Jonas har ordet


Han säger

 

”Kampanjer i all ära – det är vad du gör som räknas”

Och han säger det Löfven. Och han fortsätter:

”De rikaste blir allt rikare och håller nu på att helt glida från oss andra. Samtidigt finns det stora eftersatta behov som gör att det behövs investeringar i välfärd, bostäder och infrastruktur. Det är något som jag tror att de flesta svenskar tycker borde rättas till.

Socialdemokraterna har nu dragit i gång en kampanj som spelar på detta. Stefan Löfven och Carin Jämtin skriver att även de förmögna måste göra rätt för sig och att vi behöver satsa på vårt gemensamma samhällsbygge (Aftonbladet 18 april). Det är ett fint budskap, men det förpliktigar.

När Vänsterpartiet har förhandlat om budgeten med regeringen har tongångarna från Socialdemokraterna ofta varit helt annorlunda. När vi lägger fram konkreta förslag på hur vi kan se till att de rika betalar mer skatt, då möter vi en brist på politisk vilja.”

Jag tror att S skulle vinna på att handla mera än att snacka. Det låter alltid så fint, men det blir bara tummetottar av de utlovade vantarna.

Tumme för Jonas

”Vi behöver införa en förmögenhetsskatt och en skatt på stora arv. Sett till dessa områden är Sverige i dag ett skatteparadis, med ekonomiska klyftor och för lite resurser till det gemensamma som resultat. Så vitt jag vet är Sverige det enda industriland som har avskaffat såväl fastighetsskatt och förmögenhetsskatt som arvs- och gåvoskatt. Det är inte rimligt.

Vi behöver även trappa av ränteavdragen. I dag innebär ränteavdragen att många miljarder kronor varje år går som subventioner till de som redan har en bostad, framför allt till dem med de allra dyraste bostäderna. Det är pengar som verkligen hade behövts för att bygga bostäder åt dem som i dag tvingas bo hos sina föräldrar eller hoppa mellan tillfälliga andrahandskontrakt. När vi i budgetförhandlingarna har föreslagit förmögenhetsskatt, arvsskatt och avtrappade ränteavdrag har regeringen tyvärr sagt nej.

Kampanjer och debattartiklar i all ära, men det är vad man gör i verkligheten som räknas.”

Nu har jag citerat halva artikeln. Gå in och läs hela!

Behöver vi fler poliser?


Historier om polisen

 

Mina egna erfarenheter, en skrämmande läsning

Ett antal gånger har Leif GW Persson indignerat konstaterat att poliser hellre sitter i fikarummen eller spelar innebandy, hellre än att jobba. Att sätta en blåslampa i baken på dem är hans största önskan.

Men jag vill komplettera med att säga att vi även behöver begåvade poliser. Det torde framgå av mina historier om poliser. Läs och begrunda!

 

Slöfockspolisen 4

Jag har tyvärr en del erfarenheter av poliser. Dock utan att det är mitt fel. Jag har ingen erfarenhet av dem från fel sida av lagen, så att säga. Verkligen inte. Tvärt om. Men jag har nästan bara stött på nötter. Poliser utan den minsta förmåga att kunna tänka. Än mindre att vilja arbeta.

Rekryteras poliser enbart från särskolor med mentalt handikappade, eller? Frågan är tillspetsad, men den är väl trots allt fri!Slöfockspolisen.jpg

Bilden ovan är från Linnéplatsen. Full styrka! Lugna, men av någon anledning gripna grabbar misstänkta (för vad) och ett stort gäng poliser som faktiskt inget tycks göra.

Gripandet hade skett innan jag kom så jag vet inte hur länge det hade pågått och efter ca 20 minuter tröttnade jag på att stå kvar för att se upplösningen.

Medan jag och min flickvän stod där och tittade och jag fotograferade hände egentligen bara en enda sak, nämligen att en av poliserna beordrade oss att gå. ”Vilket lagrum stödjer du dig på?” frågade jag. Då gick polisen iväg. Han hade inget lagrum att ta till!

