Politiker bekräftar mig


För egen del behöver jag det inte

 

men kanske mina läsare tar det som en kvalitetsstämpel.

Hur menar jag nu?

Jo det finns ju de som tror på auktoriteter istället för att själva värdera vad de hör och vad de läser. Det är tyvärr ganska vanligt och vanligast förekommande hos folk med ringa bildning. Stimulerande nog har jag aldrig märkt detta hos mina trogna läsare. Ni har era egna åsikter och står för dem och kan likt jag själv värdera vad andra tycker och skoj nog även säga emot mig. Sådant gillar jag. Utan debatt och olika åsikter blir umgänge platt.

Jag hittade Gudrun Schymans ”fykantögons”-blogg Squareeye. Jag kommer säkert att gå i polemik med henne mer än en gång framöver. Vi är ju båda vänster, men vi tycker inte helt lika. Det kan bli stimulerande. Och jag förväntar mig en tuff diskussion. Men först måste jag ju hitta något vi inte är överens om 😉

Squareeye

Men just nu handlar det om att Gudrun Schyman faktiskt bekräftar mig.

Men innan jag kommer till det, lade ni märke till att jag skrev ”Gudrun Schyman”?

”Jaha, vad var det med det då?”, kanske ni undrar. Jo, jag vet inte om ni har tänkt på det, men vi särbehandlar kvinnor på ett märkligt sätt. Det normala är faktiskt att använda efternamn på en man, men förnamn på en kvinna. Alltså, ”Reinfeldt snackar skit”, men ”Gudrun är ju feminist!”. Där du, Gudrun(!), fick du ett uppslag till inlägg om du inte redan har skrivit om det!

Varför gör vi så? Det känns naturligt, men varför? Tänk om jag visste det!

Internationella kvinnodagen

 

Gudrun Schyman bekräftar mig!

Det ger ju faktiskt mera tyngd åt mitt påstående. Det jag har sagt så dj*vla länge! Den här gången låter jag Schyman säga det istället:

”… det är inte politikerna som bestämmer dom är bara marionetter åt näringslivet.”

Hon har ju trots allt traskat runt i politikens korridorer, så har mera tyngd när hon säger det, än om jag säger det. Mina läsare är kloka nog att förstå att det är så, men jag undrar hur allmänt spridd denna vetskap är.

Den här kunskapen finns nog på ett sätt trots allt hos nästan alla medborgare, så jag vill inte idiotförklara folk. Men det intressanta är att de inte drar slutsatsen att vi alltså lever i en diktatur. Säger man det får man en ifrågasättande blick och ett långdraget ”Näää…” till svar. Vi får ju rösta! Jaha! Till vilken nytta då? Inte ens resultatet av en folkomröstning bryr sig politikerna om att följa. Minns ni folkomröstningen om kärnkraft. Den var en riktigt stor skandal! Så här var det ju:

Det började med att allt fler började ifrågasätta kärnkraften och kräva en folkomröstning. Mycket pekade på att det skulle bli ett nej till kärnkraften. Det kunde inte industrin acceptera. I valet mellan ”Nej” till kärnkraften och ”Ja” till den, skulle med stor sannolikhet ”Nej” vinna i valet 23 mars 1980. Då lanserade sossarna en tredje variant för att splittra Nej-sidan. Man sa ”Avveckla, men med förnuft!” !!!

Efter valet kokade man ihop ett valresultat från ”Ja” och ”förnuft?sidan”!, vilket gav 58% till stöd för fortsatt kärnkraft och ”avvecklingen” skulle gå till så att våra sex kraftverk blev tolv kraftverk! Det blev ju mera att avveckla på så vis och det ville ju egentligen folket, gick väl resonemanget 🙂 ? Och det innebar att kärnkraften, beslutade man efter valet,  skulle avvecklas senast 2010. Ni vet hur det gick! Ska man kalla det ”demokrati”?

Industrin fick som den ville. Man kan även säga att kapitalisterna fick som de ville. Man kan också säga att borgarklassen fick som den ville. Alla påstående är lika sanna som att ”det inte är politikerna som bestämmer, dom är bara marionetter åt näringslivet!” Precis som Gudrun Schyman säger, som jag säger och som många andra säger. Vi lever således i en en diktatur och jag antar att jag inte behöver ta fler exempel på den saken.

Den här diktaturen är borgarklassens diktatur. Och den kan vi aldrig skaka av oss genom några allmänna val. Vi kommer aldrig någonsin att få folkomrösta om den saken, aldrig! Inte ens i ett val som manipuleras på samma sätt som kärnkraftsomröstningen!

Skvitt grubblar

 

Det jag har kommit fram till är att vi i våra val kan bestämma så marginellt lite att det är meningslöst att rösta. Och här har jag säkert en bra fråga att diskutera med Gudrun Schyman. Jag tror aldrig att hon kommer att hålla med mig på den punkten, om hon nu ens vill ödsla tid på en sådan diskussion.

Jamen, kan man ju invända, Alliansen är på god väg att dumpa det sista som återstår av välfärden i soporna. Då är det väl bättre att rösta på sossar eller v! Men hur var det nu? ”det inte är politikerna som bestämmer, dom är bara marionetter åt näringslivet!” Gäller det inte längre? Jo, det gör det! Välfärden är på väg ut. Det har kapitalet, Bilderberggruppen och marionetterna i EU bestämt! Frågan är bara hur fort det ska gå och vilka partier som ska avveckla den!

