Allt färre vill ha Anna Kinberg Batra

Många moderater är ju rädda 

 

eftersom överklassens främsta parti befinner sig på fall

De är helt enkelt rädda för att överklassens intressen, kapitalisternas, företagarnas, börshajarnas, och aktieägarnas egoistiska, samvetslösa och miljödestruktiva livsstil, som skapar utanförskap, fattigdom, kriminalitet, klimatpåverkan och allt annat elände, inte kan stärkas och tillfredsställas.

Vi andra kan ju bara önska att hon, AKB, sitter kvar i evigheter ifall det garanterar högerkrafternas tillbakagång. Inget kan väl vara mera destruktivt och värre för oss vanliga svenska medborgare och löneslavar än när högern regerar. För de för ju över all vår gemensamt ägda egendom till hugade kapitalister som får köpa rubbet för en spottstyver utan att vi som ägare ens får insyn i affärerna och vad de sålde vår egendom för! Sådan försäljning anses ju, gud bevars, vara en företagshemlighet, som vi som de faktiska säljarna inte ska insyn i!

Företagens intressen går före våra intressen, trots att vi per definition är en del av affärsuppgörelsen! Så ser verkligheten ut i ett kapitalistiskt samhälle där borgarklassen styr och det hjälper inte ifall vi har en socialdemokratisk regering. Det skulle inte ens hjälpa ifall Vänsterpartiet hade ensam majoritet!

Det enda som skulle förändra detta faktum vore ifall vi i arbetarklassen tog makten över borgarklassen. Men det kräver ett uppror och en revolution som få är politiskt mogna för.

Alla som har det minsta politiska förstånd, oavsett ifall man tjänar sina pengar på hederligt arbete eller på parasiterande arbetsfritt kapital (särskilt de sistnämnda!), vet ju att företag generar vinster oavsett vem som än äger dem. Men Moderaterna och alla andra på högerkanten säger: ”staten ska inte äga företag!” Och så säljer de ut vår gemensamma egendom så snart de kan, och missunnar alla löneslavar (= vi = de flesta!) att få del av av vårt eget arbetes faktiskt skapade vinst!

Så fungerar borgarklassen och dess politiska partiföreträdare: Moderaterna, Liberalerna, Kristdemokraterna, Centerpartiet, och senast in på denna arena: Sverigedemokraterna. Men även Socialdemokraterna har sin skuld genom att de redan för hundra år sedan slog in på sin klassamarbetspolitik och i morden tid har öppnat upp  för privatiseringar.

Högerkrafterna värnar om (det hoppas jag ju att ni vet) kapitalisternas (alltså borgarklassens = minoriteten i samhället) väl och ve. Oss andra, majoriteten (vi som jobbar för kapitalisterna- dagens motsvarighet till antikens slavar = arbetskraft) ser de bara som vinstmaskiner som göder deras privata börs.

Men vad är det för fel på om vi som drar samman deras vinster istället drar samman vinsten åt oss själva? Fast då krävs ju att vi blir så politiskt medvetna att vi gör uppror mot hela samhällssystemet och alltså genomför en revolution!

Nu i år är det hundra år sedan folket gjorde just det uppror folket borde göra nu igen. Men borgarklassen drev sin massiva och intensiva propaganda mot folkväldet i arbetarstaten och utmålade den som en diktatur.

Sådan propaganda är också en slags klasskamp. Men i borgarklassens propagandistiskt lögnaktiga värld finns inte klasser och inte heller klasskamp! Så länge de har makten måste de ju propagera för att klasskampen är död, trots att de själva dagligen utsätter oss andra för det!

Den ryska revolutionen övertogs tyvärr av en byråkrati som skaffade sig en icke folklig legitimitet. Det uppstod med Stalin en annan överhet än den med den gamla kapitalistklassen. Och det allra värsta slaget mot marxismens idé utdelades av folkets främsta hopp, staten för folken, dess egen historiskt sett första självstyrande land genom att kalla Sovjetunionen för ett kommunistiskt* land.

---

* Förklaring:

Med kommunism menas det klasslösa samhället. De uppstår inte omedelbart efter en arbetarrevolution. Kvar under lång tid finns borgarklassens individer som kämpar för att återta makten. Kvar finns de borgerliga värderingarna.

En revolution skapar det socialistiska samhället där borgarklassens samhällsvärderingar finns kvar. Först när allt sådant har dött bort kan ett klasslöst samhälle existera, det kommunistiska. Dit har inget land ännu nått.