Japan vek sig inte för Atombomberna


Det är en myt

 

och segrarens falska historieskrivning

För mig är det ingen nyhet, men det gör mig glad att AFTONBLADET skriver om det. Tyvärr på deras plussidor. Där skriver de om sammanlagt tio myter som har med krig att göra. Bland annat att Hitler inte var den store hjälten under första världskriget.

Jag tycker det är ojuste att publicera hela artikeln om dessa tio myter, men jag ska dock citera hela avsnittet om lögnerna kring att det var atombomberna som tvingade Japan till en villkorslös kapitulation. Helt villkorslös blev den ju inte. Kejsaren fick ju sitta kvar!

Japans kapitulation.jpg

Så här skriver AB:

”Den 9 augusti 1945 släpptes den andra amerikanska atombomben, Fat man, över den japanska staden Nagasaki. Några dagar senare kapitulerade Japan villkorslöst. Att det berodde på bomberna – den första släpptes över Hiroshima den 6 augusti – har varit den etablerade historiska sanningen.

På senare år har det kraftigt ifrågasatts.

När Nagasaki-bomben släpptes satt Japans ledning redan i krismöte. Detta, menar den alternativa historiens förespråkare, eftersom katastrofen som fick Japan att slutligen ge upp inträffat redan på natten mot den 9 augusti.

På tre fronter i norra Kina gick 1,6 miljoner sovjetiska soldater plötsligt till attack mot den japanska armé som var stationerad där. Sovjetunionen hade dittills varit neutralt i Stilla havs-kriget. Det var denna attack, inte atombomberna, som fick Japan att kapitulera.

Tsuyoshi Hasegawa, en japanskfödd amerikansk forskare, var först med att argumentera för den sovjetiska offensivens avgörande betydelse i sin bok ‘Racing the enemy’ 2005.

Att Japan skulle förlora kriget var i början av augusti 1945 redan klart. Frågan var hur man skulle förlora.

Japans ledning hoppades fortfarande få behålla sitt politiska system, undvika åtal för krigsbrott och kanske till och med behålla några erövrade territorier.

Därför var man tvungen att på något sätt få USA att ge upp sitt krav på villkorslös kapitulation.

Japanerna såg två möjligheter:

  1. Låta Stalin medla mellan Japan och de västallierade. Sovjetunionen och Japan hade sedan 1941 en neutralitetspakt och – resonerade japanerna – en fred som var sämre för USA, borde vara bättre för Sovjetunionen.

  2. Tillfoga de amerikanska styrkor som samlades för att invadera Japan enorma förluster på marken. För att spara blod skulle amerikanerna då tvingas till förhandlingsbordet.

Bomberna mot Hiroshima och Nagasaki påverkade ingen av dessa planer över huvud taget. Japan hade fortfarande nästan fyra miljoner man i vapen, med över en miljon soldater förskansade på hemöarna.

Attacker mot civila mål hade inte heller påverkat den japanska ledningen tidigare. Enbart vid räden mot Tokyo 9–10 mars 1945 kan 120 000 civila ha dödats, ungefär lika många som vid Hiroshima.

Att Sovjetunionen gick in i kriget gjorde däremot Japans ställning omedelbart ohållbar. Det fanns inte längre något sätt att nå krigsmålen.

Läs mer här.”

En annan myt som bör uppmärksammas är den om att USA besegrade Nazityskland. ”Den västallierade krigsinsatsen är den mest populärkulturellt skildrade delen av kriget, men representerar inte verkligheten.”

Faktum är att inget annat land kom i närheten av Sovjetunionens roll i Nazityskland fall. Men det är en annan historia. En historia som vi tydligen ska hållas okunniga om.

Har detta någon betydelse idag?

Ja, i högsta grad! Det visar att historia handla om att kunna skriva historia, inte att skriva om verkliga händelser som de var! Det har alltid varit så och kommer nog alltid att så förbli. Och det ställer krav på oss att ta allt med en nypa salt. Vi är ständigt utsatta för propaganda och ”fake news”, till och med från källor vi tror är seriösa.

1-0 till borgarklassen i halvlek!