20 minuter med armarna i kors

På nattkröken

Åter igen har polisen visat sig helt …, ja ni vet! Inget ovanligt alls, i och för sig.

Utan anledning och utan förvarning stoppades jag och min kompis av polisen som sökte igenom bilen utan att ha minsta misstanke om brott. Huruvida det ens är lagligt är mer än jag vet. Vi fick visa leg och blev förhörda om vad vi gjorde och vart vi skulle utan att vi hade gjort oss skyldiga till minsta förseelse som de ens kunde misstänka oss för.

Det här drog ut på tiden och jag behövde lätta på trycket och gick avsides. Mitt i natten på Backaplan var det endast vi som var där. Att slänga en ”båge” kunde inte förarga någon ifall jag vände mig bort mot trädet. Men gjorde jag det så skulle han skriva böter på 800:- sa han, den djävla idioten, en ganska ung snut. Han, sa han, skulle tycka att det var förargelseväckande!

Vad hjälpte det att jag läste lagen för honom? Nada!

Poliser med huvudDet här är trots allt en ganska harmlös anklagelse jag har mot polisen, men visar ändå på inkompetens och maktdemonstration, en vilja att djävlas.

När vi sen kom iväg tvingades jag be kompisen stanna om jag inte skulle göra i byxan. Det fick bli på trottoaren mot en husvägg istället! Nöden har ingen lag. Men gräsmattan på Backaplan hade varit bättre.

Värre var det för några år sedan när jag tillkallade poliser för att ta fast ett rattfyllo och bad dem komma. Men, sa polisen som jag talade med: ”vi arbetar inte så!” fick jag alltså veta! Och så ryckte de inte ut, så klart! Och rattfyllot, det vet jag (!), körde genom hela stan i berusat tillstånd och hade kunnat skada någon allvarligt.20 minuter med armarna i kors

Eller när de stängde ned Hisingsstationen en kväll under öppettid!

Jag hade ringt polisen på grund av en misshandel som jag blev vittne till och som ägde rum bara 200 meter från Hisingens polisstation. Men de kunde inte komma!

Vi gick dit för att göra en anmälan.

De öppnade inte när jag och den misshandlade personen kom dit. Dörren var låst. Då ringde jag växeln igen och fick till svar att stationen visst var öppen och bemannad. ”Men de öppnar inte!”, sa jag. ”Jo, de har öppet!” Det var alltså öppet, men ändå stängt, låst och mörklagt!!!

Frustration!

De öppnade inte! De öppnade inte förrän jag i ilska och frustration sparkade på dörren, som för att avreagera mig. Då kom en polissugga och en polisgalt och öppnade och jag såg hur galten drog upp gylfen när han kom för att öppna!

Jo, man förstår ju varför de hade stängt stationen under öppettiden!

Det var parningstider i svinstian!

Hisingspolisen släppte in den misshandlade mannen, men jag som var vittne släpptes inte in! Tjo faderittan limbo! Så jobbar polisen! Inte konstigt att brott inte klaras upp! Till och med dagisbarn skulle kunna sköta verksamheten bättre!

20 minuter med armarna i kors

Något år senare råkade jag på brottsoffret och frågade hur det hade gått. ”Nedlagt!”, sa han. Jo det är ju klart. Vittnet, jag, ville de ju inte ens veta vem det var! Och gärningsmannen var kvar, 200 meter därifrån, på krogen där det hände! Det var väl alltför jobbigt att ta sig dessa metrarna för att gripa honom.

Ännu en bild från Linnéplatsen

Då har det hunnit gå ett bra tag av detta odramatiska gripande med en duration på minst 20 minuter.

Slöfockspolisen 2Man kan inte begära för mycket!

Så hände det mig en gång en sen kväll på hemväg att jag gick genom Nordstan lite lätt rund under fötterna för jag hade varit på krogen. Inget konstigt med det. Inte ens att jag trots allt hade full koll på allt ikring mig.

