Gick hon på det?


Inte lätt för kvinnor

 

att veta vad som sker på en herrpissoar

Så när jag skojade med Kao så vet jag inte ifall hon gick på det. Kommentarerna ses i bilden nedan.

Kao pissoar

Och vi män undrar ju till och från vad kvinnorna gör på restaurang-toan när de rusar in flera stycken på bekvämlighetsinrättningen. Det lär vi väl aldrig få veta. De snackar väl om oss och våra … ?, eller?

smily

En sak

Det har bara hänt mig en gång. Tack och lov för det! Jag var tjugo år och jag hade ännu inte bosatt mig i stan där jag nu bor. Och där jag faktiskt är född, men inte uppvuxen. Jag gick in på en offentlig pissoar med skärmar mellan varje gäst. Det fanns väl sisådär 6 – 8 stycken bås och alltså lika många platser för samtidigt pinkenödiga gäster, om man säger.

Och nu till storyn:

En snubbe stod längst in. Jag ställde mig näst ytterst och tog fram pinkeredskapet. Då plötsligt kom snubben och ställde sig bredvid mig och tittade på min snopp! Otrevligt!

Några år senare berättade jag detta för en arbetskamrat som var väldigt öppen och ärlig med sin homosexualitet. Han sa: ”Ja men det är ju våran mötesplats!”

Det var på den tiden bögarna inte hade många platser att gå till. Idag har de ju sina egna krogar och samlingspunkter och behöver inte stöta på fel personer. Det är säkert för den saken som jag inte råkar ut för att män tafsar på mig numera när jag är ute i krogsvängen. Eller ser de mig som för gammal? 😦  Inte stör det mig, men det verkar som även kvinnorna ser mig som oattraktiv av åldersskäl 😦 . Inte så skoj att bli till mogen ålder. Det var lättare förr att hitta en kvinna 😦 .

Nåja

Kanske inte rätt tillfälle att säga det. Men jag vill nog göra det ändå.

Att dejta en kvinna och ragga på krogen är banne mig inte intressant längre. Om min kvinna hade bett mig att bara dra, då hade det inte varit några problem. Men tyvärr gick hon bort i cancer och jag älskar henne fortfarande så himla mycket. Hur i helskotta ska jag kunna gå vidare med en annan kvinna när min kärlek står till hon jag hade så många år med och som jag älskade så gränslöst mycket, hade allt gemensamt med och delade allt med? Det har folk i min närhet svårt att fatta innan jag förklarar och det är jag trött på att göra.

Sorg aldrig fri

(Bilden hittade jag här)

 

Alliansens grymma samhälle


Medkänsla ska vi inte ha

 

Inte i Alliansens Sverige

Endast den starke och den rike räknas. Så är det.

På facebook läser jag om en sörjande man och pappa, vars lilla dotter gick bort i cancer. Men sådana petitesser är ju inget att hänga upp sig på, om man ska tolka Försäkringskassan rätt. Och det ska man ju. Den gör ju rätt, helt enligt regelverket som har beslutats av regeringen.

Man kan ju undra handläggaren på försäkringskassan hade tagit lika lätt på saken om det var hennes egen dotter, ryckt på axlarna och sagt: ”Ja, ja, det var den ungen, det!” Man kan ju med all rätt undra hur det står till med inlevelseförmågan. Usch, jag ryser!

Pappan vill att man ska ”vara snäll och DELA detta för allt vad ni orkar kan så många som möjligt se det.” 

Visst, det gör jag gärna. Och jag tar därför hela hans text och lägger upp den här. Han lär inte misstycka, vad jag förstår.

”Utförsäkrad av försäkringskassan

den 2 maj 2012 kl. 21:27

Jag brukar inte vara så allvarlig här på FB, men i fredags när jag satt och åt lunch ringer försäkringskassan och säger att du har blivit utförsäkrad. Då är det dags att bli allvarlig..!

2006, då fyra år ung, drabbades vår dotter Meja av cancer, en hjärntumör. Vi fick veta att hon måste akutopereras medan hon fortfarande var nedsövd efter magnetröntgen och chansen för överlevnad var ca 30 procent. Hela vår värld rasade samman och vi visste varken ut eller in. Skulle vi få träffa henne igen?

Operationen varade många långa timmar och när vi äntligen fick träffa henne hade allt tagits ifrån henne. Hon kunde inta prata, inte svälja, inte röra någonting men när jag viskade i hennes öra ”kan du höra att pappa är här” nöp hon mig i fingret ibland.

Månaderna rullade på i ovisshet och det var tunga dagar på lasarettet med strålning och cellgifter, vilket resulterade i att Meja kunde spy i dagar och däremellan hosta upp sina egna blodiga slemhinnor. Men mitt i allt detta elände blev hon långsamt bättre och kunde efter några månader sitta upp i sängen och en tid senare även formulera några ord. Drygt ett år senare blev vi utskrivna och Meja blev långsamt bättre och bättre. Hon hade stora rörelsehinder och pratade lite otydligt, men vi kämpade varje dag med rehab och hon lärde sig gå med vår hjälp och pratade bra.

Meja började skolan. Hon var inte som alla andra, men trots sina men älskade hon livet.

