Behöver vi fler poliser?


Historier om polisen

 

Mina egna erfarenheter, en skrämmande läsning

Ett antal gånger har Leif GW Persson indignerat konstaterat att poliser hellre sitter i fikarummen eller spelar innebandy, hellre än att jobba. Att sätta en blåslampa i baken på dem är hans största önskan.

Men jag vill komplettera med att säga att vi även behöver begåvade poliser. Det torde framgå av mina historier om poliser. Läs och begrunda!

 

Slöfockspolisen 4

Jag har tyvärr en del erfarenheter av poliser. Dock utan att det är mitt fel. Jag har ingen erfarenhet av dem från fel sida av lagen, så att säga. Verkligen inte. Tvärt om. Men jag har nästan bara stött på nötter. Poliser utan den minsta förmåga att kunna tänka. Än mindre att vilja arbeta.

Rekryteras poliser enbart från särskolor med mentalt handikappade, eller? Frågan är tillspetsad, men den är väl trots allt fri!Slöfockspolisen.jpg

Bilden ovan är från Linnéplatsen. Full styrka! Lugna, men av någon anledning gripna grabbar misstänkta (för vad) och ett stort gäng poliser som faktiskt inget tycks göra.

Gripandet hade skett innan jag kom så jag vet inte hur länge det hade pågått och efter ca 20 minuter tröttnade jag på att stå kvar för att se upplösningen.

Medan jag och min flickvän stod där och tittade och jag fotograferade hände egentligen bara en enda sak, nämligen att en av poliserna beordrade oss att gå. ”Vilket lagrum stödjer du dig på?” frågade jag. Då gick polisen iväg. Han hade inget lagrum att ta till!

20 minuter med armarna i kors

På nattkröken

Åter igen har polisen visat sig helt …, ja ni vet! Inget ovanligt alls, i och för sig.

Utan anledning och utan förvarning stoppades jag och min kompis av polisen som sökte igenom bilen utan att ha minsta misstanke om brott. Huruvida det ens är lagligt är mer än jag vet. Vi fick visa leg och blev förhörda om vad vi gjorde och vart vi skulle utan att vi hade gjort oss skyldiga till minsta förseelse som de ens kunde misstänka oss för.

Det här drog ut på tiden och jag behövde lätta på trycket och gick avsides. Mitt i natten på Backaplan var det endast vi som var där. Att slänga en ”båge” kunde inte förarga någon ifall jag vände mig bort mot trädet. Men gjorde jag det så skulle han skriva böter på 800:- sa han, den djävla idioten, en ganska ung snut. Han, sa han, skulle tycka att det var förargelseväckande!

Vad hjälpte det att jag läste lagen för honom? Nada!

Poliser med huvudDet här är trots allt en ganska harmlös anklagelse jag har mot polisen, men visar ändå på inkompetens och maktdemonstration, en vilja att djävlas.

När vi sen kom iväg tvingades jag be kompisen stanna om jag inte skulle göra i byxan. Det fick bli på trottoaren mot en husvägg istället! Nöden har ingen lag. Men gräsmattan på Backaplan hade varit bättre.

Värre var det för några år sedan när jag tillkallade poliser för att ta fast ett rattfyllo och bad dem komma. Men, sa polisen som jag talade med: ”vi arbetar inte så!” fick jag alltså veta! Och så ryckte de inte ut, så klart! Och rattfyllot, det vet jag (!), körde genom hela stan i berusat tillstånd och hade kunnat skada någon allvarligt.20 minuter med armarna i kors

Eller när de stängde ned Hisingsstationen en kväll under öppettid!

Jag hade ringt polisen på grund av en misshandel som jag blev vittne till och som ägde rum bara 200 meter från Hisingens polisstation. Men de kunde inte komma!

Vi gick dit för att göra en anmälan.