Då hejdades jag av en snubbe som ville sälja knark till mig. Jag tror han menade amfetamin, men han hade kanske fler sorter som jag kunde välja på. Vad vet jag? Han kanske såg på mitt tillstånd att jag var en presumtiv kund, men där tog han fel.

Fan flög i mig, antiknark som jag är och fast jag var en aning påstruken (eller kanske just därför?), så jag tänkte jag att jag skulle sätta fast langaren. Så jag sa att jag inte hade pengar på mig, men om han bara väntade några minuter så skulle jag säkert få låna pengar av en kompis på Murveln, en krog som bara låg ett stenkast därifrån. Det var ju lögn förstås, men ha sa att det var OK. Han skulle vänta på mig. Och jag gick till Murveln för där hade de en telefon så jag kunde ringa till polisen. Mobiler fanns ju inte på den tiden.

Ett minne blott(bild från min fotoblogg)

Två vakter stod utanför entrén till krogen och de synade mig och sa att jag inte fick komma in. De trodde ju jag vill kröka mera och ansåg att jag hade fått nog, vilket kanske var korrekt.

Men jag sa som det var, att jag bara ville ringa polisen. ”Ja, men då kan du ju snacka med dom som kommer därborta!”, sa de till mig. Och dem hade jag inte sett. Men det var ju klart att det var bra att de kom, snabbare till och med än om jag hade fått ringa. Och jag berättade allt för dem och min plan, att jag skulle gå tillbaka till langaren och låtsas göra affär med honom och så kunde de gripa honom. Men det var tydligen ingen bra idé.

”Kom igen i morgon när du är nykter!”, sa begåvningarna till mig! Och är man inte alldeles nykter så inser man att man inte bör säga vissa saker till en maktfullkomlig, men intelligensbefriad snut. Man bör till exempel inte fråga honom om han tror att langaren står kvar till i morgon för att vänta på mig. Då riskerar man att åka in på tillnyktring även om man kan ta vara på sig. Och det kunde jag mer än väl. Därför gick jag därifrån!

Langaren stod kvar, men jag sa att jag inte lyckades få låna pengar och det nöjde han sig med.

20 minuter med armarna i kors

Inmompetens och ineffektivitet så det förslår

Ingripandet på Linnéplatsen kanske pågår ännu 😉

Slöfockspolisen 3

Inget har blivit bättre sen den här händelsen med knarklangaren från 80-talet i Nordstan. Det bevisas av vad som hände 2013. Då var det en man på ca 70 år som av allt att döma försökte tränga sig på och ta sig in hos ung tjej på cirka 16 -17 år. Det är i alla fall den intention jag ansåg att jag på goda grunder kunde anta att han hade.

Det sprack, tack vare mig!

Skrämmande läsning!

Jag uppmärksammade honom redan innan han hade börjat prata med henne och uppfattade honom som en riktigt ruskig och farlig typ, så jag tog en omväg för att slippa komma i kontakt med honom denna morgon i centrala Göteborg när jag skulle ta bussen. När jag såg honom börja prata med tjejen så höll jag kollen, för hennes skull. Och så kom min buss och till min glädje klev hon på samma buss. Men det gjorde han också! Shit!

Jag fortsatte att ha koll på honom under bussresan. Han snackade med henne hela tiden, vilket ju i och för sig inte är fel, men han tycktes vara ute efter nåt och därför var jag observant på honom. Och hon var besvärad. Men något mer än så kunde jag ju inte göra. Han hade ju inte gjort henne något illa.

Jag gick av vid min hållplats och till min förvåning och glädje gjorde även tjejen det. Men det gjorde han också, och då visste jag att något var väldigt fel, så jag stannade en bit ifrån och iakttog dem. Och att jag iakttog dem gick snart upp för honom och då gav han upp och gick till hållplatsen för att ta bussen tillbaka till stan. Till förorten hade han alltså bevisligen inget legitimt ärende! Det stärkte min uppfattning om hans avsikt. Hade jag inte iakttagit händelsen så hade han troligen följt henne hela vägen hem och tvingat sig in till henne och begått ett brott, troligen våldtäkt. För mig var detta det enda tänkbara scenariot.

