Imamutbildning – ja helt självklart!


S-politiker

 

vill införa en imamutbildning på högskolenivå

Det är något Skvitt helt och hållet ställer sig bakom. Fast kanske inte så som de socialdemokratiska riksdagsledamöterna Kadir Kasirga och Anders Österberg har tänkt sig i sin motion till Sveriges riksdag.

Enligt AFTONBLADET hävdar de att ”För att bli präst krävs en högskoleutbildning. Enligt motionärerna är det rimligt att kräva samma sak för imamer. ‘Det är ett sätt att värna om religionsfriheten. I stället för att man ska skeppa in imamer från auktoritära regimer till Sverige, varför kan man inte införa en imamutbildning på en högskola?’ säger Kadir Kasirga.”

Sveriges skolor, allt från förskola till högskola, ska stå för vetenskap och den forskning vi har byggt vår kunskap och moderna samhälle på, inte på vidskepelse och gamla trosföreställningar som aldrig någonsin låter sig bevisas.

Svensk skola ska också stå fri från religiösa trosföreställningar. Det har vi bestämt oss för.

Religion står för en förlegade ockulta ting, (dit tro på tomtar, troll, gudar, häxor, varulvar, andeväsen, Näcken, Bergs- och skogsrå, djävulen, Huldran, Lyktgubben, spöken och allt annat som aldrig har kunnat verifieras på ett vetenskapligt plan hör). Om det rör sig om islam, kristendom, judendom eller vilken vidskepelse som helst, det saknar betydelse. Sådant hör inte hemma i den akademiska världen och ej heller i förskolor och uppåt. Och just därför ska alldeles självklart alla religiösa friskolor, på alla nivåer, förbjudas! Och självklart ska det aldrig undervisas i detta på annat sätt än som kuriositeter inom förlegad ålderdomlig och historiskt allmänt förekommen folktro, för visst behövs sådan kunskap också.

S imamutbildning.jpg

”Det ska vara en modern islam. Präster och imamer ska kunna studera tillsammans i början, sedan väljer man inriktning, säger Kasirga.” (länk som ovan till AFTONBLADET)

Modern Islam? Vadå? 

Alltså jag tänker så här: I den islamska världen är nästan alla troende, liksom de som söker sig en bättre tillvaro här hos oss. Tron överger de inte! ”Om gud vill!” uttalas som ett mantra! Och till Allah ber de fem gånger om dagen.

Om de händelsevis har ett jobb, väljer de då att be (om gud vill!) framför att ta en strid för sina rättigheter gentemot arbetsgivarna genom facklig kamp? Förmodligen inte. Missnöjet stannar nog vid en bön och ett snack med imamen som säger ”Allahu akbar”, som om Allah skulle komma dem till undsättning när företaget avskedar, omplacerar eller lägger ned! Vem tjänar på det? Fundera på det! (Arbetsgivaren garvar säkerligen).

Och en följdfråga på detta blir ju hur den så kallade ”vänstern” (vilken jag som teoretisk marxist står till långt vänster om) kan vara så välkomnande till människor som har en så väsensskild och medeltida verklighetsuppfattning och som saknar all kunskap om vårt samhällets inneboende klassmotsättningar.

Visst är jag internationalist, helt i linje med Marx: ”arbetare i alla länder, förenen eder”, men det betyder inte inte att vi ska förena oss med ockultister! Och inte heller låta dem invandra i vårt land och förstöra det. Så på den punkten är jag helt enig med Sverigedemokraterna. Tänka sig!

Och ska det vara så svårt att fatta för ”vänstern”, som ju i sin nuvarande ideologiska grumlighet omhuldar alla islamistiska invandrare och asylsökande, att islam är reaktionärt och antifeministiskt? Att islam står för raka motsatsen till vad arbetarrörelsen har arbetat för i över hundra år!

Vad ber muslimerna om?

Kontroll av människors privatliv! Kontroll av människors högst privata sexliv! Kontroll över hur människor, i synnerhet kvinnor, klär sig!