När S glömt arbetarpolitiken

 

och öppnar ideologiska konserver ur den blåbruna garderoben går det utför 

Rent historiskt klev Socialdemokraterna av från den röda vägen redan för hundra år sedan. Men ända fram till åttiotalet kunde de ändå framstå som ett parti för arbetarklassen. Detta på grund av att arbetarklassen har blivit allt mindre klassmedveten. De en gång så framgångsrika bildningsförbunden sysslar nu med knypplingskurser istället för ideologisk skolning.

När partiet nu helt öppet har anammat nyliberalismen och till viss del även Sverigedemokraternas arbetarklassfientliga ideologi i ett försök att vinna röster från högern ser ju folk inte någon skillnad och det stärker bara högerkrafterna. Det är att göra sig själv en björntjänst. En totalt fallerande politik som istället för att stärka partiet leder till att det tappar sympatisörer, och röster.

S högerpolitik.jpg

Bilden ovan talar sitt tydliga språk. Först stred S för pensionerna och sen lät de sitt eget pensionssystem gå i graven. Nu är pensionerna rent usla. Och de borgerliga fick som de ville.

Redan Kata Dalström varnade ju Hjalmar Branting för att gå åt höger: ”…jag ber Dig Hjalmar, sök hålla kursen åt venster – och gör inga försök ens att drifva åt höger…”

Kata Dalström.jpgSenast jag publicerade bilden ovan var här. Den är också publicerad här.

Som ett rö för vinden

Utan klassmedvetenhet är arbetarklassen lättpåverkad. Och klassmedvetenheten har bara sjunkit och sjunkit under många decennier. Redan för femtio år sedan var den så låg att arbetarklassen böjde sig som rö i vinden.

1968 var folk i uppror. Man protesterade mot hela det gamla borgerliga och auktoritära kapitalistiska klassamhället. Studenterna gick i bräschen men arbetarklassen stödde dem. Särskilt hett gick det till i Frankrike. Borgarklassen skälvde! Skulle folket ta makten ifrån dem? Stod revolutionen på tröskeln till deras heliga och privilegierade borg? Jo, det såg lovande ut för folken i inte bara Frankrike och Europa. Men  särskilt i Frankrike. Ett nytt samhällssystem styrt av folket och inte av en liten maktfullkomlig penningstinn kapitalistisk elit såg sin gryning som en uppnåbar hägring i en nära framtid.

Men då talade de Gaulle till folket! I endast fem minuter och behövde han vädja till ”den tysta majoriteten” om lugn och ordning.  Han avslutade med orden: ”Vive la République! Vive la France!”. Han hann knappt tala färdigt innan arbetarklassen i miljoner vällde ut på gatorna och visade honom sitt stöd. Så lätt påverkas en omedveten arbetarklass. Ett rö för vinden! 30 maj, 1968.

Idag lyssnar arbetarklassen hellre på Åkesson och Kristersson än på Löfven eftersom den sistnämnde säger samma sak utan trovärdighet. Folket böjer sig som ett rö för högervinden. Utan ideologisk skolning kan arbetarklassen inget annat göra.

Vadå arbetarklass?

Vadå arbetarklass? Jag är ju butiksbiträde! Vadå arbetarklass? Jag är ju lärare! Vadå arbetarklass? Jag är ju polis! Vadå arbetarklass? Jag är ju läkare! Vadå arbetarklass? Jag är ju administratör! Vadå arbetarklass? Jag är ju personalassistent! Vadå arbetarklass? Jag är ju ordningsvakt! Vadå arbetarklass? Jag är ju IT-tekniker! Vadå arbetarklass? Jag är ju …

Vadå arbetarklass? Jag är ju ingen som står med en spade i handen!

Men vi alla arbetar för en lön och under arbetsförhållanden vars storlek och kvalité vi alltid måste förhandla om utan att någonsin komma i närheten av den rikedom och lyx som de vältrar sig i, de som vi arbetar för. Deras ekonomiska och politiska makt de har kan vi bara utmana genom att sluta oss samman i kamp, i politiskt och ideologiskt medveten klasskamp!

Rekommenderas!

Inte ens Jonas Sjöstedt förmår att få arbetarklassen att inse sitt eget bästa. Det ideologiska innehållet i marxismen har ju partiet offrat på borgarklassens altare. Kvar står en arbetarklass helt utan vägledning, mål och politiskt medvetande. 1-0 till borgarklassen i halvlek!