En av de största


Fidel Castro

 

har idag gått ur tiden

Han störtade en diktator som stöddes av USA. Därmed drabbades han av USA:s vrede och tvingades i famnen på Sovjetunionen. Det var ju inte precis hans avsikt, men USA:s embargo framkallade just den situationen.

Tack vare ett entusiastiskt folk som helhjärtat stödde revolutionen och den nya regeringen, om man bortser från en klick ur borgarklassen som inte längre kunde sko sig på förslavade kubaner, kunde Fidel Castro leda landet mot jämställdhet och genomföra reformer som vi bara kan drömma om.

Det är ju klart att kontrarevolutonärer måste bekämpas på samma sätt som vi idag bekämpar terrorister. Skillnaden dem emellan är hårfin. Men just därför har Castro kallats diktator. En märklig diktator som kunde gå runt bland människorna utan alla de säkerhetsåtgärder som våra politiker måste leva med.

Fidel Castro död.jpg

Rekommenderad blogglänk

Bogarklassen media har under alla år drivit en oanständig propaganda mot Castros Kuba. Det är ju inte så märkligt. Borgarklassen vill ju ha samhällsklimat där den kan, likt under Batista, sko sig på arbetarklassen. Och för borgarklassen är det skrämmande med för arbetarklassen goda exempel och inspiratörer, för klasskampen lever och kommer att leva så länge klassamhällen består. Tyvärr saknar dock arbetarklassen idag den medvetenhet som en gång fanns. Det är bara borgarklassen som kan skryta med en klassmedvetenhet, men låtsas ändå som att den inte existerar, att den är död. Gissa varför!

Det finns alternativ till borgaklassens kapitalism. Det är bara att bygga lite gemenskap.

Klicka gärna på Svensk-Kubanska Föreningen och läs mera.

Annonser

638 misslyckade mordförsök


USA:s utrikespolitik

 

en politik i våldets tecken

Här är ett kapitel i amerikansk utrikespolitiks blodiga bok, där CIA dock aldrig lyckades.

”New York-borna är vana vid det mesta, men detta är en riktigt ovanlig syn. En solig aprildag 1959 har en större folkmassa samlats kring en brett leende man med militärbasker och helskägg. På knagglig engelska besvarar han journalisternas frågor och delar samtidigt ut cigarrer till stadens polismän. Mannen är Fidel Castro, den 32-årige gerillaledaren som bara tre månader tidigare störtat Kubas korrupte president Fulgencio Batista.

Kubas nye ledare har bjudits in till New York av de amerikanska tidningsredaktörerna, som beskrivit honom som en cigarrökande Robin Hood. I Vita huset är man inte lika imponerad. President Eisenhower är övertygad om att frihetshjälten i själva verket är kommunist. Och han fruktar att ärkefienden Sovjet­unionen nu har fått en bundsförvant inte mer än 145 km från USA:s kust.

Under de följande decennierna ska USA:s underrättelsetjänst komma att verka oförtrutet för att göra sig av med Castro. Antalet attentat, eller planerade sådana, uppskattas i dag till 638 stycken.” / Läs mer i Världens Historia.

CIA+Castro

Public service – SVT


En gång i tiden

 

i TV:s barndom i Sverige

Jag har varit med om hela utvecklingen. Från när TV kom till de svenska hemmen. Det fanns bara en kanal och alla program var i svartvitt. På onsdagar låg sändningarna nere. Meningen var att familjemedlemmarna skulle umgås med varandra och inte sitta och glo på TV hela kvällen. Och en vanlig fråga varje dag var ”Såg du på TV i går …”.

Man köpte sig TV-kanna med expanderkork och flätat ytterhölje med handtag. Det var en termos för kaffe. En standardsak som måste finnas i varje välordnat hem.

I programutbudet skulle finnas, då som nu, nyheter och underhållning, men också folkbildande program. Det sista ansågs allra viktigast. Och TV hade ett enormt genomslag.

Sen kom en kanal till. Också den statlig, så klart. Och så kom OS -68 i Mexico. Då  hade Sveriges television just lanserat färgsändningar och alla radiohandlare hade färg-tv-apparater påslagna i sina skyltfönster med direktsändning över satellitlänk. Folk flockades vid dessa fönster för att följa sändningarna i färg. De flesta hade ju inte råd med en sådan dyr investering som en färg-tv innebar. Men just därför slog möjligheten till avbetalning igenom på bred front detta år och folk konkade på sina otympliga kartonger som innehöll årets absoluta statuspryl.

Det gick några år och staten tonade ned att TV skulle vara folkbildande, men fortfarande satsades det ändå en hel del på den typen av program. Att man var på väg bort från den idén märktes dock tydligt på ett program som hette ”Fråga Lund”. För den som inte minns detta program kan jag ju berätta att det det vara lärda professorer från Lunds universitet som svarade på tittarnas frågor. Snart kom även en studiepublik in som fick ställa frågor. Då började programmet att förlora i kvalitet och man släppte fram både lustigheter och nonsensfrågor.

I slutet av programmets historia släppte man in politiker som fick ställa alla frågor den kvällen. Det blev programmets fullständiga bottensändning. Jag minns frågan från Kjell Olof Feldt. ”När jag tvättar strumpor försvinner det ofta en strumpa. Vart tar den vägen?” Kort sagt, ”Fråga Lund” hade förvandlats från att ha varit ett upplysande program med populärakademiska ambitioner till ett meningslöst underhållningsprogram utan värde och eftersom det fanns särskilda program som enbart hade ambitionen att underhålla så fanns det inget värde i att ha kvar programmet och det lades ned.