När man ser hur det ser ut i deras region kan man ju undra om de ber om mer självmordsbombare, fler jordbävningar, mer krig, mer torka och missväxt och ökad barnadödlighet och svält? Jag bara undrar! För trots alla deras böner fem gånger om dagen är det ju så det ser ut i den islamska världen.

Just detta upplever de varje dag, trots alla sina fem dagliga böner, sju dagar i veckan och 365 dagar om året!, och som de tydligen ber om att slippa! Eller hur?

Om nu Allah (den allsmäktige och allvetande skaparen, upprätthållaren, förordnaren, och domaren av universum) verkligen finns (dum tanke!), så då undrar jag om man bara har bett helt fel även den här gången då en byggkran rasade över en moské och 107 bedjande dog. För det var väl knappas vad man bad om innan de krossades under moskén.

Kadir Kasirga och Anders Österberg, nu är ni helt ute och seglar! Religion har bara ett berättigat skäl att förekomma inom utbildningen och det är som orientering kring vilka vidskepelser som tyvärr i strid med vetenskap ännu existerar. Och eftersom religion har spelat så stor roll i vår förvetenskapliga historia så är ju religionshistoria helt nödvändigt att undervisa i, men inte att utbilda imamer och andra religiösa ledare i ockultismens villfarelser!!!


Tillägg Det kan knappast vara lätt att följa koranen. Tänk om man missar ett kolla upp ifall tomten man har köpt visar sig ha haft grisuppfödning för länge sig. Ve och fasa! Besudlad och oren mark. Och just där tänkte sig islamisterna bygga en moské!

Harre djävlar! Allahu akbar! Det gick ju inte! Så nu har bygget gått i stå sedan många år. Det har avstannat och förfular självklart området. Men än fulare hade det nog varit med en moské på platsen.

Mualimer och svin.jpg

(läs inlägget här!)

Det är banne mig inte lätt att vara muslim!


Mer+pil.jpg om religion och islam från Skvitt

Här finns många länkar.

 

Lär inte bli i min livstid


Tyvärr

 

men folket är ju inte så politiskt medvetet

Det där folkväldet, den absoluta demokratin, lär jag aldrig få uppleva. Och tvärt emot vad folk tror så är detta idealsamhälle det kommunistiska samhället, vilket inte har det minsta att göra med Sovjetstaten och östblocket. Inte heller har det något med Kina eller Nordkorea att göra.

När de här länderna definierade sig som kommunistiska gjorde de kommunismen som idé den allra största skada, vilket kunde utnyttjas av västvärldens borgarklass för att propagera mot kommunismen som idé.

Närmast ett idealsamhälle kommer man i Kuba, som tyvärr är utsatt för omvärldens sanktioner. Där väljs alla från folket, i bostadsområdena och på arbetsplatserna. Och därmed behövs inte flera partier för att upprätthålla demokratin. Därför kallar borgarklassen Kuba för en diktatur. Den har ju inte mycket att säga till om där, få möjligheter att sko sig på arbetarklassen. Och då är det ”diktatur”!

Läs Bara lite gemenskap! Då klarnar kanske begreppen. Mer kan du läsa på Marxistiskt arkiv.

demokrati.jpg

Folket är ju inte så politiskt medvetet. 

Och jag har knappast många år kvar. Det jag har stått upp för i hela mitt liv lär inte inträffa. Folket är ju inte så politiskt medvetet. Arbetarklassen förstår inte sitt eget bästa. Hellre lyss de till borgarklassens ideal och propaganda. Det är sorgligt.

Vad gör jag då åt denna insikt? Jo jag börjar tröttna på att försöka påverka åt rätt håll. Jag talar ju för döva öron.

Men en sak kan jag kanske ändå påverka. Faran med den muslimska invandringen.

Islam+terror&våldtäkt.jpg

Och där skiljer jag mig åt mot vänsterrörelsen som i detta fall är så naiv som det bara går. Det är att missförstå vänsterns internationalism. Arbetare i alla länder, förena eder! Det betyder inte att vi ska förena oss med islamister, som inte har den minsta förståelsen för arbetarnas klasskamp. Men det begriper inte dagens vänster. Tråkigt nog får den kunskapen sökas inom den nationalistiska ultrahögern, Sverigedemokraterna och nazisterna. Och de är ju emot demokrati och arbetarklassen.

