Lördagens solskenshistoria


Vördnad

 

för livet i alla dess former

Är det kanske vad hinduismen går ut på? Fråga inte mig. Jag är ingen expert på religioner. Men en sak kan jag konstatera – varhelst på detta klot skulle någon bry sig om en stackars orms behov av vatten om inte i Indien?

Nog är det empati!

Fiffel och bortförklaringar


Likt treåringar

 

är ju moderater fullkomliga egoister

”Jag, jag, jag!”, ”Jag vill ha!”, ”Mig först!”, ”Mig mest!” 

Nu gäller detta självklart inte bara moderater. Det gäller stora delar av det så kallade etablissemanget och borgarklassen. Men moderaterna är det parti som har gjort politik av treåringars egocetriska psykologi. Det är därför hela deras politik handlar om att ta från vanligt folk för att ge åt de rikaste.

På det pesonliga planet handlar det om att sko sig på varje tänkbart sätt. Svart hemhjälp, smita från TV-licensen, utnyttja varje tänkbar förmån, göra varje möjligt skatteavdrag och när det inte räcker, till och med om möjligt fuska med skatten, eller som i det här senaste avslöjandet – missbruka riksdagens tjänstekort på SJ.

Det gäller att se om sitt eget hus!

Solidaritet är moderaters allra minst utvecklade egenskap. Det är som om de är kastrerade på empati och hänsyn till andra.

Fiffel-Tobé.jpg

Det var Tomas Tobé, ni vet moderaten som låter som om han är kastrerad, som har ”i strid med riksdagens interna regelverk vid upprepade tillfällen använt poäng för privata gratisresor på tåget. Sammanlagt värde: 10 865 kronor.”

Tänka sig att skita ned sig för en för honom en sådan liten struntsumma! Det är ju bara så futtigt som vad en vanlig arbetarpensionär får ut i måndaden och bara det dubbla som en socialbidragstagare får på samma tid. Det är alltså bara småpotatis!

Det är så frukatsvärt småaktigt av en så rik och välavlönad person som Tomas Tobé att försöka låta skattebetalare stå för en utgift om ynka 10 865 kronor, som han med lätthet kan stå för helt själv. Men han räknade ju inte med att någon skulle upptäcka det. Dock kom EXPRESSEN på honom. Det var ju förargligt.

Särskilda åklagarkammaren ska granska den moderate partisekreteraren Tomas Tobé.

Självklart har han en bortförklaring. Den köper inte jag. Det är nämligen så att sådant här klientel kan förvisso, precis som alla vi andra, råka fela, men när de felar är det alltid till deras egen fördel. Ja, alltså precis som när gangsters i den undre världen felar och som särskilt moderater vill ge strängare straff. Kan det vara en slump att de har samma avsaknad av moral?

KG Bergström: ”Svårt att ursäkta Tobés oaktsamhet”

AFTONBLADET, Dina pengar.se

 

Alliansens grymma samhälle


Medkänsla ska vi inte ha

 

Inte i Alliansens Sverige

Endast den starke och den rike räknas. Så är det.

På facebook läser jag om en sörjande man och pappa, vars lilla dotter gick bort i cancer. Men sådana petitesser är ju inget att hänga upp sig på, om man ska tolka Försäkringskassan rätt. Och det ska man ju. Den gör ju rätt, helt enligt regelverket som har beslutats av regeringen.

Man kan ju undra handläggaren på försäkringskassan hade tagit lika lätt på saken om det var hennes egen dotter, ryckt på axlarna och sagt: ”Ja, ja, det var den ungen, det!” Man kan ju med all rätt undra hur det står till med inlevelseförmågan. Usch, jag ryser!

Pappan vill att man ska ”vara snäll och DELA detta för allt vad ni orkar kan så många som möjligt se det.” 

Visst, det gör jag gärna. Och jag tar därför hela hans text och lägger upp den här. Han lär inte misstycka, vad jag förstår.

”Utförsäkrad av försäkringskassan

den 2 maj 2012 kl. 21:27

Jag brukar inte vara så allvarlig här på FB, men i fredags när jag satt och åt lunch ringer försäkringskassan och säger att du har blivit utförsäkrad. Då är det dags att bli allvarlig..!

2006, då fyra år ung, drabbades vår dotter Meja av cancer, en hjärntumör. Vi fick veta att hon måste akutopereras medan hon fortfarande var nedsövd efter magnetröntgen och chansen för överlevnad var ca 30 procent. Hela vår värld rasade samman och vi visste varken ut eller in. Skulle vi få träffa henne igen?