De öppnade inte när jag och den misshandlade personen kom dit. Dörren var låst. Då ringde jag växeln igen och fick till svar att stationen visst var öppen och bemannad. ”Men de öppnar inte!”, sa jag. ”Jo, de har öppet!” Det var alltså öppet, men ändå stängt, låst och mörklagt!!!

Frustration!

De öppnade inte! De öppnade inte förrän jag i ilska och frustration sparkade på dörren, som för att avreagera mig. Då kom en polissugga och en polisgalt och öppnade och jag såg hur galten drog upp gylfen när han kom för att öppna!

Jo, man förstår ju varför de hade stängt stationen under öppettiden!

Det var parningstider i svinstian!

Hisingspolisen släppte in den misshandlade mannen, men jag som var vittne släpptes inte in! Tjo faderittan limbo! Så jobbar polisen! Inte konstigt att brott inte klaras upp! Till och med dagisbarn skulle kunna sköta verksamheten bättre!

20 minuter med armarna i kors

Något år senare råkade jag på brottsoffret och frågade hur det hade gått. ”Nedlagt!”, sa han. Jo det är ju klart. Vittnet, jag, ville de ju inte ens veta vem det var! Och gärningsmannen var kvar, 200 meter därifrån, på krogen där det hände! Det var väl alltför jobbigt att ta sig dessa metrarna för att gripa honom.

Ännu en bild från Linnéplatsen

Då har det hunnit gå ett bra tag av detta odramatiska gripande med en duration på minst 20 minuter.

Slöfockspolisen 2Man kan inte begära för mycket!

Så hände det mig en gång en sen kväll på hemväg att jag gick genom Nordstan lite lätt rund under fötterna för jag hade varit på krogen. Inget konstigt med det. Inte ens att jag trots allt hade full koll på allt ikring mig.

Då hejdades jag av en snubbe som ville sälja knark till mig. Jag tror han menade amfetamin, men han hade kanske fler sorter som jag kunde välja på. Vad vet jag? Han kanske såg på mitt tillstånd att jag var en presumtiv kund, men där tog han fel.

Fan flög i mig, antiknark som jag är och fast jag var en aning påstruken (eller kanske just därför?), så jag tänkte jag att jag skulle sätta fast langaren. Så jag sa att jag inte hade pengar på mig, men om han bara väntade några minuter så skulle jag säkert få låna pengar av en kompis på Murveln, en krog som bara låg ett stenkast därifrån. Det var ju lögn förstås, men ha sa att det var OK. Han skulle vänta på mig. Och jag gick till Murveln för där hade de en telefon så jag kunde ringa till polisen. Mobiler fanns ju inte på den tiden.

Ett minne blott(bild från min fotoblogg)

Två vakter stod utanför entrén till krogen och de synade mig och sa att jag inte fick komma in. De trodde ju jag vill kröka mera och ansåg att jag hade fått nog, vilket kanske var korrekt.

Men jag sa som det var, att jag bara ville ringa polisen. ”Ja, men då kan du ju snacka med dom som kommer därborta!”, sa de till mig. Och dem hade jag inte sett. Men det var ju klart att det var bra att de kom, snabbare till och med än om jag hade fått ringa. Och jag berättade allt för dem och min plan, att jag skulle gå tillbaka till langaren och låtsas göra affär med honom och så kunde de gripa honom. Men det var tydligen ingen bra idé.

”Kom igen i morgon när du är nykter!”, sa begåvningarna till mig! Och är man inte alldeles nykter så inser man att man inte bör säga vissa saker till en maktfullkomlig, men intelligensbefriad snut. Man bör till exempel inte fråga honom om han tror att langaren står kvar till i morgon för att vänta på mig. Då riskerar man att åka in på tillnyktring även om man kan ta vara på sig. Och det kunde jag mer än väl. Därför gick jag därifrån!

Langaren stod kvar, men jag sa att jag inte lyckades få låna pengar och det nöjde han sig med.