Så vad gör jag nu?

Alltså med mina inlägg. Kanske jag hellre skriver om ickepolitik. Lite underhållande. Som till exempel att rekordet som sattes den 20 mars 1959 av en grupp sydafrikanska studenter, när de pressade in tjugofem personer i en telefonkiosk ännu inte har slagits.

Telekioskrekord.jpg

 

1-0 till borgarklassen i halvlek!


När S glömt arbetarpolitiken

 

och öppnar ideologiska konserver ur den blåbruna garderoben går det utför 

Rent historiskt klev Socialdemokraterna av från den röda vägen redan för hundra år sedan. Men ända fram till åttiotalet kunde de ändå framstå som ett parti för arbetarklassen. Detta på grund av att arbetarklassen har blivit allt mindre klassmedveten. De en gång så framgångsrika bildningsförbunden sysslar nu med knypplingskurser istället för ideologisk skolning.

När partiet nu helt öppet har anammat nyliberalismen och till viss del även Sverigedemokraternas arbetarklassfientliga ideologi i ett försök att vinna röster från högern ser ju folk inte någon skillnad och det stärker bara högerkrafterna. Det är att göra sig själv en björntjänst. En totalt fallerande politik som istället för att stärka partiet leder till att det tappar sympatisörer, och röster.

S högerpolitik.jpg

Bilden ovan talar sitt tydliga språk. Först stred S för pensionerna och sen lät de sitt eget pensionssystem gå i graven. Nu är pensionerna rent usla. Och de borgerliga fick som de ville.

Redan Kata Dalström varnade ju Hjalmar Branting för att gå åt höger: ”…jag ber Dig Hjalmar, sök hålla kursen åt venster – och gör inga försök ens att drifva åt höger…”

Kata Dalström.jpgSenast jag publicerade bilden ovan var här. Den är också publicerad här.

Som ett rö för vinden

Utan klassmedvetenhet är arbetarklassen lättpåverkad. Och klassmedvetenheten har bara sjunkit och sjunkit under många decennier. Redan för femtio år sedan var den så låg att arbetarklassen böjde sig som rö i vinden.

1968 var folk i uppror. Man protesterade mot hela det gamla borgerliga och auktoritära kapitalistiska klassamhället. Studenterna gick i bräschen men arbetarklassen stödde dem. Särskilt hett gick det till i Frankrike. Borgarklassen skälvde! Skulle folket ta makten ifrån dem? Stod revolutionen på tröskeln till deras heliga och privilegierade borg? Jo, det såg lovande ut för folken i inte bara Frankrike och Europa. Men  särskilt i Frankrike. Ett nytt samhällssystem styrt av folket och inte av en liten maktfullkomlig penningstinn kapitalistisk elit såg sin gryning som en uppnåbar hägring i en nära framtid.

Men då talade de Gaulle till folket! I endast fem minuter och behövde han vädja till ”den tysta majoriteten” om lugn och ordning.  Han avslutade med orden: ”Vive la République! Vive la France!”. Han hann knappt tala färdigt innan arbetarklassen i miljoner vällde ut på gatorna och visade honom sitt stöd. Så lätt påverkas en omedveten arbetarklass. Ett rö för vinden! 30 maj, 1968.

Idag lyssnar arbetarklassen hellre på Åkesson och Kristersson än på Löfven eftersom den sistnämnde säger samma sak utan trovärdighet. Folket böjer sig som ett rö för högervinden. Utan ideologisk skolning kan arbetarklassen inget annat göra.

Vadå arbetarklass?

Vadå arbetarklass? Jag är ju butiksbiträde! Vadå arbetarklass? Jag är ju lärare! Vadå arbetarklass? Jag är ju polis! Vadå arbetarklass? Jag är ju läkare! Vadå arbetarklass? Jag är ju administratör! Vadå arbetarklass? Jag är ju personalassistent! Vadå arbetarklass? Jag är ju ordningsvakt! Vadå arbetarklass? Jag är ju IT-tekniker! Vadå arbetarklass? Jag är ju …

Vadå arbetarklass? Jag är ju ingen som står med en spade i handen!