Operationen varade många långa timmar och när vi äntligen fick träffa henne hade allt tagits ifrån henne. Hon kunde inta prata, inte svälja, inte röra någonting men när jag viskade i hennes öra ”kan du höra att pappa är här” nöp hon mig i fingret ibland.

Månaderna rullade på i ovisshet och det var tunga dagar på lasarettet med strålning och cellgifter, vilket resulterade i att Meja kunde spy i dagar och däremellan hosta upp sina egna blodiga slemhinnor. Men mitt i allt detta elände blev hon långsamt bättre och kunde efter några månader sitta upp i sängen och en tid senare även formulera några ord. Drygt ett år senare blev vi utskrivna och Meja blev långsamt bättre och bättre. Hon hade stora rörelsehinder och pratade lite otydligt, men vi kämpade varje dag med rehab och hon lärde sig gå med vår hjälp och pratade bra.

Meja började skolan. Hon var inte som alla andra, men trots sina men älskade hon livet.

Våren 2011 började Meja bli svag i ena armen. Vi ville inte tro det värsta, men både jag och Linda visste innerst inne att detta inte var bra. Vi fick beskedet att hon insjuknat igen och att det inte fanns något dom kunde göra för henne.

Vi beslutade oss för ta vara på tiden vi hade kvar med vår älskling. Vi reste till ställen som Meja gillade, Disneyland, Kolmården, Varberg mfl. Även om vi var sorgsna i hjärtat hade vi en kul tid och bestämde oss för att inte bryta ihop för Meja och lillasysterns skull. Men ibland försvann jag eller Linda utan anledning för att lätta på trycket och gråta.

Till slut började sjukdomen ta överhand och Meja blev snabbt sämre. Hon kämpade in i det sista med att sitta upp i soffan och försöka äta själv. Men sista veckorna blev hon sängliggande och orkade inte prata så mycket. Jag brukade bära ut henne med madrass och täcke på altanen. Jag inbillar mig att hon behövde frisk luft och lite sol.

22 oktober somnade Meja in hemma i vår säng. Jag och Linda låg och höll om henne länge efter att hon slutat andas.

Vi pratade inte så mycket med Meja om döden men vid ett par tillfällen pratade hon och Linda, och Meja ville inte bli begravd i en kista. Hon ville ha sin säng och mammas täcke. Som far hade jag inget val. Jag gick ut i garaget och byggde om hennes säng till en sängkista.

Kista

Vardagen börjar sakta komma tillbaka. Sorgen finns hela tiden närvarande, men jag lär mig att hantera den bättre och bättre. Jag jobbar nu halvtid och det går, men efter 4-5 timmar tar orken slut och det kommer mörka tankar. Värst är det i bilen när man kör själv och sitter och tänker. För första gången i mitt liv kan jag säga att jag längtar efter att få dö. Om det inte varit för lilla Ida och min älskade fru hade jag utan tvekan följt Meja på hennes resa, vart den än skulle fört oss.

Men halvtid med sikte på 75 och sen 100 procent duger inte åt försäkringskassan. Och att man har kämpat i fem år mot cancern med ens egen dotters död som utgång verkar inte vara så märkvärdigt. Dom har tagit beslut att jag kan jobba heltid och försäkrat ut mig. Hon som tagit detta beslut är en handläggare i Umeå.

Handläggaren har tagit detta beslut utan att ens ha träffat mig och aldrig frågat hur jag mår. Och när hon ringer och ger mig beskedet är hon helt kall, beklagar sig inte att lagen ser ut så här, utan säger rakt ut lite stolt att JAG har tagit beslutet att försäkra ut dig!’

Detta är min berättelse förkortad och förenklad, men saklig. Jag förväntar mig inte att försäkringskassan ska ändra sig och behöver ingen ömkan. Men om ni som läser detta kan vara snäll och DELA detta för allt vad ni orkar kan så många som möjligt se det. Då kanske nästa som råkar ut för dom här dårarna kan bli bättre behandlad och kanske till och med kan få sörja i sin egen takt.”

Kanske gör bilden nedan någon nytta, men det är nog lite för optimistiskt.

Omtanke

Ja du Jimmy, nu har jag spridit detta och hoppas så många som möjligt både läser och delar.

Du har all min medkänsla.


Läs också ”Johan efterlämnar fru och småbarn”