20 minuter med armarna i kors

Inmompetens och ineffektivitet så det förslår

Ingripandet på Linnéplatsen kanske pågår ännu 😉

Slöfockspolisen 3

Inget har blivit bättre sen den här händelsen med knarklangaren från 80-talet i Nordstan. Det bevisas av vad som hände 2013. Då var det en man på ca 70 år som av allt att döma försökte tränga sig på och ta sig in hos ung tjej på cirka 16 -17 år. Det är i alla fall den intention jag ansåg att jag på goda grunder kunde anta att han hade.

Det sprack, tack vare mig!

Skrämmande läsning!

Jag uppmärksammade honom redan innan han hade börjat prata med henne och uppfattade honom som en riktigt ruskig och farlig typ, så jag tog en omväg för att slippa komma i kontakt med honom denna morgon i centrala Göteborg när jag skulle ta bussen. När jag såg honom börja prata med tjejen så höll jag kollen, för hennes skull. Och så kom min buss och till min glädje klev hon på samma buss. Men det gjorde han också! Shit!

Jag fortsatte att ha koll på honom under bussresan. Han snackade med henne hela tiden, vilket ju i och för sig inte är fel, men han tycktes vara ute efter nåt och därför var jag observant på honom. Och hon var besvärad. Men något mer än så kunde jag ju inte göra. Han hade ju inte gjort henne något illa.

Jag gick av vid min hållplats och till min förvåning och glädje gjorde även tjejen det. Men det gjorde han också, och då visste jag att något var väldigt fel, så jag stannade en bit ifrån och iakttog dem. Och att jag iakttog dem gick snart upp för honom och då gav han upp och gick till hållplatsen för att ta bussen tillbaka till stan. Till förorten hade han alltså bevisligen inget legitimt ärende! Det stärkte min uppfattning om hans avsikt. Hade jag inte iakttagit händelsen så hade han troligen följt henne hela vägen hem och tvingat sig in till henne och begått ett brott, troligen våldtäkt. För mig var detta det enda tänkbara scenariot.

Tjejen gick hemåt och jag drog benen efter mig så hon kom ifatt och då berättade jag att jag hade hållit koll på alltsammans, vilket hon ju också hade sett. Och jag sa till henne ”det där var inte friskt”. Det höll hon med om och hon tackade mig flera gånger och sen skiljdes vi åt. Men jag borde ha uppmanat henne att göra en polisanmälan och gett henne mitt telefonnummer. Men det glömde jag tyvärr bort.

Jag kunde inte släppa händelsen och ringde till polisen. Han fanns ju på bussens övervakningskamera och jag visste exakta tidpunkten. Det vore ju bra om de hämtade in övervakningsfilmen för alla eventualiteters skull. Men jag kom inte fram! Inte ens till växeln! Efter en evighets väntan gav jag upp och lade på luren.

20 minuter med armarna i kors

Dagen efter

GT skrev om en man som hade betett sig på samma sätt mot en annan kvinna senare samma dag i en annan del av stan, men hon hade klarat av att skaka av sig honom. Och jag tyckte jag kände igen mönstret. Det måste vara samme man, tänkte jag och gick till polisstationen. Den här gången skulle jag inte fastna i någon växel!

Jag berättade i receptionen om mina iakttagelser och misstankar, samt att mannen fanns på övervakningskameran på min buss, vilken jag ju visste exakt vilken det var. Och att beteendet tycktes stämma med vad som hände senare samma dag. Och den mannen, sa jag, var i samma ålder kunde GT berätta.

”Sitt ner så ropar vi upp dig så får du tala med en som tar hand om det”, sa hon i receptionen och sen försvann hon. Sen såg jag inte henne mer! Efter mer än en halvtimmes väntan utan att något hände så gick jag därifrån. Och hon i receptionen kunde ju inte kontakta mig eftersom hon inte ville ha andra uppgifter om mig än mitt förnamn så hon kunde ropa upp mig när slöfockarna hade tröttnat på skitsnack, skvaller ock allt annat i fikarummet, eller kanske innebandyspelande. Alltså rann allt ut i sanden och den jag misstänkte för våldtäkter, han gick fri!