Men vi alla arbetar för en lön och under arbetsförhållanden vars storlek och kvalité vi alltid måste förhandla om utan att någonsin komma i närheten av den rikedom och lyx som de vältrar sig i, de som vi arbetar för. Deras ekonomiska och politiska makt de har kan vi bara utmana genom att sluta oss samman i kamp, i politiskt och ideologiskt medveten klasskamp!

Rekommenderas!

Inte ens Jonas Sjöstedt förmår att få arbetarklassen att inse sitt eget bästa. Det ideologiska innehållet i marxismen har ju partiet offrat på borgarklassens altare. Kvar står en arbetarklass helt utan vägledning, mål och politiskt medvetande. 1-0 till borgarklassen i halvlek!

 

Allt färre vill ha Anna Kinberg Batra


Många moderater är ju rädda 

 

eftersom överklassens främsta parti befinner sig på fall

De är helt enkelt rädda för att överklassens intressen, kapitalisternas, företagarnas, börshajarnas, och aktieägarnas egoistiska, samvetslösa och miljödestruktiva livsstil, som skapar utanförskap, fattigdom, kriminalitet, klimatpåverkan och allt annat elände, inte kan stärkas och tillfredsställas.

Vi andra kan ju bara önska att hon, AKB, sitter kvar i evigheter ifall det garanterar högerkrafternas tillbakagång. Inget kan väl vara mera destruktivt och värre för oss vanliga svenska medborgare och löneslavar än när högern regerar. För de för ju över all vår gemensamt ägda egendom till hugade kapitalister som får köpa rubbet för en spottstyver utan att vi som ägare ens får insyn i affärerna och vad de sålde vår egendom för! Sådan försäljning anses ju, gud bevars, vara en företagshemlighet, som vi som de faktiska säljarna inte ska insyn i!

Företagens intressen går före våra intressen, trots att vi per definition är en del av affärsuppgörelsen! Så ser verkligheten ut i ett kapitalistiskt samhälle där borgarklassen styr och det hjälper inte ifall vi har en socialdemokratisk regering. Det skulle inte ens hjälpa ifall Vänsterpartiet hade ensam majoritet!

Det enda som skulle förändra detta faktum vore ifall vi i arbetarklassen tog makten över borgarklassen. Men det kräver ett uppror och en revolution som få är politiskt mogna för.

AKBs kris.jpg

Alla som har det minsta politiska förstånd, oavsett ifall man tjänar sina pengar på hederligt arbete eller på parasiterande arbetsfritt kapital (särskilt de sistnämnda!), vet ju att företag generar vinster oavsett vem som än äger dem. Men Moderaterna och alla andra på högerkanten säger: ”staten ska inte äga företag! Och så säljer de ut vår gemensamma egendom så snart de kan, och missunnar alla löneslavar (= vi = de flesta!) att få del av av vårt eget arbetes faktiskt skapade vinst!

Så fungerar borgarklassen och dess politiska partiföreträdare: Moderaterna, Liberalerna, Kristdemokraterna, Centerpartiet, och senast in på denna arena: Sverigedemokraterna. Men även Socialdemokraterna har sin skuld genom att de redan för hundra år sedan slog in på sin klassamarbetspolitik och i morden tid har öppnat upp  för privatiseringar.

Högerkrafterna värnar om (det hoppas jag ju att ni vet) kapitalisternas (alltså borgarklassens = minoriteten i samhället) väl och ve. Oss andra, majoriteten (vi som jobbar för kapitalisterna- dagens motsvarighet till antikens slavar = arbetskraft) ser de bara som vinstmaskiner som göder deras privata börs.

Men vad är det för fel på om vi som drar samman deras vinster istället drar samman vinsten åt oss själva? Fast då krävs ju att vi blir så politiskt medvetna att vi gör uppror mot hela samhällssystemet och alltså genomför en revolution!

