Skvitt ser tillbaka


Mycket har hänt 

 

under min levnad, vilket har lärt mig en del

När jag var barn gjorde jag enkla flygplan utav papper. Jag målade på hakkors. Var jag hade sett dem någonstans minns jag inte längre, men jag tyckte att hakkors var snygga. Det kan jag faktiskt tycka än i dag. Och det var väl det som var meningen med dem när nazisterna tog fram symbolen ur historiens djup. För det var sannerligen inte de som uppfann symbolen.

När mina föräldrar såg vad jag hade målat på planen förbjöd de mig att använda sådana symboler. Jag fattade inte varför. Jag fick bara förklarat för mig att det inte var bra symboler. Inte förrän jag blev äldre gick det bit för bit upp för mig vad symbolen stod för. Som barn är man historielös.

Att vara historielös gör en till ett lätt offer för onda krafter!

I småskolans läroböcker var det på min tid vanligare med tecknade bilder än med fotografier. När vi läste om världen och dess folk i småskolan illustrerades bland annat kineser och negrer, ja så hette det då, med teckningar som bara kan beskrivas som rena nidbilder. Idag hade det säkert väckts åtal för hets mot folkgrupp. Men det var andra tider då.

Kineserna såg ut som gula smileys med koniska stråhattar, ögon som visarna på klockan tio i två och tänderna stod ut i ett sällan skådat överbett. I Afrika sprang de svarta omkring bland hyddor och i bastkjolar och med ett hundben i hårkrullet.Läsebok förr.jpg

Vi européer var ju överlägsna alla andra, det var en oemotsagd verklighet, och vi måste därför styra över dessa underutvecklade människoraser, för trots att Sverige inte var en kolonialmakt, men vi hade varit det en kort tid, så tillhörde vi ändå herrefolket. Nazismens rasbiologi satt kvar i skolans väggar, liksom vår syn på samer, vilka vid denna tid fortfarande utsattes för rasstudier, skallmätningar och andra kränkningar, samt skulle assimileras genom att förbjudas att tala sitt modersmål i de internatskolor de tvingades gå i.

För oss barn verkade Kina och Afrika lika avlägsna som månen. Sen dess har ju världen krymt. Att resa utomlands och till de mest avlägsna delarna av jorden är idag inget märkvärdigt, men när jag var barn var det stort bara att resa till Medelhavet. Och det var en revolution när man kunde se på TV en reporter stå i New York och tala direktsänt! Sändningen skedde via satelliten Telstar 1962.

Visst hade skolan sina brister, men vi hade aldrig hört talas om lärarbrist. Lärare ansågs välavlönade tjänstemän och vi barn liksom våra arbetarklassföräldrar såg upp till läraren som en auktoritet. Ingen skulle komma på tanken att hota eller misshandla läraren. Men det var andra tider då.

Det fanns självklart inga datorer, TV hade inte ens kommit till Sverige, inga videoapparater och och till en början, i småskolan, fanns inte ens en overheadprojektor. Ovanför svarta tavlan satt en massa kartor och läraren hade en lång stav med krok som han kunde få tag i den ögla varmed han kunde rulla ned kartan, likt en rullgardin. En av de kartorna jag minns var en karta över Palestina. Visserligen hade den imperialistiska staten Israel redan utropats, men någon ny och aktuell karta som visade de verkliga förhållandena hade kanske skolan inte haft råd att köpa in. De var ju knappast billiga, dessa stora kartor. Och kanske det inte spelade någon roll, för denna karta användes bara i kristendomsundervisningen. Det kallades så eftersom det var kristendomen som gällde. Senare blev det ju utökat till religionskunskap, men ändå med tonvikten på kristendom. Islam, buddism, judendom och hinduism var mest en parentes och i klassen fanns ingen som trodde på sånt. Men det var andra tider då.

På den här tiden det var ingen som skodde sig på att vi barn gick i skolan. Och det var inga skolor som gick i konkurs. Alla barn fick samma undervisning och man gick i den skola som låg närmast. Något skolval existerade inte. Det var lika för alla och man fick betyg efter vad man kunde.

Den relativa betygsskalan kom senare och ledde till att man måste konkurrera om betygen och man förlorade på att hjälpa varandra! Man skulle ju placeras efter en normalfördelningskurva i förhållande till de andra i klassen, så att bara vissa procent av oss skulle få sämsta eller bästa betyg och resten fördelas däremellan.

Betyg 1-5.jpg

Individuell konkurrens

Det är borgarklassens filosofi. Vassa armbågar. Envar sig själv närmast. Sko sig bäst man kan. DET är den ideologi som borgarlassen lever efter och fick igenom med den relativa betygsskalan. Klasskampen är ständigt pågående, men arbetarklassen är sällan vaksam nog att genomskåda det. Och medan den själv hela tiden bedriver en aggressiv klasspolitik säger den att klasskampen är död! Allt för att få arbetarklassen att tro att klassmotsättningar inte existerar!