20 minuter med armarna i kors

14 dagar senare, samma veckodag, samma tidpunkt

En person jag bara visste två saker om råkade jag få syn på inne på Centralstationen. Jag visste hans förnamn och jag visste att han inte hade permission och var alltså på rymmen från kåken, dömd för narkotikainnehav, misshandel och diverse andra brott.

Jag ringde polisen och bad dem att komma. Jag sa var jag stod och att de var tvungna att skynda sig för jag kunde kanske inte hålla ögonen på honom så länge. Naturligtvis dröjde det ganska länge innan växeln svarade och sen dröjde det ännu längre innan jag blev kopplad vidare och redan då var jag påtagligt irriterad. Mannen började misstänka att jag höll koll på honom. Det började bli svettigt!

Men när jag sent om sider fick tala med polisen sa jag vad jag ville, att det var bråttom, och var de skulle träffa mig och poliskvinnan fick mitt telefonnummer så de kunde ta upp kontakten när de kommit fram, ifall jag hade varit tvungen att förflytta mig.

Poliskvinnan ville veta mannens efternamn och personnummer först innan hon kunde skicka en bil! ”Hur fan ska jag kunna veta hans personnummer!”, sa jag med irriterad röst. Då blev det mycket mera intressant varför jag var irriterad, än hur vi skulle kunna lösa problemet med den förrymde mannen! Å herre gud!

Men hon fick höra hur det hade gått två veckor tidigare. ”Är det konstigt att jag blir irriterad när ni inte kan sköta det enklaste jobb?”, sa jag. Och nu hade värdefull tid gått förlorad, vilket jag sa till henne, för under tiden hon ställde irrelevanta frågor tappade jag bort mannen i vimlet på Centralstationen. ”Det är för sent nu, han försvann!” sa jag och lade på luren, mycket frustrerad av att polisen gjorde allt för att sabotera ett möjligt gripande av en förrymd brottsling.

20 minuter med armarna i kors

En gång råkade jag själv illa ut

Så värst illa var det ju egentligen inte, men det är alltid otrevligt att bli hotad. Och krogvakten, Jerry, såg till att det aldrig hände mig något genom att ingripa. Eftersom man inte ska tolerera hot så gjorde jag en polisanmälan. Pekfingervalsen, missuppfattningar, omtag, ny pekfingervals, nya rättningar och frågor han redan hade ställt ställdes gång på gång och en ny pekfingervals. Men efter en timme var allt klart. Vittnet var Jerry, sa jag.

Det värsta var inte ineffektiviteten när jag gjorde anmälan. Värst var att polisen ifrågasatte mig! Och sen kom brevet från polisen. Ärendet var nedlagt. Precis som jag hade förväntat. Och Jerry hade de aldrig hört. Han som ändå hade sett det hela och visste vem mannen var!

20 minuter med armarna i kors

Faktum är att eftersom polisen är så trög anmälde jag aldrig cykelstölden 1994. Jag hade inte tid. All ledig tid gick åt att göra min nyinköpta båt klar för sjösättning. Det var bara tre saker som gällde, arbeta, sova och jobba med båten. Pekfingervalser och att dra samma historia oändliga gånger hade jag helt enkelt inte tid med. Och det var inte värt att offra tid för att få ut ett ynka belopp från försäkringsbolaget.

20 minuter med armarna i kors

Varför har jag så dåliga erfarenheter av poliser?

Det beror väl på att vi har så dåliga poliser, antar jag. Och det är ju inte bara jag som har det. På jobbet har jag berättat en del av vad jag har varit med om och en gång var det en arbetskamrat som berättade att han hade känt sig hotat av skumma typer och trodde de tänkte råna honom. Men så kom folk som störde dem och han kunde gå vidare.

