltså fortfarande utan att kika på kompassen! Den hade jag inte titta på en enda gång ännu eftersom jag inte hade behövt göra det i dessa av mig så väl bekanta och prickade farleder. Den rätta kursen skulle jag ju strax få av kompisen som kollade kortet och när jag fick kursens gradtal av honom kolla jag för första gången på kompassen och kände mig riktigt stolt över att jag hade girat så perfekt rätt.

      Men just den kurs vi skulle hålla var just det gradtal som kompassen var låst på tack vare magnetfältet från högtalaren!!! Snacka om MAXIMALT missflyt!!!

      Just av det skälet märkte vi inte felet och seglade efter den obrukbara kompass som visade ”rätt” kurs vart vi än seglade!!!
      Och därför hittade vi aldrig Läsö och visste ju inte var vi var och inte varför Läsö aldrig dök upp. Hela tiden trodde vi ju att vi var på rätt kurs!

      Och sen kom kuling, som växte till storm och i byarna fick vi orkan. Det var då allt gick sönder. Det började med rullgenuan som inte gick att ta in!!! Den var nymonterad men hon hade aldrig använt den!!!

      I den höga sjö som hade börjat byggas upp var det omöjligt att gå föröver för att lokalisera felet utan säkerhetssele. Sådan, eller rep visade sig inte finnas ombord! Vi hittade inte en enda lina ombord! Det fanns det visserligen, men inte där man kunde förvänta sig, inte där det var naturligt att leta. Inte ens i ankarboxen!

      Men allt detta är alltså en helt annan historia som är mycket längre. Jag återkommer till saken i en epilog på slutet i kommentaren.

      Nu är det slut på parentesen!

      Nu fick vi alltså syn på henne där hon kom för motor norrifrån från Marstrand. Vi kom söderifrån och vi försökte segla ikapp henne, men det hann vi inte.

      När vi kom till hemmahamnen hade hon redan förtöjt, det förstod vi redan innan innan vi kom fram. Men för att pika henne för att hon hade gått för motor så band vi upp en kassettbandspelare i bommen och drog på full volym och seglade in för fullt segelställ och gjorde en piruett bakom hennes häck för att visa upp oss innan jag förtöjde vid min egen brygga.

      Sen gick vi till hennes båt och ombord. ”Såg du oss inte när vi kom och svängde runt?” sa jag för att hon själv inte spontant ville kommentera min manöver. ”Nej!”, ljög hon.
      Klart hon såg oss!
      Det kunde ju inte ha undgått henne! Full volym på spelaren och massor med kvadratmeter bländande vita segel mitt i hamnen precis intill henne! Sånt både hörs och syns! Särskilt som vi dessutom ropade hennes namn från två meters håll.

      Det är klart hon fattade piken, att hon gått för motor hela vägen från Marstrand

      Epilog

      Efter den gången min kompis hade lånat sin X-frus båt gick hon till advokat och ljög ihop att vi hade skadat hennes båt till en kostnad av drygt 35.000 kr.
      Det är ungefär det pris hon hade betalat när hon köpte båten och alltså vad hela båten kostade!

      Den stora kostnaden för skadorna var rullgenuan. Övrigt var småkostnader och sådant vi redan hade lagat åt henne. Genuan gick på försäkringen och vi erbjöd oss att betala självrisken om 1000 kronor. Allt slutade med att hennes X-man inte fick betala en enda krona, men det är en annan sak och en sak som jag aldrig har förstått att hon inte krävde.

      Ursprungligen trodde hon att hon kunde blåsa honom ännu en gång. Efter skilsmässan hade hon lagt beslag på hela deras gemensamma hem. Hon behöll den exklusiva lägenheten mitt inne i centrala Göteborg där det är näst intill omöjligt att få en bostad. Han var för snäll helt enkelt.

      Nu ville hon blåsa honom ännu en gång! Men hon hade inte räknat med mig!
      Jag skrev till advokaten och berättade vad som hade hänt och vad som var lögn i hennes skadeanspråk och sen hördes inget mer från vare sig henne eller advokaten.

      Men innan vi visste att advokaten hade talat förstånd med henne så gick jag till hennes båt där hon och hennes nye kille satt. Varför hon hade fastnat för honom är en gåta. Han söp varenda dag och var en stor djävla idiot på alla sätt och saknade arbete. Hon däremot hade en tjänst som sjuksköterska. Vad såg hon hos honom?

      En dag var jag nere i min båt. Vid det här tillfället var det Göteborgskalas med festligheter i hela stan.
      Jag hade festat till lite själv och var inte helt nykter. Inte heller särskilt full. I så fall hade jag aldrig gått ned och satt mig i båten. Sånt har jag alltid varit noga med. Jag vet att sånt kan sluta illa.