Den medvetna arbetarklassen, däremot, drivs av sammanhållning och gemenskap, inte av egocentrisk inbördes konkurrens. Det är arbetarklassens filosofi och ideologi, som gagnar varje arbetare och också hela samhället. Men medvetenheten är tyvärr sällan stark nog att stå emot borgarklassen och därför kunde den relativa betygsskalan drivas igenom under en intet ont anande socialdemokratisk regering!

Och värre skulle det bli!

Det var en skola för alla, tills …

Politikerna införde skolpeng, men då hade jag redan slutat skolan. Det var 1992 och var en del av den så kallade ”Friskolereformen”, införd av Carl Bildts regering. En peng som följer eleven under skoltiden och tillfaller den som är huvudman för skolan, vilket ju kan vara en privat aktör. Det var ju för att kunna privatisera skolorna som pengen behövdes, för att några få skulle kunna sko sig på vårt utbildningsbehov.

Skolpengen innebär att skolorna måste konkurrera med varandra om eleverna och lägga pengar på dyr reklam och annonsering, pengar som bättre kunde utnyttjas till undervisningen. Och i konkurrensen gäller det också att dela ut glädjebetyg för att skolorna ska verka attraktiva. Följden, ja den relativa betygskalan var inte bra, men skolpengen och de privata skolorna är en katastrof för eleverna, inte minst för att en del av det ekonomiska utrymmet inte går till eleverna och undervisningen utan hamnar i fickorna på de som driver dessa privata skolor.

Vitsen med privata skolor sades vara att införa elevens ”valfrihet”, en valfrihet som möjliggjorde för privata skolor att förklara barn med särskilt kostsamma behov ovälkomna i skolan. Fallet med Conrad, som TV 4 redogjorde för i Kalla Fakta och vars skolgång omöjliggjordes för att han inte ansågs lönsam, är inte unikt.

Nekad skola.jpg

När jag var barn var skolan rättvis och hade bara ett enda mål; att vi barn skulle lära oss så mycket som vi kunde behöva i vår framtid som nyttiga medborgare i vårt Sverige. Vi skulle skolas till fungerande kuggar och lydiga undersåtar och nyttiga hjul i den industri som drivs av borgarklassens företag. Vi fick lära oss det som borgarklassen ansåg vara viktigt, men inget av det som hörde arbetarklassen till, dess stolta historia av klasskamp och inget om klassamhälle och klassintressen.

När jag var barn såg samhället till att skolan fick de resurser den och borgarklassen behövde, utan att någon skulle sko sig på vår skolgång. Men det var ju andra tider då.

Ja, det var andra tider då. Nu ska vi vara profitabla redan medan vi skolas till borgarklassens nyttiga mjölkkor!

7 tankar om “Skvitt ser tillbaka

  1. Fint det du fortsätter berätta här och tack för Blâ Tâget-videon!
    Du skriver ”Att vara historielös gör en till ett lätt offer för onda krafter!” och nog är det nât man rent pâtagligt inser med nutida samhällsutveckling, om det nu är ”utveckling”.
    Vi som vuxit upp i s.k. problematiska kvarter och sedan pâ olika vägar tagit oss vidare genom andra, liknande omrâden, vi vet att det sätter spâr i en som väl aldrig gâr ur, och i vissa sammanhang förblir man t.o.m. evigt stämplad som ”en som kommer frân….” trots allt vackert som genom âren sagts och sägs om demokratiskt, klasslöst svenskt välfärdssamhälle, där alla ska ha möjligheter till utbildning, framgâng och guuu’ vet vad.
    Tyvärr är inte alla kapabla att skriva ner sin egen historia. Nâgra har ju i alla fall försökt och kanske borde man försöka plita ner en del själv ocksâ. Under tiden kanske man kan hoppas fâ se fler inlägg pâ din blogg, även om grâdaskiga november- och eftervalstider kanske inte ger tillräckligt med energi eller inspiration till detta. För inte ska man väl behöva klassa ett sânt hopp i ”utopi-lâdan”, ska man…?
    Ursäkta längden pâ detta inlägg och gott veckoslut!

    Gilla

    • En del var bättre förr och annat är bättre idag. Det vore ju bäst om ALLT blev bättre, men så ser det ju inte ut. Det har väl med kapitalismen att göra, eller vad tror du?

      Om du vill veta mera om von-flickan, så kan jag berätta:
      Många år senare dök hon upp i AFTONBLADET. Hon ville berätta.
      Hon blev kär i en bilmekaniker och hon gifte sig med honom. Det var ju under hennes klass och kunde inte accepteras av hennes föräldrar. De försköt henne och ville inte ha med henne att göra! Fyttifan!

