Söndagsbilden


Och jag tackar

 

en av de allra trevligaste människor jag känner

Det var hon som tog bilden. Hon kommer från Småland och där och i Värmland bor de trevligaste människor som jag någonsin har träffat, ska ni veta!

Ett gott försök att hålla staden Göteborg ren har tagits med denna kampanj:Nosmoking duvor.jpgMen duvor är alldeles för smarta för att ta en fimp. De är mycket mer smarta än vad många har förstått. Många ser dem tyvärr bara som stadens flygande råttor. Men då har det missats en hel del.

Visserligen är även råttor smarta, men det ska jag inte gå in på just nu. Nej, jag vill skriva om duvor.

Jag såg på TV ett program om en person som sköt av duvbestånd när det hade blivit lite av en plåga med dem. Han for omkring med bil och sitt gevär. Men han var tvungen att byta både bil och klädsel regelbundet eftersom duvorna annars kände igen honom och satte sig i säkerhet.


Mer+pil.jpg om duvor

En sen vinterkväll för att antal år sedan var jag på väg hem och såg en duva sitta uppe på en snöhög (en del av er har kanske läst om det förut. Annars kan det läsas av er här.).

En snödriva är ju ingen nattkvist för en duva. Därför insåg jag direkt att den var skadad och tog hand om den. Klart den sprang undan, men jag sprang ifatt den och stoppade ned den i min väska och gick hem med den.

När jag kom hem försökte jag examinera den. Var vingen bruten? Duvan var rädd. Jag lät det bero till dagen efter. Och för att få henne lugn och tam (jag tyckte så mycket om denna duva så det måste väl ha varit en hona 🙂 ) så fick hon sova under mitt täcke.

När jag vaknade visade det sig att hon hade gått omkring runt mina fötter och skitit och trampat i sitt eget träck. Hon var väl lite nervös, kan tänkas. Men när jag tog henne till mig och höll henne i mina händer hade hon redan fått förtroende för mig. Och då kunde jag kolla hennes vingar.

Till min stora glädje kunde jag konstatera att inget var brutet. Men någon skada hade hon ju råkat ut för som gjorde att hon inte kunde flyga.

Hon fick bo hos mig i två veckor. Hon fick äta upp sig och blev helt bra. Och när jag lärde känna henne insåg jag att duvor är förbaskat intelligenta. Hon blev ju tam på en dag!

Jag gjorde klart för henne att hon inte fick flyga omkring i min lägenhet, vilket hon gärna ville när hon väl hade fått krafterna tillbaka. Och det fattade hon direkt!

Tänk vad hon gillade när jag kelade med henne, till exempel när jag strök ett finger alldeles ovan hennes näbb. Då njöt hon!

Och så satt hon gärna på min axel. Ja, hon fattade uppenbarligen tycke för mig tämligen omgående!

Sen blev det ju dags att släppa henne. Och jag gjorde det på en plats i stan där man slängde ut havre till fåglarna. Det visste duvorna om. En hel skock huserade där. Vissa satt på taken och andra var nere på marken och försåg sig. Men min duva ville inte flyga från min hand och träffa sina gelikar!

Hon satt på min hand och tyckes undra varför vi var där när det var så mycket bättre i värmen hemma hos mig.

Men så sket hon mig i näven (fåglar har ju ingen hyfs när det gäller var man kan göra sig av med sitt träck) och då kastade jag upp henne i luften. Hon hovrade tre våningar upp och satte sig på taket (få fåglar har den styrkan att hovra, men duvor är starka som f*n!)

Sen flög hon bort till sina artfränder och efter det har jag aldrig sett henne, men saknaden är stor, det ska ni veta. Det är kärlek!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s