”Glöm det här med politiska partier, demokrati, lika rätt för alla etc… Glöm det pga att de som sitter på den verkliga makten är alla medlemmar i Bilderberggruppen, organisationen som är ute efter världsherraväldet, ett land, en valuta, en regering, en armé etc.” 

Demokrati-Bildt

Med denna vetskap återstår bara att avstå från att rösta. Då talar jag inte om att rösta ”blankt” utan jag talar om ett totalt röstskolk. Därmed visar man att man tar avstånd från borgarlassens parlamentariska diktatur. Något annat sätt har vanligt folk inte att säga sin mening. Den dribblas ju bort inom parlamentarismen, precis som dribblade bort kärnkraftsavvecklingen. Men det går inte att dribbla bort att arbetarklassen inte gick till valurnorna! Det går inte att dribbla bort att folket vände diktaturen ryggen!

Och går vi inte till valurnorna så kommer vi förr eller senare att finna bättre vägar för driva våra frågor. Civil olydnad, demonstrationer och generalstrejker, till exempel. Och det får vi göra på egen hand eftersom vi aldrig blir uppbackade av kapitalstarka krafter, så som fascisterna blev i Ukraina. Bakom oss står inga starka kapitalintressen. Vi har bara oss själva. Tillsammans är vi starka, tillsammans är vi starkast! Det är vi som bär upp hela samhället. Vi behöver inte ett ok bestående av en tärande klass på våra axlar! Vi behöver inte borgarklassen och den boja som fjättrar oss, den borgerliga parlamentarismen!

kliv ut ur illussionen

När man strävar åt samma håll


Då bör man hålla sams

Men det är vänsterns dilemma

Man har samma mål, men man bekämpar varandra bara för smärre skillnader i ideologi. Det är inte bara tragiskt, det är också förödande.

Såsom varande kommunist har jag ett mål att vi ska skapa ett samhälle där alla har lika värde och samma inflytande i detsamma. Det är den ultimata demokratin jag strävar efter. Då duger inget klassamhälle. Då är det gemenskap som gäller och ett gemensamt ägande av produktionsmedlen. Först då får vi frihet, jämlikhet och sann demokrati. Men det kan vi aldrig skapa genom att rösta i så kallade ”demokratiska val” i den borgerliga parlamentarismen. Den har ju tillkommit bara för att de breda massorna, som arbetarklassen ju utgör, skall hållas stången och för att samhällets minoritet, borgarklassen, ska kunna behålla sin makt.

Parlamentarism-illusion

Samma namn – olika ideologier

Robert Almgren är en nazisympatiserande Sverigedemokrat. Honom vill jag helst gå förbi med tystnad.

Men det finns en annan Robert Almgren. Han är religiös och har en helt annan ideologi. Han har helt andra värderingar! Han står ju för reella mänskliga värderingar om mänskliga rättigheter, jämlikhet och allas lika värde – ett kärleksbudskap till hela mänskligheten! Han står för precis samma mänskliga värderingar som varje sann kommunist står för, men han är inte kommunist, han är kristen. Och skillnaden är inte stor, trots att varje kommunist säger att religionen är ett opium för folket! Dock är det inte helt sant. Det är kyrkan som institution i vissa fall som utgör opiumet, inte de kristna värderingarna! Det är när kyrkan som institution ställer sig på den härskande maktens sida som religionen blir ett opium för folket!

Robert Almgren, den religiöse, och jag har mycket gemensamt, men det skiljer också. Vi har haft meningsutbyten, men jag respekterar honom. Vi strävar åt samma håll, han med sin kristna tro och jag med en mera pragmatisk inställning baserad på ett materialistiskt, dialektiskt sätt att se på världen, historien och samhället. Men aldrig för mitt liv skulle jag låta våra skilda synsätt hindra ett samarbete för att skapa ett mänskligt samhälle. Just därför tänkte jag gå in på hans blogg för att se vad han hade att säga och för att lyft fram det och pusha för hans åsikter och inställning. Till min fasa ser jag att bloggen är borta!

Har han också blivit raderad och censurerad, eller har han stängt av bloggen själv?

Blogg Robert Almgren bortaAldrig för mitt liv kan jag tro att Robert Almgren som hade bloggen, vars header ni ser ovan, skulle radera sina välskrivna inlägg. Vad skulle fått honom till det?

Mer troligt är det att mörkrets krafter, som till exempel bland annat hans namne står för, har agerat och fått stopp på hans sida. Högern verkar ju på sådant sätt. Högern står för diktatur och censur av det fria ordet. Högern står för fåtalets makt över flertalet. Högern står för borgarklassens självpåtagna ”rätt” att diktera villkoren i samhället, rättsligt, ekonomiskt och politiskt för alla oss andra. Då har det fria ordet ingen plats. Då råder censurens antidemokratiska välde som aldrig får avslöjas.

Censur 2

Tänk om vänstern kunde hålla sams

Tänk om vänstern kunde vara mera förlåtande till de som vill samma sak, men ser lite olika på frågorna!

Tänk om vänstern kunde se det stora och inte fokusera på ideologiska spetsfundigheter!

Tänk om vänstern kunde ena sig mot den verklige klassfienden och sluta sig samman för att gemensamt värna om demokratiska fri- och rättigheter och ta upp den verkliga kampen för reella maktfaktorer såsom ägandeförhållanden, yttrandefrihet och mot att bloggar stängs ned, och mycket mer av allt det som rör maktförhållanden i samhället!

Tänk om vänstern kunde hålla sams och se till helheten och det gemensamma målet där det kristna religiösa kärleksbudskapet om allas sanna värde också fick gehör. Då kanske kampen om det äkta jämlika kommunistiska gemensamhetssamhället skulle kunna vinnas.