      Ha en fin helg, du också!
      /Skvitt

      Gilla

      • Joo, visst har du rätt i att vissa saker kan vara bättre eller sämre under samma tider och nog hade vi hopp om att allt bara skulle bli bättre pâ 50-60 talet.. En del beror säkerligen pâ extrem liberalism och dito kapitalism, en annan kanske pâ enskilda individer och en del mänskor…
        Hittade igâr en kopia pâ en artikel frân 2004 om hur M & Reinfeldt fixade sin ”magnifika makeover” enligt amerikanska recept frân George W Bush’s tid. Numera finns det mânga som gärna gâr i samma eller liknande spâr och det ger en lätt kalla kârar i ryggen.
        Det du berättar om fortsättningen pâ von-flickans liv, är väl nâgot man av olika skäl ocksâ kan stöta pâ vida omkring sig. Att s.k. fina familjer, adel, knapadel och deras ättlingar inte alltid är vidare nobla, det har man ju upplevt, men tyvärr är det inget som endast kan hänföras til EN klass eller grupp. Har mânga exempel men det fâr bli en annan gâng. kanske.
        Det har ju sedan länge sagts att ”Man is a Wolf to Man” och det är väl ”sant” men motsatsen är ju samtidigt minst lika ”sann” och hoppingivande, eller…? Sâ frâgan är väl hur och vad göra nu, för att stödja och sâvitt möjligt styrka de positiva krafterna i samhället? Man kan ju inte bara ge upp!
        Ha en fin novemberhelg!

        Gillad av 1 person

  2. Fin tillbakablick, du Skvitt, speciellt för en som har rötter i ungefär samma kvarter som Kent Andersson, ”Maj. En Kärlek” i Myrdals liv m.fl.. Antagligen är jag nâgot äldre än du, för int’ 17 var det vidare jämlikt under mina första skolâr i Kyrkbyn, men ändâ inte som numera…

    Gillad av 1 person

    • Under min skoltid hade våra föräldrar olika klassbakgrund. Vi var blandade. Vi hade till och med en flicka i klassen som var adlig. Men som jag har förstått så var de nog inte så himla förmögna, trots det.

      Numera går invandrarbarnen och trasproletaretets barn i samma klass. Deras föräldrar kan sällan hjälpa dem på traven med läxorna. De har inte den utbildningen för det helt enkelt.
      Barnen till de mer välutbildade går i klasser för sig där det finns studiero och där lärarna oftast respekteras till skillnad från lärarna i nyss nämnda klasser. Där är omsättningen på lärare hög på grund av hot och våld och vad leder det till i kontinuitet?

      Barn till de mest välsituerade går i klasser med de mest välmeriterade lärarna, som aldrig skulle komma på tanken att jobba i en förortsskola eftersom de inte behöver stå ut med stöket i klassrummen, hoten och våldet.

      Så var det alltså inte på min tid.

      Jag vill också passa på att berätta om flickan i vår klass med von i efternamnet. Hon var vacker. Men det mest iögonenfallande var hennes hållning. Som om hon gick med en bok balanserad på huvudet. Och hon hade en makalös integritet. Men hon var inte märkvärdig på grund av sin börd.
      Vi killar retades med flickorna, så som småpojkar ju gör. Men aldrig att vi retades med Regina! Hon stod i klass för sig. Hon fick vår respekt, inte på grund av klasstillhörigheten utan på grund av den hon var. Vi kände helt enkelt instinktivt att hon var speciell. Men som sagt, inte märkvärdig, bara solid och helgjuten. Det ingav respekt.

      Av det kan man lära sig en hel del. Ser man på barn som kommer från problemområden så uppför de sig ofta på ett sätt som tyvärr är allt annat än önskvärt och knappast kan respekteras. Snarare tvärt om. Och jag kan ju undra vad det beror på.

      För några år sedan var jag tvungen att flytta till ett sådant här problemoråde på grund av en större renovering i mitt hus. Jag lyckades få tag i en tillfällig lägenhet eftersom föreningen inte ställde upp med tillfälligt boende.
      Första resan dit med spårvagn blev en chock för mig. Ungar i åldrana 10-12 år klängde och skrek som apor i spårvagnen och jag tänkte ”hur ska jag stå ut?” Men det var tydligen inte så det var jämt, kunde jag lyckligtsvis konstatera senare. Mer som en engångsföreteelse. Men ändå, vad har de fått för uppfostran. Knappast den Regina hade fått. Och inte den jag och mina klasskamrater på vår tid fick.

      Det sociala arvet, men varför är det sämre idag? Kan det vara för att samhället blivit mer klassmässigt segregerat efter en period av ökad jämlikhet? För det var ju så att klassklyftorna minskade under efterkigstiden och har sedan åttiotalet åter igen ökat efter att borgaklassen började gå på offensiven mot vänsterrörelsen, särskilt när den blommade ut i slutet på 60-talet och början på 70-talet.

      /Skvitt

      Gilla

  3. Ping: Skvitt tittar i backspegeln – eaqhan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s