Lenin och sen.jpg

Nu i år är det hundra år sedan folket gjorde just det uppror folket borde göra nu igen. Men borgarklassen drev sin massiva och intensiva propaganda mot folkväldet i arbetarstaten och utmålade den som en diktatur.

Sådan propaganda är också en slags klasskamp. Men i borgarklassens propagandistiskt lögnaktiga värld finns inte klasser och inte heller klasskamp! Så länge de har makten måste de ju propagera för att klasskampen är död, trots att de själva dagligen utsätter oss andra för det!

Den ryska revolutionen övertogs tyvärr av en byråkrati som skaffade sig en icke folklig legitimitet. Det uppstod med Stalin en annan överhet än den med den gamla kapitalistklassen. Och det allra värsta slaget mot marxismens idé utdelades av folkets främsta hopp, staten för folken, dess egen historiskt sett första självstyrande land genom att kalla Sovjetunionen för ett kommunistiskt* land.


* Förklaring:

Med kommunism menas det klasslösa samhället. De uppstår inte omedelbart efter en arbetarrevolution. Kvar under lång tid finns borgarklassens individer som kämpar för att återta makten. Kvar finns de borgerliga värderingarna.

En revolution skapar det socialistiska samhället där borgarklassens samhällsvärderingar finns kvar. Först när allt sådant har dött bort kan ett klasslöst samhälle existera, det kommunistiska. Dit har inget land ännu nått.

Måste man ha många partier


Är det så

 

att många partier säkerställer demokrati?

Det här är en filosofisk fråga, kan det tyckas. Men vad är egentligen ”demokrati”? Vad betyder det ordet och vad innebär det?

Går vi till ordets egentliga betydelse så finner vi att det är ett grekiskt sammansatt ord som kan delas in i två ord, nämligen ”demos” (= folk) och ”kratia” (= välde).

”Demokrati” är alltså detsamma som ”folkvälde” och inget annat. Det har såldes inget att göra med om det finns olika partier som företräder olika intressen. Folkväldet kan ju komma till uttryck även på annat sätt. Man kan såldes tänka sig att det bara finns ett enda parti, eller inte ens något alls, men där folkets intressen tillgodoses på bästa tänkbara sätt genom någon form av styrelse.

Sen kommer en annan fråga

Om olika delar av folket har motsatta och oförenliga intressen, hur funkar det då?

Överklass.jpg

Faktum är ju att i varje klassamhälle (vårt nuvarande samhälle är ju ett sådant) finns det ju just sådana motsatta och oförenliga intressen som strider om inflytandet. Vi har ju, som ni vet, två olika klasser i vårt samhälle; borgarklassen och arbetarklassen. Och de har helt motsatta intressen. Dessa kan aldrig jämkas samman. Den ene skor sig på den andres arbete. Båda kan aldrig göra den bästa vinsten i en sådan deal.

Vi har en borgarklass som äger alla produktionsmedel och alla media som förser oss med nyheterna. Det är makt!

De flesta av oss har ett arbete att gå till vilket vi är glada för. Men vi är anställda av företag som ägs av borgarklassens kapitalister, eller hur?

Vi skapar värden med vårt arbete som vi får lön för, vilken företagsägarna helst skulle vilja slippa att betala ut om så vore möjligt. Men ingen går ju till jobbet för ingenting och därför får vi lön. Hur stor den är förhandlas det hela tiden om och det är ju en del av den klasskamp som hela tiden råder.

Men vem har bestämt?

Det är kärnfrågan! Vem har bestämt att ett fåtal ska äga företag? Kan vi inte äga allt gemensamt? Då behöver vi ju inte träta om vad vår insats på jobbet är värd! Och vinsten av våra insatser tillfaller oss själva istället för att falla ned i fickorna på borgarklassen.

Men nu är det som det är!

Och inget förändras, för vi har ju ett system som kallas ”demokrati”. Och det fungerar för att vi har ett antal partier att rösta på. Och det systemet tror vi på, men är det verkligen ett folkvälde? Fundera på det!