Tjejen gick hemåt och jag drog benen efter mig så hon kom ifatt och då berättade jag att jag hade hållit koll på alltsammans, vilket hon ju också hade sett. Och jag sa till henne ”det där var inte friskt”. Det höll hon med om och hon tackade mig flera gånger och sen skiljdes vi åt. Men jag borde ha uppmanat henne att göra en polisanmälan och gett henne mitt telefonnummer. Men det glömde jag tyvärr bort.

Jag kunde inte släppa händelsen och ringde till polisen. Han fanns ju på bussens övervakningskamera och jag visste exakta tidpunkten. Det vore ju bra om de hämtade in övervakningsfilmen för alla eventualiteters skull. Men jag kom inte fram! Inte ens till växeln! Efter en evighets väntan gav jag upp och lade på luren.

20 minuter med armarna i kors

Dagen efter

GT skrev om en man som hade betett sig på samma sätt mot en annan kvinna senare samma dag i en annan del av stan, men hon hade klarat av att skaka av sig honom. Och jag tyckte jag kände igen mönstret. Det måste vara samme man, tänkte jag och gick till polisstationen. Den här gången skulle jag inte fastna i någon växel!

Jag berättade i receptionen om mina iakttagelser och misstankar, samt att mannen fanns på övervakningskameran på min buss, vilken jag ju visste exakt vilken det var. Och att beteendet tycktes stämma med vad som hände senare samma dag. Och den mannen, sa jag, var i samma ålder kunde GT berätta.

”Sitt ner så ropar vi upp dig så får du tala med en som tar hand om det”, sa hon i receptionen och sen försvann hon. Sen såg jag inte henne mer! Efter mer än en halvtimmes väntan utan att något hände så gick jag därifrån. Och hon i receptionen kunde ju inte kontakta mig eftersom hon inte ville ha andra uppgifter om mig än mitt förnamn så hon kunde ropa upp mig när slöfockarna hade tröttnat på skitsnack, skvaller ock allt annat i fikarummet, eller kanske innebandyspelande. Alltså rann allt ut i sanden och den jag misstänkte för våldtäkter, han gick fri!

20 minuter med armarna i kors

14 dagar senare, samma veckodag, samma tidpunkt

En person jag bara visste två saker om råkade jag få syn på inne på Centralstationen. Jag visste hans förnamn och jag visste att han inte hade permission och var alltså på rymmen från kåken, dömd för narkotikainnehav, misshandel och diverse andra brott.

Jag ringde polisen och bad dem att komma. Jag sa var jag stod och att de var tvungna att skynda sig för jag kunde kanske inte hålla ögonen på honom så länge. Naturligtvis dröjde det ganska länge innan växeln svarade och sen dröjde det ännu längre innan jag blev kopplad vidare och redan då var jag påtagligt irriterad. Mannen började misstänka att jag höll koll på honom. Det började bli svettigt!

Men när jag sent om sider fick tala med polisen sa jag vad jag ville, att det var bråttom, och var de skulle träffa mig och poliskvinnan fick mitt telefonnummer så de kunde ta upp kontakten när de kommit fram, ifall jag hade varit tvungen att förflytta mig.

Poliskvinnan ville veta mannens efternamn och personnummer först innan hon kunde skicka en bil! ”Hur fan ska jag kunna veta hans personnummer!”, sa jag med irriterad röst. Då blev det mycket mera intressant varför jag var irriterad, än hur vi skulle kunna lösa problemet med den förrymde mannen! Å herre gud!

Men hon fick höra hur det hade gått två veckor tidigare. ”Är det konstigt att jag blir irriterad när ni inte kan sköta det enklaste jobb?”, sa jag. Och nu hade värdefull tid gått förlorad, vilket jag sa till henne, för under tiden hon ställde irrelevanta frågor tappade jag bort mannen i vimlet på Centralstationen. ”Det är för sent nu, han försvann!” sa jag och lade på luren, mycket frustrerad av att polisen gjorde allt för att sabotera ett möjligt gripande av en förrymd brottsling.

