SVT visar filmen Palmemördaren


Om Skandiamannen, Stig Engström

var han mördaren eller inte?

Krister Petersson, chefsåklagaren som 10 juni 2020 meddelade att han beslutat lägga ned förundersökningen om mordet på statsminister Olof Palme den 28 februari 1986, ansåg att den som mördade Olof Palme var den så kallade ”Skandiamannen”, Stig Engström, och han avled år 2000.

Filmen ”Palmemördaren” säger varken bu eller bä om Stig Engströms skuld. Olika personer kommer till tals. En del tror att han är gärningsmannen. Andra tvivlar. Men att Krister Petersson hänger ut en avliden person som inte kan försvara sig har ju sin förklaring. Han vill en gång för alla avsluta en av världens största kriminalutredning och för alltid begrava sanningen.

Hela polisutredningen har från första stund syftat till att sanningen aldrig skulle komma fram. Det insåg jag redan på dag två. När jag kom till jobbet på måndagen var det ju dagens snackis. Och jag sa ”den mördaren kommer aldrig att åka fast!”

Men mina arbetskamrater sa att ”man kan ju inte mörda Sveriges statsminister och komma undan med det!” Det argumentet hade ingen inverkan på mig. Och jag fick rätt.

Mycket mera substans finns i videon ”Det förbjudna spåret”. Någon substans i misstankarna mot Stig Engström finns däremot inte. Den lyser klart som solen med sin frånvaro! Men sagan om ”Skandiamannen” ville Krister Petersson att vi skulle tro på. Därmed har han gjort mer skada än nytta. Och kommer undan med det! Sagoberättare, sanktionerad uppifrån!

”År 1996 visades denna tysk-franska samproduktion för miljontals tittare på kontinenten. Men varken SVT eller TV4 har velat visa den. Däremot har den i beskuren form visats i Sverige på TV8 i serien ”Politiska lönnmord” utifrån den engelska översättningen från det tyska originalet, som härmed visas i oavkortad och ocensurerad form med svensk text. … nominerad till bästa TV-dokumentär 1996.”

Tack Lindström!


Text

 

är väl överflödig

Linström sjukvårds-spar.jpg

Men jag måste ändå skriva lite

Alla förstår ju att Lindströms bild är kritik mot nedskärningarna inom vården, som ju har gjort Sverige till det sämsta EU-landet på området.

Originalbilden ser du här. Den infällda bilden på flickan kan ses i original på min fotoblogg. Hon solar sig vid Vallgraven i Göteborg en dag i slutet av augusti.

Jag erinrar mig att först efter att vår finansminister (1983 – 1990) Kjell-Olof Feldt hade drabbats av prostatacancer uppskattade han sjukvårdspersonalens arbete.

”Feldt brukar beskrivas som en högerinriktad finansminister. Bland annat framförde han, som den förste ledande socialdemokraten, sympatier med privatisering av delar av den offentliga sektorn” / Länk som ovan.


Mer+pil.jpg om Kjell-Olof Feldts allvarliga politiska missgärningar

Han tillhörde till exempel den så kallade Kanslihögern

Se också videon från svt: ”Dan Josefsson granskar de märkliga turerna kring det kanske största misstaget inom ekonomipolitiken som gjorts i Sverige – avregleringen av kreditmarknaden i november 1985. Beslutet fattades under kuppartade former av några få sammansvurna. Men allt gick fel. Resultatet blev en katastrof och Sverige hamnade i den värsta krisen sedan 1930-talet.” / Novemberrevolutionen 

Public service – SVT


En gång i tiden

 

i TV:s barndom i Sverige

Jag har varit med om hela utvecklingen. Från när TV kom till de svenska hemmen. Det fanns bara en kanal och alla program var i svartvitt. På onsdagar låg sändningarna nere. Meningen var att familjemedlemmarna skulle umgås med varandra och inte sitta och glo på TV hela kvällen. Och en vanlig fråga varje dag var ”Såg du på TV i går …”.

Man köpte sig TV-kanna med expanderkork och flätat ytterhölje med handtag. Det var en termos för kaffe. En standardsak som måste finnas i varje välordnat hem.