En liten klick (borgarklassen) styr över oss andra (arbetarklassen) som är i majoritet. Är det folkvälde? Är det demokrati?

Kan vi inte ha ett samhälleligt styrsystem där borgarklassen saknar inflytande? Där vi som producerar samhällets samlade värden också bestämmer över hur de ska användas för vårt eget bästa? Fundera på det!

 

Skvitt ser tillbaka


Mycket har hänt 

 

under min levnad, vilket har lärt mig en del

När jag var barn gjorde jag enkla flygplan utav papper. Jag målade på hakkors. Var jag hade sett dem någonstans minns jag inte längre, men jag tyckte att hakkors var snygga. Det kan jag faktiskt tycka än i dag. Och det var väl det som var meningen med dem när nazisterna tog fram symbolen ur historiens djup. För det var sannerligen inte de som uppfann symbolen.

När mina föräldrar såg vad jag hade målat på planen förbjöd de mig att använda sådana symboler. Jag fattade inte varför. Jag fick bara förklarat för mig att det inte var bra symboler. Inte förrän jag blev äldre gick det bit för bit upp för mig vad symbolen stod för. Som barn är man historielös.

Att vara historielös gör en till ett lätt offer för onda krafter!

I småskolans läroböcker var det på min tid vanligare med tecknade bilder än med fotografier. När vi läste om världen och dess folk i småskolan illustrerades bland annat kineser och negrer, ja så hette det då, med teckningar som bara kan beskrivas som rena nidbilder. Idag hade det säkert väckts åtal för hets mot folkgrupp. Men det var andra tider då.

Kineserna såg ut som gula smileys med koniska stråhattar, ögon som visarna på klockan tio i två och tänderna stod ut i ett sällan skådat överbett. I Afrika sprang de svarta omkring bland hyddor och i bastkjolar och med ett hundben i hårkrullet.Läsebok förr.jpg

Vi européer var ju överlägsna alla andra, det var en oemotsagd verklighet, och vi måste därför styra över dessa underutvecklade människoraser, för trots att Sverige inte var en kolonialmakt, men vi hade varit det en kort tid, så tillhörde vi ändå herrefolket. Nazismens rasbiologi satt kvar i skolans väggar, liksom vår syn på samer, vilka vid denna tid fortfarande utsattes för rasstudier, skallmätningar och andra kränkningar, samt skulle assimileras genom att förbjudas att tala sitt modersmål i de internatskolor de tvingades gå i.

För oss barn verkade Kina och Afrika lika avlägsna som månen. Sen dess har ju världen krymt. Att resa utomlands och till de mest avlägsna delarna av jorden är idag inget märkvärdigt, men när jag var barn var det stort bara att resa till Medelhavet. Och det var en revolution när man kunde se på TV en reporter stå i New York och tala direktsänt! Sändningen skedde via satelliten Telstar 1962.

Visst hade skolan sina brister, men vi hade aldrig hört talas om lärarbrist. Lärare ansågs välavlönade tjänstemän och vi barn liksom våra arbetarklassföräldrar såg upp till läraren som en auktoritet. Ingen skulle komma på tanken att hota eller misshandla läraren. Men det var andra tider då.

Det fanns självklart inga datorer, TV hade inte ens kommit till Sverige, inga videoapparater och och till en början, i småskolan, fanns inte ens en overheadprojektor. Ovanför svarta tavlan satt en massa kartor och läraren hade en lång stav med krok som han kunde få tag i den ögla varmed han kunde rulla ned kartan, likt en rullgardin. En av de kartorna jag minns var en karta över Palestina. Visserligen hade den imperialistiska staten Israel redan utropats, men någon ny och aktuell karta som visade de verkliga förhållandena hade kanske skolan inte haft råd att köpa in. De var ju knappast billiga, dessa stora kartor. Och kanske det inte spelade någon roll, för denna karta användes bara i kristendomsundervisningen. Det kallades så eftersom det var kristendomen som gällde. Senare blev det ju utökat till religionskunskap, men ändå med tonvikten på kristendom. Islam, buddism, judendom och hinduism var mest en parentes och i klassen fanns ingen som trodde på sånt. Men det var andra tider då.