Vad gör jag just nu?


Och vad gör jag sen?

Två frågor, två svar

Det jag gör just nu:

Just nu jobbar jag med bloggen. Jag har ändrat utseendet på den eftersom jag inte var nöjd. Som synes nedan i bild så var jag inte ensam om det. Det tema jag hade på Skvitts kunde jag inte hitta, vilket gjorde mig besviken.

Jag var ju tvungen att överge den bloggen. Jag blev suspenderad. Det är en risk man alltid löper därför att det finns folk som djävlas. Särskilt när man bloggar vänster ifrån. Högern vill ju inte avslöjas med sina lögner. Så är det ju. En minoritet som härskar över en majoritet tål inte sanningen. Den vill ju inte att det kommer fram att den lever på majoritetens hårda arbete. Det är därför borgerskapet ljuger. Det behöver inte arbetarklassen och vänstern göra därför att sanningen är god nog att säga.

Kanske var det inte högerpolitiska krafter som stoppade min blogg. Kanske var det något kapitalistiskt företag (vilket ju egentligen inte gör någon skillnad eftersom det ju är de som finansierar högerpolitiken) som jag angrep. Till exempel när jag avslöjade skitprodukter som jag hade köpt och varnade för. För så är det att företag inte heller gillar sanningen. Däremot gillar de lögner. All deras  reklam är lögn och förbannad dikt. Och det är ju inte så konstigt. Företagen vill ju gå med vinst och de ägs av borgerskapet och borgerskapet lever på lögner och på oss andra.

Dödlig kapitalism

Just så förhåller det sig! Det är lönearbetare som producerar och kapitalägare som skördar frukterna. Och ändå är det en betydande andel lönearbetare som vill bevara detta orättfärdiga system. Jag kallar det politisk omognad!

Vem som alltså fick WordPress att suspendera mig från skvitt-bloggen (se här – så länge det nu går att göra det) är mer än jag vet, men det var i vart fall några ur borgarklassen som ville tysta en röst som störde. Och nu sitter jag här och bygger en ny blogg. Ett avbräck, men jag låter mig inte tystas. Och till min glädje har flera redan hittat hit igen. Ja, jag har fått uppmuntran på flera sätt. Se bilden!

Värmande uppmuntran

(Kicki, ja här hennes senaste inlägg)

Vid sidan om den här bloggen så har jag också startat upp ”Huvuden”. Den bloggen är ju mest till för mig  själv, eller som jag skriver på bloggen under ”ABOUT”:

”Den här bloggen är i första hand till för mig själv på bloggen Eaqhan

Här finns headers till sidor som jag skriver om. Sådana inlägg vill jag illustrera med en header som bloggaren använder. Illustrationen kan dock vara föråldrad ifall bloggaren ofta byter header, men det må vara hänt i så fall.

Hur kan du dra nytta av den?

Sök bland länkarna i Bloggroll i marginalen till höger. Du kommer då till headern och där finns länk till den aktuella bloggen. Bloggar du själv kanske du också vill använda en header som illustration. I så fall är det bara att ta för sig av de headers som finns här.”

Just det! Det är bara att ta för sig! Och det gäller alla mina bilder. Jag kan ju påpeka att jag inte direkt blir ledsen om man uppger källan.

Det jag kommer att göra sen:

Jag kommer att fortsätta att skriva sanningen om borgarklassen, deras företag, deras politiska företrädare, deras parlamentarism och deras lögner.

En av deras goare lögner är att det inte finns några klasser! 😉 Ja det är ju riktigt kul! Och därför finns det ingen klasskamp! Det är precis lika kul! 😉 Detta säger de trots att de varje dag är på hugget med sin egen klasskamp! Det är mycket tragiskt att arbetarklassen inte är lika mycket på hugget!

Faktum är att borgarklassens propaganda (falsk information, desinformation) har varit så framgångsrik att många som tillhör arbetarklassen faktiskt tror något helt annat. Ju mer de tjänar dess mindre tror de på det och ju mer förnekar de det. De är till och med benägna att stödja borgarklassen som de faktiskt försörjer. I de flesta fall är det höjden av idioti, men för de riktigt välavlönade är det en lönsam perverst samvetslös egoism.

Tragiskt nog rycks de sämst ställda etniskt svenska arbetarna, med eller utan jobb, med i denna högerpolitik. De dras till den mest fascistoida högerfalangen på skalan, Sverigedemokraterna! I sin totala brist på politisk skolning och politisk medvetenhet, låter de sig villigt delta i splittringen av arbetarklassen i invandrare och etniska svenskar, fast dessa båda grupper har exakt samma klassintressen, lever under samma borgarklass förtryck. Men de inser det inte! Det är verkligen mycket tragiskt, men visar också tydligt hur effektiv borgarklassens propaganda verkligen är.

Den här borgarklassens propaganda sprids effektivt av dagstidningarna, TV (till och med public service!), veckotidningar, radio och underhållningsfilm och via reklam. Allt serverat på ett till synes oskyldigt men ack så bedrägligt sätt.

Man måste ge moteld! Därför bloggar jag! Då når jag ut. Då kan jag upplysa och sprida kunskap. Se besöksstatistiken från Skvitts i bilden nedan och börja blogga du också!

Organisera

Och kom ihåg, vårt parlamentariska system är borgerskapets påfund för att få behålla makten. Tänk på det när du röstar, oavsett vad du röstar på. Alla röster är en röst på borgarklassens fortsatta maktinnehav! Endast utomparlamentariska aktioner kan krossa kapitalismen!