Strax därpå stötte han på tre flanerande poliser och pekade ut gänget. ”Vi har annat att göra”, sa poliserna och gick in på McDonalds!

20 minuter med armarna i kors

En mycket kall vinterkväll i stan låg en utslagen människa på en parkbänk i Brunnsparken. På håll hade jag sett ett par poliser gå förbi honom. När jag kom fram försökte jag väcka honom, men han reagerade inte. Han såg mer död än levande ut, men han levde kunde jag konstatera. Frågan var bara hur länge till i kylan.

Jag gick ifatt poliserna och sa att de måste ta hand om honom innan han fryser ihjäl. ”Ja vi vet, vi tar det sen!”, sa de och gick in i Nordstans värme.

20 minuter med armarna i kors

Den sanna historien om den förvirrade mannen

Den här är tragikomisk!

En sen kväll i november för ett par år sedan kom en totalt naken man i sjuttioårsåldern ut på gatan utanför Nordstan precis när jag hade vägarna förbi. Jag förstod genast att han var förvirrad och frågade hur det var med honom. ”Vad gör jag här?”, frågade han och tittade uppåt himlen.

Jag ringde polisen och sa som det var. ”Han har absolut inte en tråd på sig! Ni måste ta hand om honom.”

”Hur ser han ut?”, frågade polisen!  Han behövde ett signalement! Men är inte en naken man ett väldigt väldig gott signalement på alla andra platser än på ett nudistläger och särskilt mitt i stan i november? Ja, herre gud!

Har jag då inget gott att säga om poliser?

Jo, faktiskt!

Det var en man som tänkte hoppa ut genom ett fönster på sjätte våningen. Den gången agerade poliserna föredömligt. Efter ca 20 minuters lugnt övertalande fick de mannen på andra tankar. Ett undantag som bekräftar regeln?

Behöver vi fler poliser?

Nej, vi behöver kompetens och poliser som har en vilja att arbeta. Vi behöver inte slöfockar utan tankeförmåga.

Slöfockspolisen.jpg

Rekommenderat:

Hanne Kjöllers bok: En svensk tiger, vittnesmål från poliser som vågat ryta ifrån.

 

21 thoughts on “Behöver vi fler poliser?

  1. Ping: Här har polisen brustit – eaqhan

  2. Ping: Kommer jag inte … – eaqhan

  3. Ping: POLISEN – en tvivelaktig kår – eaqhan

  4. Talande historier.
    Ibland kan man ju undra om poliserna bara lämnar värmen i bilen då de ska köpa korv.
    ——–
    Att det är flera polisbilar som kommer för ett ynka skitbrott där två poliser hade räckt gott och väl har jag själv sett mer än en gång.
    Kram
    Kao

    Gilla

      • ….och kommer undan med det.
        Nej, inte jag heller. Kanske HVB-hemmen då, som ofta drivs av kriminella personer? Eller liknande institutioner där slagsmål och knivskärningar är vardagsmat och personalen låser in sej…..
        Kao

        Gilla

          • Inte jag heller, annat än yrkesmässigt då jag under tre år jobbade livet ur mej på ett HVB-hem, drivet av en mycket otydlig och dålig chef. Finns mycket att säga om det, förutom att han enbart var intresserad av pengarna som flöt in från socialförvaltningen och smörandet av aningslösa veka socialsekreterare med brakmiddagar. Tillagade av klienterna, som gick på sjukpenning…..
            …..osv.
            Kao

            Gilla

            • Det blir så när det ska drivas i privat regi. Underbemanning är bara ett gissel. Att de fuskar med bokföring och fifflar med skatten är mer regel än undantag skulle jag tro.