På den här tiden det var ingen som skodde sig på att vi barn gick i skolan. Och det var inga skolor som gick i konkurs. Alla barn fick samma undervisning och man gick i den skola som låg närmast. Något skolval existerade inte. Det var lika för alla och man fick betyg efter vad man kunde.

Den relativa betygsskalan kom senare och ledde till att man måste konkurrera om betygen och man förlorade på att hjälpa varandra! Man skulle ju placeras efter en normalfördelningskurva i förhållande till de andra i klassen, så att bara vissa procent av oss skulle få sämsta eller bästa betyg och resten fördelas däremellan.

Betyg 1-5.jpg

Individuell konkurrens

Det är borgarklassens filosofi. Vassa armbågar. Envar sig själv närmast. Sko sig bäst man kan. DET är den ideologi som borgarlassen lever efter och fick igenom med den relativa betygsskalan. Klasskampen är ständigt pågående, men arbetarklassen är sällan vaksam nog att genomskåda det. Och medan den själv hela tiden bedriver en aggressiv klasspolitik säger den att klasskampen är död! Allt för att få arbetarklassen att tro att klassmotsättningar inte existerar!

Den medvetna arbetarklassen, däremot, drivs av sammanhållning och gemenskap, inte av egocentrisk inbördes konkurrens. Det är arbetarklassens filosofi och ideologi, som gagnar varje arbetare och också hela samhället. Men medvetenheten är tyvärr sällan stark nog att stå emot borgarklassen och därför kunde den relativa betygsskalan drivas igenom under en intet ont anande socialdemokratisk regering!

Och värre skulle det bli!

Det var en skola för alla, tills …

Politikerna införde skolpeng, men då hade jag redan slutat skolan. Det var 1992 och var en del av den så kallade ”Friskolereformen”, införd av Carl Bildts regering. En peng som följer eleven under skoltiden och tillfaller den som är huvudman för skolan, vilket ju kan vara en privat aktör. Det var ju för att kunna privatisera skolorna som pengen behövdes, för att några få skulle kunna sko sig på vårt utbildningsbehov.

Skolpengen innebär att skolorna måste konkurrera med varandra om eleverna och lägga pengar på dyr reklam och annonsering, pengar som bättre kunde utnyttjas till undervisningen. Och i konkurrensen gäller det också att dela ut glädjebetyg för att skolorna ska verka attraktiva. Följden, ja den relativa betygskalan var inte bra, men skolpengen och de privata skolorna är en katastrof för eleverna, inte minst för att en del av det ekonomiska utrymmet inte går till eleverna och undervisningen utan hamnar i fickorna på de som driver dessa privata skolor.

Vitsen med privata skolor sades vara att införa elevens ”valfrihet”, en valfrihet som möjliggjorde för privata skolor att förklara barn med särskilt kostsamma behov ovälkomna i skolan. Fallet med Conrad, som TV 4 redogjorde för i Kalla Fakta och vars skolgång omöjliggjordes för att han inte ansågs lönsam, är inte unikt.

Nekad skola.jpg

När jag var barn var skolan rättvis och hade bara ett enda mål; att vi barn skulle lära oss så mycket som vi kunde behöva i vår framtid som nyttiga medborgare i vårt Sverige. Vi skulle skolas till fungerande kuggar och lydiga undersåtar och nyttiga hjul i den industri som drivs av borgarklassens företag. Vi fick lära oss det som borgarklassen ansåg vara viktigt, men inget av det som hörde arbetarklassen till, dess stolta historia av klasskamp och inget om klassamhälle och klassintressen.

När jag var barn såg samhället till att skolan fick de resurser den och borgarklassen behövde, utan att någon skulle sko sig på vår skolgång. Men det var ju andra tider då.

Ja, det var andra tider då. Nu ska vi vara profitabla redan medan vi skolas till borgarklassens nyttiga mjölkkor!

Vad händer i Venezuela?