Våren 2011 började Meja bli svag i ena armen. Vi ville inte tro det värsta, men både jag och Linda visste innerst inne att detta inte var bra. Vi fick beskedet att hon insjuknat igen och att det inte fanns något dom kunde göra för henne.

Vi beslutade oss för ta vara på tiden vi hade kvar med vår älskling. Vi reste till ställen som Meja gillade, Disneyland, Kolmården, Varberg mfl. Även om vi var sorgsna i hjärtat hade vi en kul tid och bestämde oss för att inte bryta ihop för Meja och lillasysterns skull. Men ibland försvann jag eller Linda utan anledning för att lätta på trycket och gråta.

Till slut började sjukdomen ta överhand och Meja blev snabbt sämre. Hon kämpade in i det sista med att sitta upp i soffan och försöka äta själv. Men sista veckorna blev hon sängliggande och orkade inte prata så mycket. Jag brukade bära ut henne med madrass och täcke på altanen. Jag inbillar mig att hon behövde frisk luft och lite sol.

22 oktober somnade Meja in hemma i vår säng. Jag och Linda låg och höll om henne länge efter att hon slutat andas.

Vi pratade inte så mycket med Meja om döden men vid ett par tillfällen pratade hon och Linda, och Meja ville inte bli begravd i en kista. Hon ville ha sin säng och mammas täcke. Som far hade jag inget val. Jag gick ut i garaget och byggde om hennes säng till en sängkista.

Kista

Vardagen börjar sakta komma tillbaka. Sorgen finns hela tiden närvarande, men jag lär mig att hantera den bättre och bättre. Jag jobbar nu halvtid och det går, men efter 4-5 timmar tar orken slut och det kommer mörka tankar. Värst är det i bilen när man kör själv och sitter och tänker. För första gången i mitt liv kan jag säga att jag längtar efter att få dö. Om det inte varit för lilla Ida och min älskade fru hade jag utan tvekan följt Meja på hennes resa, vart den än skulle fört oss.

Men halvtid med sikte på 75 och sen 100 procent duger inte åt försäkringskassan. Och att man har kämpat i fem år mot cancern med ens egen dotters död som utgång verkar inte vara så märkvärdigt. Dom har tagit beslut att jag kan jobba heltid och försäkrat ut mig. Hon som tagit detta beslut är en handläggare i Umeå.

Handläggaren har tagit detta beslut utan att ens ha träffat mig och aldrig frågat hur jag mår. Och när hon ringer och ger mig beskedet är hon helt kall, beklagar sig inte att lagen ser ut så här, utan säger rakt ut lite stolt att JAG har tagit beslutet att försäkra ut dig!’

Detta är min berättelse förkortad och förenklad, men saklig. Jag förväntar mig inte att försäkringskassan ska ändra sig och behöver ingen ömkan. Men om ni som läser detta kan vara snäll och DELA detta för allt vad ni orkar kan så många som möjligt se det. Då kanske nästa som råkar ut för dom här dårarna kan bli bättre behandlad och kanske till och med kan få sörja i sin egen takt.”

Kanske gör bilden nedan någon nytta, men det är nog lite för optimistiskt.

Omtanke

Ja du Jimmy, nu har jag spridit detta och hoppas så många som möjligt både läser och delar.

Du har all min medkänsla.


Läs också ”Johan efterlämnar fru och småbarn” 

Spela i vetenskapens tjänst


Förena nytta med nöje!

 

Spela bort cancern!

Det låter kanske korkat, men alldeles sant. På en spelsajt har forskare tillsammans med spelutvecklare tagit fram och lagt upp ett spel där man ska navigera ett rymdskepp samtidigt som man omedvetet hjälper forskarna att bearbeta data och finna mönster i genetiska data från 2000 bröstcancerpatienter. På så sätt kan vi kanske snabbare finna ut vilka genetiska felaktigheter som leder till att cancer uppstår.

Idén är inte helt ny. Det finns liknande spel och andra lösningar där forskare utnyttjar datorkraft från privatpersoner för att bearbeta stora datamängder i vetenskapens tjänst utan att det påverkar deltagande personers datorer. Man kan till exempel ställa sin dator till förfogande i SETI-projektet, som letar efter signaler från intelligent liv i universum och för att låta sin egen dator analysera hur proteinmolekylernas atomer är orienterade rumsligt. Då gör datorn beräkningar på privatpersoners datorer när dessa inte är upptagen av sina ägare. Men i just det här fallet handlar det alltså om att man ska spela och ha kul medan man indirekt hjälper forskarna på traven.

Spelet heter Play to Cure: Genes in Space och är framtaget av Cancer Research UK. Man lär ju inte få dåligt samvete för att man spelar. Man gör ju något nyttigt medan man roar sig. Och man har en bra ursäkt om partnern eller föräldrarna tycker att man inte ska sitta vid datorn hela tiden och spela. Det är bara att säga: ”Men för tusan – jag är inte spelberoende,  jag är vetenskapsman!” 🙂

Play to Cure

 Sprid detta och dela gärna mitt inlägg!

Bilden ovan får användas av var och en son så önskar!