I programutbudet skulle finnas, då som nu, nyheter och underhållning, men också folkbildande program. Det sista ansågs allra viktigast. Och TV hade ett enormt genomslag.

Sen kom en kanal till. Också den statlig, så klart. Och så kom OS -68 i Mexico. Då  hade Sveriges television just lanserat färgsändningar och alla radiohandlare hade färg-tv-apparater påslagna i sina skyltfönster med direktsändning över satellitlänk. Folk flockades vid dessa fönster för att följa sändningarna i färg. De flesta hade ju inte råd med en sådan dyr investering som en färg-tv innebar. Men just därför slog möjligheten till avbetalning igenom på bred front detta år och folk konkade på sina otympliga kartonger som innehöll årets absoluta statuspryl.

Det gick några år och staten tonade ned att TV skulle vara folkbildande, men fortfarande satsades det ändå en hel del på den typen av program. Att man var på väg bort från den idén märktes dock tydligt på ett program som hette ”Fråga Lund”. För den som inte minns detta program kan jag ju berätta att det det vara lärda professorer från Lunds universitet som svarade på tittarnas frågor. Snart kom även en studiepublik in som fick ställa frågor. Då började programmet att förlora i kvalitet och man släppte fram både lustigheter och nonsensfrågor.

I slutet av programmets historia släppte man in politiker som fick ställa alla frågor den kvällen. Det blev programmets fullständiga bottensändning. Jag minns frågan från Kjell Olof Feldt. ”När jag tvättar strumpor försvinner det ofta en strumpa. Vart tar den vägen?” Kort sagt, ”Fråga Lund” hade förvandlats från att ha varit ett upplysande program med populärakademiska ambitioner till ett meningslöst underhållningsprogram utan värde och eftersom det fanns särskilda program som enbart hade ambitionen att underhålla så fanns det inget värde i att ha kvar programmet och det lades ned.

Det var i denna veva som TV3 dök upp och staten försökte stoppa sändningarna. I riksdagen skrek främst Moderaterna om yttrandefrihet, valfrihet och värdet av en fri television. Och så fick vi den första kanalen i TV som var kommersiell och saknade allt folkbildningsintresse och försåg TV-tittarna med nonsensunderhållning och amerikanska Hollywoodfilmer som propagerade för ”the amercan way of life”, samt USA:s heroiska insats i andra världskriget där man nästan kunde tro att Sovjetunionen aldrig hade deltagit. Givetvis kunde även Sveriges television visa precis samma förvrängda Hollywoodversioner av verkligheten. Därför var det bara de som mindes som insåg hjärntvätten.

Som tur var fick man samtidigt se fruktansvärda reportage och nyhetsinslag på USA:s obeskrivliga övergrepp på Vietnams folk, men till att börja med rapporterades om Vietnam-demonstranterna på ett synnerligen förvridet och falskt sätt och de kallades kommunister och Gud vet allt. Men vartefter verkligheten gick upp för merparten av folket så sansades tonen. Det gick ju inte längre att dölja sanningen. Det kan vi bland annat tacka Sköld Peter Matthis för.

Under tiden hade vi fått TV4 och sen kom den ena kanalen efter den andra. De som trodde att fler kanaler betydde mångfald fick snart se att det betydde enfald. Det var ju just det som borgerligheten med Moderaterna i spetsen ville ha. Människor skall inte upplysas. De skall indoktrineras med propaganda och eftersom propagandan hade utvecklats enormt sedan Goebbels dagar sågs den i den moderna förfinade tappningen inte som propaganda utan som underhållning. För trovärdighetens skull visades dock en del ”avslöjade” reportage, men enbart sådana som inte avslöjade den verkliga makten. Och så är det än i dag, men den typen av program blir allt mer sällsynta.

För att konkurrera med de kommersiella kanalerna har SVT kopierat det mesta från dessa och hur likformigt det har blivit märks tydligast i nyhetssändningarna. Man ser exakt samma sak i TV4 som i nyheterna i ”Gomorron Sverige” på TV1. Zappar man ser man samma nyhet samtidigt oavsett vilken kanal det är! Märkligt! De måste ju snacka ihop sig om när varje inslag ska visas! Varför då? Och har de ingen känsla för företagshemligheter? Jag menar att borde inte de olika kanalerna behålla för sig själva när och vilka inslag de ska ha?  Uppenbarligen inte!