Att blogga är utomparlamentariskt, så det är ju inte så farligt med den saken som en del kan vilja tro och fås att förfasa sig över. Och att många förfasar sig över utomparlamentarisk kamp är resultatet av borgerlig propaganda, som dock förtiger att kapitalet hela tiden arbetar utomparlamentariskt och att regeringar styrs helt utomparlamentariskt av kapitalistiska intressen!

Den utomparlamentariska kampen är enligt borgarklassen enbart förbehållet borgarklassen och det ska man inte ens tala tyst om. Man ska tiga. Därför stoppades Skvitt! Därför har Eaqhan tagit vid efter honom!

Parlamentarism-illusion

Bara lite gemenskap


ETT TANKEEXPERIMENT

Kal och Ada,

dessa vi förknippar med Göteborg, det låter jag här kalla två av mina personer i inlägget, något ska de ju ändå heta.

Låt oss anta att de bor i en hyreslägenhet i Göteborg, i ett hyreshus som ännu inte är byggt. Ett hus i en tänkt och möjlig framtid.

Kal och Ada har två barn, ett i förskoleåldern och ett i småskolan. De bor i ett hus som fyller många funktioner, främst socialt. Det är ett hus som skapar möjlighet till gemenskap. Det är ett hus som på ett otvunget sätt får folk att gå in i ett kollektiv, utan att vara ett kollektivboende så som vi vanligtvis ser på kollektivboenden. Det är ett hus som skapar möjlighet för de boende att leva i en  gemenskap.

Alla, utom Fredrik som bara tänker på sig, är glada att bo i detta hus, som ägs av kommunen, men som styrs av de boende själva som därför känner ansvar för huset och gör små reparationer bara för att de trivs med det.

Om det är större reparationer som behövs, tar de upp detta med den kommunala förvaltning som har det yttersta ansvaret. Sådana beslut som att vända sig till förvaltningen tar de boende själva på möten som de har regelbundet i samlingslokalen i deras bostadshus.

Lokalen ligger i ett fristående hus i bostadsområdet som utgör en självstyrande enhet. Man kallar detta fristående hus för föreningshuset och det är bostadsområdets stolthet.

Alla beslut som fattas i bostadsområdet fattas i demokratisk ordning, men inte i första hand som majoritetsbeslut, utan i konsensus. Alla är överens om att detta är en högre form av demokratiska beslut än om de fattas efter principen att majoriteten bestämmer över minoriteten.

Konsensus innebär att om en minoritet inte är nöjd med majoritetens beslut diskutera man fram en lösning, en slags kompromiss, så att alla ändå i slutänden kan vara nöjda med beslutet även om de inte är helt eniga.

Att en majoritet alltså inte kan köra över en minoritet är föreningens gyllene regel och rättesnöre. Det är inskrivet i stadgarna. Där står också att styrelsen när som helst kan ifrågasättas och avsättas. Ingen sitter säkert på sin post hela mandatperioden ut. En sådan finns helt enkelt inte.

Alla kan få gå så fort förtroendet är förbrukat. Ingen har heller någon egentlig fördel av att sitta i styrelsen, för de får inget betalt för det.

I denna tänkta framtid är det så att de som sitter i denna styrelse har rätt att ta den tid det krävs för styrelseuppdraget från sin arbetstid på respektive jobb, med fullt betalt. Det är ju trots allt en viktig demokratisk uppgift de har.

Alla är väldigt nöjda med att bo i huset, liksom alla de andra är som bor i de övriga husen som är anslutna till föreningen. Till skillnad från våra dagars bostadsrätter har ingen köpt sin lägenhet. Och ingen kan därför sälja den.

Föreningslokalen är barnanpassad för där håller barnen till under dagen och utanför finns sandlåda, gungor, klätterställningar och allt vad barn gillar. Inne i lokalen finns också sådant som barnen gillar, leksaker för de små, datorer och annat för de större. Både de som är föräldrar och de som inte är brukar gå till lokalen och umgås med varandra samtidigt som de ser till barnen och tillrättavisar dem även om de inte är deras egna. Pensionärerna gillar denna mötesplats. En del är där ibland på kvällarna när lokalen fungerar som en ungdomsgård och de hjälper barnen att sköta om och underhålla deras cyklar och de äldre barnens mopeder. Ja, man har en lite verkstad för sådant. Och så har man en liten festlokal också. På fredag kväll och lördag kväll kan det bli riktigt upprymt när de äldsta tonåringarna slår runt tillsammans med både föräldrar och pensionärer.

De yngsta tonåringarna och de äldsta pensionärerna bruka gå hem ganska tidigt. De andra stannar så länge de har lust och stänger och låser när de själva vill.  Man har en bar med olika drycker och i baren står några som helt enkelt tycker detta är skoj. Det finns alltid de som tycker det, särskilt i denna gemenskap. De blir väldigt omtyckta i hela föreningen och alla hjälper dem gärna med en tjänst om de skulle behöva. Om någon blir för full, blir han hemhjälpt och skäms dagen efter, så det händer sällan. Mest populära blir dock de som spelar olika instrument, liksom de som är fulla av upptåg och hittar på lite festliga vuxenlekar. Spontant ordnade de en liten festkommitté. Det var ingen svårighet, för fler ville var med än som kunde ta plats, men de fick gärna lämna in idéer, liksom alla andra av de boende i föreningen.