Det var i denna veva som TV3 dök upp och staten försökte stoppa sändningarna. I riksdagen skrek främst Moderaterna om yttrandefrihet, valfrihet och värdet av en fri television. Och så fick vi den första kanalen i TV som var kommersiell och saknade allt folkbildningsintresse och försåg TV-tittarna med nonsensunderhållning och amerikanska Hollywoodfilmer som propagerade för ”the amercan way of life”, samt USA:s heroiska insats i andra världskriget där man nästan kunde tro att Sovjetunionen aldrig hade deltagit. Givetvis kunde även Sveriges television visa precis samma förvrängda Hollywoodversioner av verkligheten. Därför var det bara de som mindes som insåg hjärntvätten.

Som tur var fick man samtidigt se fruktansvärda reportage och nyhetsinslag på USA:s obeskrivliga övergrepp på Vietnams folk, men till att börja med rapporterades om Vietnam-demonstranterna på ett synnerligen förvridet och falskt sätt och de kallades kommunister och Gud vet allt. Men vartefter verkligheten gick upp för merparten av folket så sansades tonen. Det gick ju inte längre att dölja sanningen. Det kan vi bland annat tacka Sköld Peter Matthis för.

Under tiden hade vi fått TV4 och sen kom den ena kanalen efter den andra. De som trodde att fler kanaler betydde mångfald fick snart se att det betydde enfald. Det var ju just det som borgerligheten med Moderaterna i spetsen ville ha. Människor skall inte upplysas. De skall indoktrineras med propaganda och eftersom propagandan hade utvecklats enormt sedan Goebbels dagar sågs den i den moderna förfinade tappningen inte som propaganda utan som underhållning. För trovärdighetens skull visades dock en del ”avslöjade” reportage, men enbart sådana som inte avslöjade den verkliga makten. Och så är det än i dag, men den typen av program blir allt mer sällsynta.

För att konkurrera med de kommersiella kanalerna har SVT kopierat det mesta från dessa och hur likformigt det har blivit märks tydligast i nyhetssändningarna. Man ser exakt samma sak i TV4 som i nyheterna i ”Gomorron Sverige” på TV1. Zappar man ser man samma nyhet samtidigt oavsett vilken kanal det är! Märkligt! De måste ju snacka ihop sig om när varje inslag ska visas! Varför då? Och har de ingen känsla för företagshemligheter? Jag menar att borde inte de olika kanalerna behålla för sig själva när och vilka inslag de ska ha?  Uppenbarligen inte!

Numera har SVT samma programutbud som de kommersiella kanalerna och det är bara nosens-underhållning som gäller. Så här ser TV-aftonen ut i kväll:

SVT fördumnings-TV

Det är inte mycket att hänga i julgranen, så att säga. Därför rekommenderar jag Comandante i kväll eller när du har tid, fram till 14 augusti. Sen är det försent. I morgon klockan 22:15 kan du på Kunskapskanalen se uppföljaren, ”Looking for Fidel”. ”Amerikansk dokumentär från 2004. I uppföljaren till Comandante möter regissören Oliver Stone återigen Kubas ledare Fidel Castro på Kuba. Stone fokuserar intervjuerna kring Castros maktställning och behandlingen av dissidenter och journalister under 2003, då flera politiskt aktiva greps och ställdes inför rätta.
Regissör: Oliver Stone. Produktionsår: 2004″ 

Om Commendante kan följande sägas: 

Det är Oliver Stones uppmärksammade dokumentär som skildrar mötet med Fidel Castro under tre dagar 2002 och bygger på samtal mellan Oliver Stone och den då 75-årige Castro.

Oliver Stone fick besöka vilken plats som helst i Kuba utan att ett besök skulle behöva förberedas. Detta för att Castro ville visa att han inte hade något att dölja. Och vart han än kom såg filmteamet glada och välmående människor, men inga trashankar och fattiga tiggare. Men i övriga Latinamerika hade de sistnämnda inte gått att dölja, ignorera eller missa och liksom i USA och Kanada, men även i hela Europa, hade fattiga människor varit mer än enkelt att hitta om man så ville, som vi ju alla vet.

Det moderna Europa

Alla tycktes vara glada i att se sin älskade Fidel och det märktes tydligt på universitetet som de besökte. Där fanns, och finns, studenter från många olika länder. Till och med en från USA finns med i reportaget. De betalar en engångsavgift när de anmäler sig till universitetet men sen är allt gratis! Var i världen finns det något liknande?

Och intressantast av allt är när Fidel talar om valen i Kuba. Det finns ingen stans en större direktdemokrati. Ändå har man bara ett parti. Eller kanske det är just därför man har detta unika demokratiska system. Hade man flera partier att välja på så hade borgarklassen fått inflytande och skapat sig utsugningsmöjligheter till förfång för välstånd och jämlikhet.

Just enpartisystemet skjuter borgarklassen in sig på och kallar Kuba ”diktatur”. Klart de gör! De kan ju inte leva på andras arbete i ett land som Kuba. Och utan att ha några att sko sig på så finns det inget utrymme för borgarklassen. Klart att Kuba utmanar dem. Och utan sakliga argument finns bara statskuppsförsök, mord och handelsembargo att ta till och lögner sprids genom all världens media.

Rekommenderad läsning:

USA – Kuba
Raúl Castro: Ja till normalisering, men vår suveränitet måste respekteras!

Läs mer.

Och ett litet tankeexperiment.