20 minuter med armarna i kors

En gång råkade jag själv illa ut

Så värst illa var det ju egentligen inte, men det är alltid otrevligt att bli hotad. Och krogvakten, Jerry, såg till att det aldrig hände mig något genom att ingripa. Eftersom man inte ska tolerera hot så gjorde jag en polisanmälan. Pekfingervalsen, missuppfattningar, omtag, ny pekfingervals, nya rättningar och frågor han redan hade ställt ställdes gång på gång och en ny pekfingervals. Men efter en timme var allt klart. Vittnet var Jerry, sa jag.

Det värsta var inte ineffektiviteten när jag gjorde anmälan. Värst var att polisen ifrågasatte mig! Och sen kom brevet från polisen. Ärendet var nedlagt. Precis som jag hade förväntat. Och Jerry hade de aldrig hört. Han som ändå hade sett det hela och visste vem mannen var!

20 minuter med armarna i kors

Faktum är att eftersom polisen är så trög anmälde jag aldrig cykelstölden 1994. Jag hade inte tid. All ledig tid gick åt att göra min nyinköpta båt klar för sjösättning. Det var bara tre saker som gällde, arbeta, sova och jobba med båten. Pekfingervalser och att dra samma historia oändliga gånger hade jag helt enkelt inte tid med. Och det var inte värt att offra tid för att få ut ett ynka belopp från försäkringsbolaget.

20 minuter med armarna i kors

Varför har jag så dåliga erfarenheter av poliser?

Det beror väl på att vi har så dåliga poliser, antar jag. Och det är ju inte bara jag som har det. På jobbet har jag berättat en del av vad jag har varit med om och en gång var det en arbetskamrat som berättade att han hade känt sig hotat av skumma typer och trodde de tänkte råna honom. Men så kom folk som störde dem och han kunde gå vidare.

Strax därpå stötte han på tre flanerande poliser och pekade ut gänget. ”Vi har annat att göra”, sa poliserna och gick in på McDonalds!

20 minuter med armarna i kors

En mycket kall vinterkväll i stan låg en utslagen människa på en parkbänk i Brunnsparken. På håll hade jag sett ett par poliser gå förbi honom. När jag kom fram försökte jag väcka honom, men han reagerade inte. Han såg mer död än levande ut, men han levde kunde jag konstatera. Frågan var bara hur länge till i kylan.

Jag gick ifatt poliserna och sa att de måste ta hand om honom innan han fryser ihjäl. ”Ja vi vet, vi tar det sen!”, sa de och gick in i Nordstans värme.

20 minuter med armarna i kors

Den sanna historien om den förvirrade mannen

Den här är tragikomisk!

En sen kväll i november för ett par år sedan kom en totalt naken man i sjuttioårsåldern ut på gatan utanför Nordstan precis när jag hade vägarna förbi. Jag förstod genast att han var förvirrad och frågade hur det var med honom. ”Vad gör jag här?”, frågade han och tittade uppåt himlen.

Jag ringde polisen och sa som det var. ”Han har absolut inte en tråd på sig! Ni måste ta hand om honom.”

”Hur ser han ut?”, frågade polisen!  Han behövde ett signalement! Men är inte en naken man ett väldigt väldig gott signalement på alla andra platser än på ett nudistläger och särskilt mitt i stan i november? Ja, herre gud!

Har jag då inget gott att säga om poliser?

Jo, faktiskt!

Det var en man som tänkte hoppa ut genom ett fönster på sjätte våningen. Den gången agerade poliserna föredömligt. Efter ca 20 minuters lugnt övertalande fick de mannen på andra tankar. Ett undantag som bekräftar regeln?

Behöver vi fler poliser?

Nej, vi behöver kompetens och poliser som har en vilja att arbeta. Vi behöver inte slöfockar utan tankeförmåga.

Slöfockspolisen.jpg

Rekommenderat:

Hanne Kjöllers bok: En svensk tiger, vittnesmål från poliser som vågat ryta ifrån.