I de andra bostadsområdena hade man samma sorts föreningar, samma sorts gemensam lokal till allas trivsel. Och den där Berra, kapten i A-laget, som Ghost brukar skriva små trevliga berättelser om, han har kommit ut ur sitt utanförskap och trivs, även om han har en tendens att ta ett järn för mycket än i dag. Det är han de hjälper hem ibland.

Flera som bor i föreningen gillar att laga mat och det uppskattas av både Berra och några ungdomar som har flyttat hemifrån nyligen. Och barnen, det är ju klart att de gillar hemlagat. Stina tycker det är bekvämt. Hon har ju fyllt åttio nyligen. Anton är lika gammal, men han är den som lagar maten nästan varje dag. Han kan inte sluta. Han har varit kock på sjön i hela sitt liv och smaklökarna fungerar lika bra än idag, säger han och alla instämmer. ”Detta har du gjort lika gôtt som Leif Mannerström”, sa Gösta härom dagen. Han vet, för han har ätit när Mannerström helt storstilat haft sina pensionärs-bjudningar.

Barnen äter ju gratis, men de andra betalar en liten slant. Man kom fram till det på ett möte att det skulle gå med en liten vinst eftersom de som äter där varken behöver laga maten eller diska efteråt. Och överskottet går till att göra trivselkvällarna lite extra festliga.

Osborn bor i ett av husen som ingår i föreningen. Han gillar att räkna. Så han satt och räknade på vad en bils totalkostnad är när man tar hänsyn till alla kostnader, avskrivning, service, reparation och så vidare. Han slog sedan ut detta per förväntat körda kilometer. Han presenterade allt detta på ett möte och föreslog att föreningen skulle köpa in en sådan bil och låta dem som ville hyra den. Han lade till lite extra så att föreningen skulle ha kapital till en ny bil när det var dags. Det blev omröstning och alla tyckte det var en strålande idé utom Berra, för han hade inget körkort och Beda var också emot, för hon kände sig för gammal och saknade också körkort. Det visade sig också att ingen egentligen ville ha ett stående ansvar för bilnycklarna och att hålla i bokningslistan.

Men eftersom alla beslut enligt stadgarna tas i konsensus kom man fram till att bokningslistan och bilnycklarna skulle cirkulera bland alla som hade körkort och det blev ingen större uppoffring eftersom man kom fram till att var och en bara behövde ställa upp en gång vart annat år. Och den som hade detta ansvar, ett dygn åt gången, skulle ställa upp och köra Beda till butiken så hon kunde storhandla och få hjälp med matkassarna ända hem till sin dörr. Då var Beda nöjd. Berra kunde ringa när som helst ifall han hade rumlat runt på någon av stadens krogar till sent in på natten. När han fick höra detta sken han upp och sällade sig till den övriga majoriteten. Så fungerar ett konsensusbeslut.

Det här föll så väl ut så det dröjde inte många år innan samhället såg till att varje förening i hela landet fick en bil som alltså inte behövde betalas av föreningarna. Antalet bilar sjönk i hela landet och därmed även oljeimporten. Folk valde ju bort sina bilar och utan dem blev det kollektivåkning som gällde. Eftersom fler åkte kollektivt kunde alla turer gå tätare. Då var det ännu fler som ville åka kollektivt. Och när man slopade avgiften på kollektivtrafiken, vilket kunde finanseras med de pengar som inte längre flöt ut ur landet när folk inte längre köpte så mycket utländska bilar, ja då var det inte många som ville ha en egen bil. Samhällsvinsten blev betydande och för den vinsten kunde man subventionera taxi till glädje för barnfamiljer som ville skjutsa ungarna till olika sportevenemang och konserter. Ja, föräldrarna behövde ju inte åka med om det inte var nödvändigt. På så vis fick de mycket rid över till annat som också var viktigt.

Kal och Adas minsting leker hela dagarna i föreningslokalen, tillsammans med de andra barnen i förskolåldern. Beda älskar att se till dem. Det gör även några andra av pensionärerna. Det är inte bara det att det är roligt, de känner ju att de har en uppgift, fast att de inte arbetar längre. Och barnen gillar att sitta i Oscars knä när han berättar om förr.

”Inte arbetar längre?”, sa Kal till Beda, ”va mena du me de? Du sköter ju ungarna, du är ju dagisfröken!” 

”Jo, men det är bara trivsamt!”

”Det är i alla fall ett arbete! Fast utan tvång. Så du arbetar fast att du är 80.”

”Det är skillnad på det och att tvångsarbeta som en av våra regeringar en gång i tiden vill tvinga oss att göra ända till vi blev 75! Nu gör vi det för nöje och utan lön istället för av tvång för att pengarna inte räckt till!”

Deras äldre barn går i en skola som ägs av kommunen men drivs ett kollektiv bestående av föräldrarna. Men man har ju givetvis betalda lärare och både lärarna och föräldrarna är med och bestämmer hur skolan ska drivas. Tillsammans med barnen diskuterar man sig fram till vilka aktiviteter man ska ha, såsom till exempel de utflykter som de regelmässigt gör. Barnens önskemål väger tungt, men lärare och föräldrar tar hänsyn till det pedagogiska värdet av olika aktiviteter. Frågor som ”vad vill vi med detta?” ställs alltid innan man fattar beslut. Det var rektorn som införde det. Hon sa ”Om vi inte ställer den fråga blir det bara tidsfördriv. Men vi är bara professionella om vi vill mer än så, om vi vet vad vi vill!”

Rektorn är vald av lärarana och föräldrarna gemensamt, just för hennes reella kompetens, inte för meriter på papper. Att det blev ett gott val märks ju av hennes kloka ord.