              Varför i helvete får det fortsätta så med våra skattmedel? Och då tänker jag på alla verksamheter som drivs privat. Men det är ju klart, det är frihet. Om allt socialiserades så blev kommunism och det är ju diktatur säger de som vurmar för tjyvsamhället.

              Kram!
              /Skvitt

              Gilla

              • Det måste finnas en annan väg. Jag vill varken ha kommunism eller alla dessa privata företag. Vill ha tillbaks hur det var med blandekonomin på 60-talet, men lite stramare! Staten ska sköta allt som människor är i största behov av – såsom just vård, omsorg och skola. INGEN ska tjäna pengar på sånt.
                Kao

                Gilla

                  • Precis. Det kommer ju sen. (Tog ju inte allt på en gång). Men det är klart: den/de som äger ett hus måste ju betala markhyra och se till att huset är i skick. Till det behövs personal. Skulle alla äga sin egen bostad skulle detta behövas ändå. Och hur många har råd med bostadsrätt? Och bli slav under bankerna? Samma med maten. Vem skulle odla eller sköta boskap om de inte fick pengar tillbaks för sina varor så de kunde föda boskapen, hålla maskinerna i trim och allt runtomkring? I gamla Sovjet hade man ju ‘solchoser'(familjejordbruk) och kolchoser (statens jordbruk). Men du vet ju själv hur alla redskap och driften i sej självt blev allt omodernare och tvingade folk att slita onödigt hårt. Ingen var ju intresserad av att förnya. Och för vilka pengar då?
                    Det där kan man skriva hur mycket som helst om.
                    Återkommer i ämnet.

                    Kao

                    Gilla

                    • Det är klart allt måste skötas hur det än ägs, men om det är i privat regi ska det ju också generera vinst till ägaren. Den vinsten får vi pröjsa! Men om ägandet är offentligt så krävs ingen vinst och det blir ju en vinst för oss vanliga dödliga.

                      Jo, skriv gärna nåt om det.

                      Kram!
                      /Skvitt

                      Gilla

                    • Socialisms är att stoppa revolutionen halvvägs. Klassamhället består. Varför göra halt strax innan målsnöret med risken att allt strax kan vara förgäves?

                      Kram!
                      /Skvitt

                      Gilla

                    • Ja, men varför?

                      Nu tar jag det övertydligt. Jag vet att du vet, men jag tar det på mitt sätt i alla fall. Kanske du har missat poängen.
                      Alltså:

                      När jag åker taxi och betalar så är det inte chauffören som får pengarna, det är de som äger bolaget. Sen betalar detta lön för de pengarna och alla omkostnader, bil, bensin osv. När allt sådant är betalt så finns det ändå kvar en massa kronor från mina hundralappar och de går ner i fickorna på ägarna utan att de har gjort något annat än att köpa aktier i taxibolaget.

                      Dessa ägare hör till borgarklassen och det är så den försörjer sig, på arbetsfri inkomst, vars storlek inte berörs av ifall de är dödssjuka, ligger på hemmet i sin ålderdomssvaghet osv. eller inte och av det skälet är de alltså totalt ointresserade av sådant som välfärd och social trygghet för samhällets medborgare.
                      I kraft av sin rikedom, skapad av det en gång satsade kapitalet, är de redan garanterade sin egen välfärd och sociala trygghet och den vill de inte dela med sig av. Därför trixar de med skatter, utnyttjar hålen i skattelagstiftningen på alla sätt, fuskar med bokföringen och flyr till skatteparadis om de kan.
                      De är parasiter som lever på andra i kraft av sitt kapital så länge de lever.

                      Att maximera kapitalet är varje kapitalists mål, inte av girighet utan för att alla kapitalister är ekonomiska kannibaler, där de stora äter de små. Därför är kapitalistens kamp inte bara en klasskamp som drivs gentemot arbetarklassen utan lika mycket en kamp som förs inom borgarklassen, men oavsett så är det alltid arbetarklassen som betalar priset, till exempel genom lönenedpressning.