Numera har SVT samma programutbud som de kommersiella kanalerna och det är bara nosens-underhållning som gäller. Så här ser TV-aftonen ut i kväll:

SVT fördumnings-TV

Det är inte mycket att hänga i julgranen, så att säga. Därför rekommenderar jag Comandante i kväll eller när du har tid, fram till 14 augusti. Sen är det försent. I morgon klockan 22:15 kan du på Kunskapskanalen se uppföljaren, ”Looking for Fidel”. ”Amerikansk dokumentär från 2004. I uppföljaren till Comandante möter regissören Oliver Stone återigen Kubas ledare Fidel Castro på Kuba. Stone fokuserar intervjuerna kring Castros maktställning och behandlingen av dissidenter och journalister under 2003, då flera politiskt aktiva greps och ställdes inför rätta.
Regissör: Oliver Stone. Produktionsår: 2004″ 

Om Commendante kan följande sägas: 

Det är Oliver Stones uppmärksammade dokumentär som skildrar mötet med Fidel Castro under tre dagar 2002 och bygger på samtal mellan Oliver Stone och den då 75-årige Castro.

Oliver Stone fick besöka vilken plats som helst i Kuba utan att ett besök skulle behöva förberedas. Detta för att Castro ville visa att han inte hade något att dölja. Och vart han än kom såg filmteamet glada och välmående människor, men inga trashankar och fattiga tiggare. Men i övriga Latinamerika hade de sistnämnda inte gått att dölja, ignorera eller missa och liksom i USA och Kanada, men även i hela Europa, hade fattiga människor varit mer än enkelt att hitta om man så ville, som vi ju alla vet.

Det moderna Europa

Alla tycktes vara glada i att se sin älskade Fidel och det märktes tydligt på universitetet som de besökte. Där fanns, och finns, studenter från många olika länder. Till och med en från USA finns med i reportaget. De betalar en engångsavgift när de anmäler sig till universitetet men sen är allt gratis! Var i världen finns det något liknande?

Och intressantast av allt är när Fidel talar om valen i Kuba. Det finns ingen stans en större direktdemokrati. Ändå har man bara ett parti. Eller kanske det är just därför man har detta unika demokratiska system. Hade man flera partier att välja på så hade borgarklassen fått inflytande och skapat sig utsugningsmöjligheter till förfång för välstånd och jämlikhet.

Just enpartisystemet skjuter borgarklassen in sig på och kallar Kuba ”diktatur”. Klart de gör! De kan ju inte leva på andras arbete i ett land som Kuba. Och utan att ha några att sko sig på så finns det inget utrymme för borgarklassen. Klart att Kuba utmanar dem. Och utan sakliga argument finns bara statskuppsförsök, mord och handelsembargo att ta till och lögner sprids genom all världens media.

Rekommenderad läsning:

USA – Kuba
Raúl Castro: Ja till normalisering, men vår suveränitet måste respekteras!

Läs mer.

Och ett litet tankeexperiment.

Bästa TV-dokumentär 1996


En tysk-fransk samproduktion

 

Handlar om vem som sköt Palme

Mycket sevärd!

Politik och polisspår

 

Det finns anledning att misstänka att SÄPO vet vem mördaren är och det finns anledning att misstänka att man visste det redan innan mordet begicks!

Det finns anledning att misstänka att SÄPO ligger bakom mordet och det finns anledning att misstänka att en det i det socialdemokratiska partiets kärna också ligger bakom  mordet på Olof Palme!

”MEN BOKEN ‘Inuti labyrinten‘ har tvingat mig att börja fundera över om min tillit till myndigheters lojalitet mot sin egen stat är så välgrundad som jag vill tro.” / Kjell Olof Feldt

Se filmen, den är ett måste!

Mord i Stockholm. Vem sköt Olof Palme? Det förbjudna spåret.

 Politik och polisspår 2