Läroplanen är fastställd från centralt håll, men har varit ute på remiss i alla skolor. De flesta har inte brytt sig, men eldsjälar verkligen funnits.

Sigvard hade ett litet handikapp, så hans arbetsförmåga var nedsatt. Men det låg honom inte det minsta i fatet. På hans arbetsplats, som alla som arbetade där ägde gemensamt, hade man kommit fram till att det var bäst om Sigvard hade ett arbete och utförde vad som ålåg honom än att han inte hade något arbete alls.

På ett av de stormöten som man har på arbetsplatsen hade man diskuterat hur Sigvards arbete skulle utformas så det passade hans arbetsförmåga. Det visade sig att när man anpassade arbetet efter honom fungerade det mycket bättre. Han blev mer produktiv när han bara behövde göra sådant som inte begränsades av hans nedsatta arbetsförmåga.

Att det fungerade så bra var ju just detta att alla på arbetsplatsen ägde allt gemensamt och därför bestämmer allt gemensamt på sina stormöten. För arbetsplatserna fungerar precis som bostadsföreningarna gör i hela staden. Man fattar alla beslut i demokratisk ordning och i konsensus. Man har bland annat kommit fram till att alla är lika viktiga.

”Det är som en motor”, sa styrelseordförande när han förklarade allting för en imponerad delegation från utlandet. ”Tar man bort ett enda kugghjul så stoppar hela motorn och blir obrukbar, så alla delar är lika värda och därför ska alla ha lika mycket betalt.”

”Men det har de ju inte!”, sa Ian Bain från delegationen.

”Jodå, men vissa har ett tillägg för att de har barn. Ju fler barn dess större tillägg.”

”Är det för att det är dyrare med större bostad och matkonto?”

”Bostaden kostar inget, men matkontot och kläderna till barnen, det kostar.” 

”Men säg så här då. En del har ju farliga arbeten. Ska de inte ha mera betalt för det. Alltså risk-tillägg?”

”Blir risken mindre i så fal?”

”Nej, men det är ju en kompensation!”

”Men ingen kompensation minskar risken. Vi kom fram till att problemet måste lösas på annat sätt, genom att minska risken!”

”Jaha, men alla risker kan inte begränsas, det måste du ju erkänna!”

”Vi vet det. Vi fattade ett konsensusbeslut på fabriken där jag arbetar. Vi hade några farliga moment som vi inte har löst ännu. Därför kom vi fram till att vi måste angripa problemet på ett helt annat sätt. Det handlar om exponering. Att man inte ska exponera sig för mycket för risker oavsett hur de ser ut. Så vi skar ned arbetstiden för dem som jobbar med det. Nu har de halvtid med full lön.” 

”Jag kom att tänka på en annan sak. Barnen. De åker taxi till träningen. Eller ännu värre, ungdomarna som går på konsert. Om ingen vuxen ser till dem, hur vet föräldrarna att de inte hamnar i dåligt sällskap, kriminalitet och missbruk?”

”Vi har inget sånt. Du vet alla barn och ungdomar växer upp i en gemenskap över generationerna. Alla bryr sig om dem, vare sig de är deras föräldrar eller inte. De är ju med i våra föreningslokaler hela tiden. Det finns ingen tid för dem till det och ingen möjlighet heller. Man kan ju inte exponeras för sådant som inte finns!”

Hela delegationen såg fundersam ut. En i delegationen frågade ”Vem betala hyran i så fall?”

”Den betalas av samhället.”

”Jaha, men blir det inte väldigt dyrt?”

”Det blir dyrt hur det än betalas, men det finns ingen som skor sig på våra bostäder!”

”Hur får samhället in alla dessa pengar då? Är det via skatt?”

”Nej, sådan rundgång behövs ju inte. Det finns ju ingen anledning att man tar ut sin lön och sedan betalar tillbaka den.” 

”Men vem betalar?”

”Jo, men när vi arbetar skapar vi ju ett värde. En del tar vi ut som lön och resten blir vinst. Den vinsten går till samhället för samhällets gemensamma kostnader för skola, sjukvård, äldrevård, infrastruktur, ny-investeringar, bostäderna, beskickningarna utomlands och alla andra åtaganden som ett fungerande samhälle har. Genom att vi äger allt själva så finns det inga aktieägare som tar sin andel och använder efter sitt eget huvud. För några få ska ju inte ha mera än andra, vare sig när det gäller pengar eller beslutanderätt och makt.”

”Är inte detta kommunism?”

”Det kan man ju kalla det eftersom kommunism betyder gemenskap.”

”Då är det ju diktatur!”

”Är gemenskap diktatur så kan vi väl kalla det så om du blir gladare för det, men vi kallar det demokrati. Den ultimata demokratin.”

”Men ni har ju inget fler-partisystem!”

”Vad ska vi med det till?”

”Jo, men alla tycker ju inte lika!”

”Nej, det vet vi. Det är en omöjlighet att alla tycker lika. Därför fattar vi alla våra beslut i konsensus.”

”Har ni inga privata företag?”

”Nej vad ska vi med dem till. Vi gör allt gemensmt och äger allt gemensamt.”

”Men den som vill starta ett eget företag då?”

”Då kan han ju bestämma som han vill och har han anställda har de ju inget demokratiskt inflytande. Sen skulle ingen vilja driva ett eget företag om han inte fick behålla vinsten själv. Tror du det? Tror du någon driver ett företag utan att få behålla vinsten själv. Ge mig bara ett enda exempel på det så är jag beredd att ta mig en funderare på det system som vi har skapat här i vårt eget samhälle!”