      Jag såg att hon och hennes kille satt i hennes båt.
      Jag gick dit för att tala förstånd med henne. Jag ville säga till henne att hon aldrig skulle vinna ett mål mot sin X-man för det som hon anklagade honom för att han hade åsamkat båten därför att det var lögn som hon påstod och att hon borde lägga ned saken innan det kostade henne allt för mycket i advokatkostnader.

      Jag fick inte chansen att tala förstånd med henne för hennes idiot till kille bad mig att dra åt helvete och han ringde genast till polisen, som var på kajen intill. Därför hann jag inte gå innan de kom och tog mig. Polisen ville inte lyssna på mig utan körde mig till fyllecell. Hade de lyssnat på mig hade de förstått att det var helt onödigt att gripa mig. Men de gick på vad Janne, hennes kille, sa.

      När jag släpptes och kom tillbaka till båten hade idioten punkterat mina cykeldäck!

      Några år senare hörde jag att Janne i fyllan hade trampat fel när han skulle gå från båten till bryggan och då ramlat i vattnet. Han var väl som vanligt skitfull.
      Han drunknade!

      Än i dag känner jag en stor skadeglädje att den högre makten eliminerade honom från de levandes rike! Får man känna det så?

      /Skvitt

      Gillad av 1 person

      Svara

      • Man får så klart känna det man känner! Det var kul att läsa dessa sjöhistorier, även om det kanske inte var så kul för dej och din kompis just när ni upplevde dem IRL.
        Nu dyker gamla båthistorier upp i skallen, varav jag måste berätta minst en av dem.
        ——-
        Under ett par somrar på 70-talet var vi ett gäng kill- och tjejkompisar som åkte runt i Sthlms skärgård med en gammal trålare (15 meter) och sålde Pågens bröd till öarnas matbutiker. Det var alltid en massa hundar med också, som tillhörde folk ur kompisgänget. En av tikarna hade fått 9 valpar ett par veckor tidigare och de låg vid masten och gonade i solen. Det var midsommarafton, solen gassade, alla mådde bra. Vi var på väg från Sollenkroka till Vaxholm. P körde trålaren (där jag var) och B körde BP21-an = en av BP:s gamla tankbåtar. Den gick några knop snabbare än vår båt, så den låg alltså lite före oss. När P bad den unga tjejen L att ta ratten en stund för att han själv skulle gå och kasta vatten över relingen så pekade han ut en segelbåt i fjärran: ”Styr efter den där båten, L”, sa han och pekade. Vad han själv inte tänkte på var ju att den utpekade båten rörde sej. Så TJOFF! Vi gick på grund! Det var ju inte L:s fel. Hon hade ju bara gjort som P sa. Det blev inget bråk. Ingen skyllde på någon som var typiskt för det här stora smått galna gänget. Naturligtvis var radion ombord trasig, så vi kunde inte ringa BP21-an för hjälp. En massa båtar samlades kring oss för att beskåda scenariot. En festbåt kom till vår undsättning. De hade en dykardräkt ombord och en kille gick ner för att kolla HUR vår trålare låg på grundet. Sen fräste de iväg med P till Vaxholm för att hämta B, som nu hade lagt till där och började undra var vi var. Men vi lagade mat och satt och åt mitt i eländet. Stämningen var på topp när B kom med tankbåten, surrade en tross runt vårmast och drog. Det knakade och brakade och vi hade flyttat tiken och valparna strax innan. ”Tänk om masten går av?” ropade jag till B. ”I så fall är den dålig och ska bytas ut”, hojtade han tillbaks. Plötsligt hördes en stor smäll, aktern sjönk ner till relingen och en stor bit av kölen for minst tio meter upp i luften – men vi hade kommit loss! Dykaren gick ner igen och konstaterade att båten inte hade sprungit läck. Så var äventyret slut (trodde vi) och vi fortsatte mot Vaxholm.
        —–
        Så fort B försvunnit bakom en ö framför oss hördes ett ”prutt, gruff” från våra dieselmotorer och sen blev det tvärtyst. P gick ner i maskinrummet och kollade. Vi drev allt närmare en hög klippa på en ö. ”Kasta i ankaret”, hojtade P och det gjorde vi – men problemet var att ankarkättingen inte satt fast i ankarspelet – så det sa bara ”blurp” och där stod vi. En liten petterssonbåt hjälpte oss och puttade så att vi inte skulle komma närmare klipporna och en annan båt tog med sej en av killarna till Vaxholm (vi var hyfsat nära), tog med sej B tillbaks med BP21-an som bogserade oss på babords sida till midsommarfestligheterna i Vaxholm. Kl. 22 kom vi fram. 😀 😀 😀
        ———

        Kram
        Kao

        Gilla

        Svara

Lämna en kommentar