Demonstrationer

 

mot regeringens politik skildras i våra media

Men hur sann är medias skildring av det som sker? Det kan vara värt att se vad andra än mainstreammedia skriver. Då blir bilden annorlunda.

”Förra hösten var oppositionens demonstrationer åter stora och högern hade vunnit majoritet i parlamentet. Men efter att regeringen visat att varubristen i landet är orsakad av oppositionen har deras demonstrationer inte varit så stora som de själva och medier i väst säger. Men de har blivit våldsamma, vilket går hem i medierna.” Det säger José Cheo Sánchez, flykting från Venezuelas gamla odemokratisk regim . Han var i sin ungdom politisk aktiv mot Venezuelas högerregeringar. Nu är han ”engagerad i kampen för demokrati, folkmakt och socialism i Venezuela där han har familj, vänner och kamrater som han har tät kontakt med.”, skriver tidningen Proletären som har intervjuat honom.

I våra media höjs opositionen till skyarna som de sanna demokraterna med massorna på sin sida. De regeringsvänliga demonstrationerna nämns inte alls eller framställs som obetydliga. Sveriges Radios korrespondent i Latinamerika Lotten Collin, till exempel, rapporterar på ett sätt som mest liknar en partsinlaga till stöd för miljardärerna i Venezuelas opposition och deras uppbackare i USA, menar Proletären. Och jag är böjd att hålla med och lägger gärna till att det även gäller alla stora mediadrakar. Och konstigt är det inte. Allt som hotar storfinansen måste besudlas. Lögner är en nödvändighet för det fåtal som berikar sig på flertalet. Sanning är deras värsta fiende! Det ser vi hela tiden exempel på!

Tidningen ställer följande fråga till José Cheo Sánchez: ”Europeiska medier rapporterar mycket om brist på matvaror som en orsak till missnöjet i Venezuela.”

Och han svarar: ”Situationen är svår för ett land som måste importera nästan all mat och en regering som varken äger eller kontrollerar varuproduktionen eller distributionen. Jämför med Sverige. Här har vi samma problem. Sverige importerar mycket av den mat som behövs. Vad skulle hända om kapitalisterna beslutade att sabotera importen, produktionen och distributionen av mat?

Det är vad som händer i Venezuela. Regeringen har hittat varulager med undangömda matprodukter. Därför blir det köer och missnöje. Mat till rabatterade priser säljs i statliga affärer, men den räcker inte.”

Venezuela demonstration.jpg

Historien upprepar sig!

Precis samma metoder använde sig Chiles borgarklass av när de inledde kampen mot Alliendes socialistiska regering som ledde fram till att Augusto Pinochet grep makten i en militärkupp den 11 september 1973 och införde en hård diktatur, hyllad av borgarklassen i landet och ihärdigt stödd av USA. Opositionen fängslades, torterades och mördades. En av dem som lyckades fly var min vän tills han avled i cancer. Men innan dess fick jag information som inte alltid gick att läsa i våra media!

Nu försöker borgarklassen i Venezuela upprepa det som skedde i Chile. Krisen är framkallad av borgarklassen som vill slå vakt om sina privilegier att sko sig på vanligt folk. Genom att obstruera matleveranser och andra nödvändiga varor vill de skapa ett folkligt missnöje. De mindre politiskt medvetna ur arbetarklassen dras med och när det inte räcker betalar man kriminella och fattiga människor som kan behöva varje tänkbar venezuelansk bolivar (valutan) för att gå ut på gatorna och protestera. Just så gjorde borgarklassen i Chile. Och nu kopierar de samma metoder på nytt.

För borgarklassen är en borgerlig och fascistisk militärdiktatur rena drömmen! En socialistisk demokrati är däremot för dem ett skräckvälde, för tänk om folket får bestämma!

Våra media är borgarklassens megafoner. Därför får vi en propagandistisk vrångbild av verkligheten så snart klass står mot klass!

Läs artikeln!

Så vill högern ta makten i Venezuela

Sveriges ambassad om Venezuela

Wikipedia om Venezuela

Wikipedia om Venzuelas historia

”Många här vill ha mer revolution”