”Men man måste ju ha andra partier att rösta på!”

”Varför då?”

”För det finns olika åsikter!”

”Ja, om det finns olika intressen, men i vårt samhälle har alla samma intresse. Alla vill att alla har det lika bra. Och alla vill ha det så bra som möjligt. En del lyckas väldigt bra därför att de är duktiga, ekonomiska, händiga, strävsamma och så, men de får det aldrig bätre på andras bekostnad.

De där olika intressena som ger upphov till olika åsikter i de väsentliga frågorna handlar till syvende och sist om olika ägarintressen, men här har vi bara ett ägande och därför bara ett intresse att bevaka och de olika åsikterna handlar bara om smärre detaljer som vi alltid kan bli över ens om på ett eller annat sätt på våra möten. En sådan fråga är till exempel hur mycket man ska subventionera taxi och om det ska vara olika subventioner för barnfamiljer och andra. Det finns vissa pensionärs-organisationer till exempel som menar att pensionärerna ska få åka gratis. Andra menar att de ju har det så bra ändå. De köper ju inte nytt som de yngre, till exempel. Och skillnaden i inkomst är försumbar efter att man tagit hänsyn till att de ju saknar utgift för inkomstens förvärvande.

Så visst, det finns åsikter som går isär, men de handlar inte om några stora frågor som stora orättvisor, för sådana har vi inte. Vi har ingen millimeter-rättvisa, men vem kan begära det och säg var man har det?”

”Jag fattar ändå ingenting. Hur kan ni tro att ni har en demokratisk regering om ni inte har olika partier?”

”OK, lyssna nu! Alla bostadsområden har föreningar och en styrelse. Alla föreningarna är organiserade i en kommunal bostadsgrupp och vem som ska skickas som delegat till bostadsgruppen bestämmer alla i varje enskild bostadsförening. Alla dessa kommunala bostadsgrupper har representanter i en grupp på riksnivå och de utser de personer som ska sitta med i bostadsdepartementet och vem som ska vara gruppledare där. Den som är gruppledare är vad som annars kallas minister. På samma sätt är skolorna organiserade, sjukvård och äldrevård är också organiserade på det sättet. Alla arbetsplatser är organiserade på samma sätt, först branschvis och sedan sammanslagna till det vi kallar produktionsdepartementet.”

”Men makt korrumperar, som alla vet!”

”Ja, makt korrumperar, men just därför har alla samma inkomst oavsett på vilken nivå den än sitter och alla kan när som helst tvingas till utfrågning om sina beslut. Alla kan avsättas när som helst!”

”Och hur länge får de sitta. Hur ser mandattiderna ut?”

”Vi har inga mandattider. Det finns ingen anledning att focka av en duglig person lika väl som att det inte finns anledning att ha kvar en oduglig!”

”Det där låter komplicerat. Blir det inte tungrott?”

”Inte speciellt. Visst är det smidigare med en diktator som gör vad han vill och bestämmer precis allt. Demokrati är mera tungrott. Nu syftar jag på just sådan sorts demokrati som du förespråkar, parlamentarism. Men ni tycker ju att det är värt det priset. Om vårt system kanske är aningen än mer tungrott så är det ett pris vi tycker det är värt att betala. I gengäld slipper vi bostadslöshet och arbetslöshet, vi slipper utanförskap och kriminalitet, vi slipper hela drogproblematiken med allt lidande det för med sig och alla vårdkostnader som följer i dess kölvatten och många äldre klarar sig hemma mycket längre än annars tack vare vår gemenskap där alla känner alla och hjälps åt.

Vi har till exempel en äldre dam i huset där jag bor, som vi hjälper att ta sig till affären för att storhandla. Vi kör henne dit och vi kör henne hem och vi bär hennes kassar. Vill du chatta med henne så går det bra. Alla har tillgång till Internet hos oss. Men just nu kan du tala med henne. Det är Beda. Hon sitter där borta. Hon ville så gärna komma ut och se hur det går för oss. Ja, så jag bokade bilen bara för det. Hon ska skriva en liten betraktelse faktiskt. Det gör hon på sin blogg och många i föreningen läser den, även ungdomarna.

Och via Internet kan alla hålla koll på alla politiska beslut. De som vill kan själva rösta i varje fråga. Det är inte så många som har lust med det, men de som vill, de kan. Det finns ju många olika föreningar som bevakar olika politiska beslut och för ut frågorna på bloggar som är populära bland många att följa. Jag kan säga det att om någon högre upp myglar så dröjer det inte länge innan det uppdagas. Det sprids snabbt och vi har officiella kanaler för att rapportera om vi upptäcker sådant och myglaren kallas till rannsakan. En sån blir inte gammal på sin post och priset är högt, för även om vi inte tolererar utfrysning av någon kan heller ingen tvingas att umgås med någon om den inte vill!”

”Hur är det med utbildningarna, jag tänker på dyra akademiska utbildningar, till exempel?”

”Det är gratis.”

”Men tjänar en läkare till exempel lika lite som en arbetare?”

”Ja, alltså, tar man hänsyn till hur mycket som är gratis så tjänar faktiskt en arbetare mera än i andra länder. Och en läkare har ju inga särslilda utgifter bara för att han är läkare. Det finns ju inga studielån att betala.”

”Men de tjänar mera utomlands.”

”Ja, det är sant.”

”Är det inte risk att de flyttar då?”

”Jo. Du kanske tänker att vi borde bygga en mur som man gjorde i Berlin.”