                      Du såg kanske Uppdrag granskning där byggstädare från andra länder jobbade för 25:- / timme och i vissa fall i 48-timmarspass, inte fick ut övertid eller semester osv. Det var för att den som betalar sämst får anbuden och överlever i konkurrensen med andra kapitalister. Det är ett bra exempel på kapitalisternas inbördes kamp och hur arbetarklassen betalar priset för den kampen!

                      Visst finns det kapitalister som verkligen sliter och jobbar, t. ex. en ICA-handlare, men låt oss inte fokusera på dem, men låt oss istället komma ihåg att de kan bygga upp sitt kapital så att det blir stort nog för att de ska kunna sitta hemma och bara rulla tummarna istället, eller njuta av sina lyxprylar, såsom till exempel lyxyachter som kostar mer än en arbetare tjänar brutto i hela sitt liv.
                      Så kanske din hyresvärd lever och därför är din hyra för hög!

                      Den initialt nämnde taxichauffören utför arbetet som skapar vinsten som kapitalisten lever av och tillhör alltså arbetarklassen.

                      Mellan arbetarklassen och borgarklassen råder en kamp om oförenliga intressen, så kallade klassintressen. Den kampen tar aldrig slut om inte arbetarklassen tar över kontrollen över alla produktionsmedel från borgarklassen och därmed gör den politiskt och ekonomiskt maktlös, vilket denna klass aldrig kommer att godta. Därför gör borgarklassen allt för att ta tillbaka makten ifall arbetarklassen har tagit över, till exempel genom att nästla sig in i parti och statsapparat där den saboterar byggandet av det nya samhället, eller genom kulturpropagandistiska metoder såsom att sprida sitt budskap genom litteratur och andra konstformer.

                      När arbetarklassen har nått så här långt har den uppnått det socialistiska samhället, vilket genom nyss nämnda metoder hela tiden hotas av den kvarlevande borgarklassen med sin idégrund.

                      Klasskampen består alltså i det socialistiska samhället, vilket kan gå under så länge borgarklassen lever kvar. Så skedde i t. ex. Sovjetunionen som ju föll och borgarklassen tog tillbaka alla sina privilegier och återförslavade arbetarklassen.

                      Det här visar att arbetarklassen aldrig kan slå sig till ro så länge borgarklassens ideal lever kvar i samhället.
                      Men kan arbetarklassen hålla stånd tillräckligt länge och slutgiltigt vinna över borgarklassen och dess idéer förpassas till historien kommer den att ha den totala kontrollen över både produktionsmedlen och samhället och kan utforma det på sitt eget sätt där ingen skor sig på någon annan. Allt förtryck blir totalt onödigt, meningslöst och omöjligt, t. ex. det mångtusenåriga förtrycket av kvinnor.
                      Frigörelsen är total. Det kallas kommunism, till skillnad från det som rådde i Sovjet med flera länder, där man aldrig nådde längre än till socialism, trots att de själva kallade samhället kommunistiskt.
                      En kritik mot dessa länder är därför inte en kritik mot kommunismen utan mot socialismen!

                      Nu är det dags att ställa en fråga:
                      ska man stanna halvvägs i ett socialistiskt samhälle och låta borgarklassen ha chansen att ta tillbaka makten över arbetarklassen, vilken den alltid kommer att göra förr eller senare om dess idéer får leva kvar, eller ska arbetarklassen driva sin klasskamp till den totala segern? För mig är svaret givet!

                      Kram!
                      /Skvitt

                      Gilla

                    • Du har klart rätt om detta. Men en sak är säker: det kommer ALLTID finnas människor som vill bestämma över och leva av andra och andras arbeten. Den ‘högsta drömmen’ för alltför många människor idag är att bli rika. Helst också berömda. Jag tror tyvärr inte att det bara är en uppfostringsfråga, jag tror det är medfött.
                      Kram
                      Kao

                      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s