”Var det därför?”

”Javisst.  Jo, det var ett problem i början. Vi har gjort så att de måste vara med i en diskussionsgrupp om vad som är rätt och fel och vad vårt samhälle har för ideal och mål. Sen får de resa om de vill, på ett år, bara för att kunna jämföra. Vill de återvända är det OK. Vill de inte återvända har de en studieskuld att betala, som de ju annars slipper. Vi vet ju vad utbildningen har kostat. Vägrar de så kan vi inget göra, men vi tycker som så att sådana osolidariska element kan gärna flytta ut om de vill, trots det, så slipper vi dem. De kan då inte infektera vår ungdom med osunda egoistiska värderingar. Vi drar in deras medborgarskap för gott. Det priset vet de att de måste betala. Vill man inte vara med då har man ju valt bort oss och vår gemenskap. Så vi kan ju inte klandras för att vi inte har valfrihet. Men alla val har ju sitt pris i livet. Ock man kan ju inte både ha kakan och äta upp den som man säger.

Men den nya generationen som nu växer upp vet ju att de lever i ett mycket bättre samhälle, ett veloursamhälle, om jag får skoja till det. De vill bli kvar här. Det har med gemenskapen att göra. Som bygemenskapen i Bhutan till exempel. Vet inte om du känner till det, men ungdomen åker ofta utomlands för att studera, sen vill de hem igen för att utveckla sitt land.”

”Men alla gamla företagare, vart tog de vägen?”

”Vi erbjöd dem att komma in i gemenskapen. En del av de mindre, korv-kioskägare och tobakshandlare, ägare av pizzerior och servicebutiker, mackägare, grönsakshandlare och såna tyckte det var OK. De behövde inte slita 12 timmar om dagen. En del ICA-handlare informerades och fick lära om, men ville de flytta utomlands så var det upp till dem. När de förstod att de inte kunde sälja sina butiker valde nästan alla att stanna och vi tog väl vara på deras kompetens. Vi avtackade dem på ett uppskattat sätt och de fick lojalitesmedaljen. Du kan ju fråga själv. August här, han hade ICA Kvantum här i vår stadsdel. Den butiken är hedrande omdöpt nu. Du ser den vid avfarten när du åker härifrån sen. Den heter numera August-gåvan och August är mycket stolt för butiken där han nu är ordförande. Omställningen har gått över förväntan och August brinner för hela vår idé om gemenskap.”

”Men de som ägde stora fabriker och banker och sådant?”

”Du menar dom ni kallade båtflyktingarna?”

”Ja!” 

”Jo, en del ville börja på ny kula utomlands. Och de fick de. Men de fick inget med sig. Det var ju därför USA vill intervenera tillsammans med NATO och EU. Men vi klarade oss. Vi hade ju förberett oss.”

”Så alla ville inte vara med?”
”Nä, vissa är såna egoister att de bara bry sig om sig själva och skiter i andra så såna hade vi ingen nytta av. De hade bara ställt till problem. Du vet, sand i maskineriet. Det är dom som nu sitter i Miami och sprider propaganda om diktatur! Men vad ska man kalla det för när de hade makten. De var ju inte så många, men de ägde nästan allt och bestämde nästan allt. Ändå var de bara några tusen. Med alla sina pengar mutade de både kreti och pleti så de fick som de ville. Inte minst fackföreningarna hade de total kontroll över, med de flesta ville inte tro det.”

”Ja, ja. Du tycks tro på detta och jag säger bara en sak, att alla blir ju saliga på sin tro. Det ser fint ut på pappret, men …!”

”Detta är inget papper. Det är den verklighet vi har skapat gemensamt!”

”Men det är ju kommunism!”

”Du får gärna använda det svenska ordet! ‘Gemenskap’ duger precis lika bra och det för inte tankarna till något som är behäftat med en massa av borgerskapets lögner!”

ETT TANKEEPERIMENT

Jo, men är det omöjligt?

Och vad gör det i så fall omöjligt?

Vilket parti ska man rösta på för att få det på detta vis?

Ja, det är väl bara att konstatera faktum. Det är omöjligt att genomföra på det sättet därför att man inte kan rösta bort ett ekonomiskt system. Så långt sträcker sig ingen borgerlig demokrati. Man kan inte förändra ett samhälle på detta sätt inom parlamentarismens ramar därför att parlamentarismen är inte till för att förändra utan tvärt om för att bevara.

Parlamentarism-illusion

Om man däremot tar en annan väg, en utomparlamentarisk väg kan möjligheten finnas. Det behövs bara en organisation. Och det behövs en politisk medvetenhet, samt en fungerande ideologi och strategi. Så länge det saknas en organisation får man göra det bästa av situationen. Man kan blogga och sprida politisk medvetenhet. Det är i vart fall alltid något och mycket bättre än att bara tiga still och knyta näven i fickan. Har du alltså ingen blogg så skaffa en. Det är både lätt och gratis.

Jag kommer senare att skriva att blogga, till hjälp för den som händelsevis vill, men inte vet hur man gör. Vi vanliga människor har än så länge en möjlighet att sprida våra tankar och den möjligheten måste vi ta till vara oavsett vad vi vill skriva om. Överklassen ska inte ha monopol på det. Börja blogga!

Yttrandefrihet

Värna det fria ordet!

(Det här inlägget publicerades på skvitts.wordpress.com, en blogg jag tidigare hade. WordPress stängde av mig från den. Förmodligen för att dylika tankegångar inte passar överheten. Än så länge ligger bloggen kvar, men jag har ingen åtkomst till den.)