Borgarklassen kan sin klasskamp


Den är mer medveten

 

än vad arbetarklassen i stort är

Tankesmedjan Timbro slipar sina argument för att stärka kapitalets intressen gentemot arbetarklassen.

Så här kan det låta:

”Regeringens kraftiga förstärkning av arbetslöshetsersättningen är det enskilt största steget bort från arbetslinjen på många år. Det kommer att innebära högre arbetslöshet, högre långtidsarbetslöshet och sämre återhämtning efter krisen. Den tillfälliga höjningen får inte göras permanent, skriver Timbros Caspian Rehbinder.” /  EXPRESSEN Debatt

Timbropropaganda

Det stör tydligen Svenskt Näringsliv att folk som de har sparkat får en skälig inkomst att leva på trots allt. Och det är ju inte så konstigt. Håller man på att svälta ihjäl är man ju beredd att ta vilket skitjobb som helst till vilken skamlön som helst. Och det passar ju kapitalismen perfekt.

Mothugget lät inte vänta på sig:

”Resonemanget om den lata arbetaren är en gammal myt som har torgförts från högersidan i svensk samhällsdebatt tidigare. 

Att det förs fram mitt under brinnande pandemi gör dock faktiskt att jag häpnar, skriver S gruppledare i riksdagen Annelie Karlsson.”

Läs hela debattartikeln på EXPRESSEN Debatt!

 

Imamutbildning – ja helt självklart!


S-politiker

 

vill införa en imamutbildning på högskolenivå

Det är något Skvitt helt och hållet ställer sig bakom. Fast kanske inte så som de socialdemokratiska riksdagsledamöterna Kadir Kasirga och Anders Österberg har tänkt sig i sin motion till Sveriges riksdag.

Enligt AFTONBLADET hävdar de att ”För att bli präst krävs en högskoleutbildning. Enligt motionärerna är det rimligt att kräva samma sak för imamer. ‘Det är ett sätt att värna om religionsfriheten. I stället för att man ska skeppa in imamer från auktoritära regimer till Sverige, varför kan man inte införa en imamutbildning på en högskola?’ säger Kadir Kasirga.”

Sveriges skolor, allt från förskola till högskola, ska stå för vetenskap och den forskning vi har byggt vår kunskap och moderna samhälle på, inte på vidskepelse och gamla trosföreställningar som aldrig någonsin låter sig bevisas.

Svensk skola ska också stå fri från religiösa trosföreställningar. Det har vi bestämt oss för.

Religion står för en förlegade ockulta ting, (dit tro på tomtar, troll, gudar, häxor, varulvar, andeväsen, Näcken, Bergs- och skogsrå, djävulen, Huldran, Lyktgubben, spöken och allt annat som aldrig har kunnat verifieras på ett vetenskapligt plan hör). Om det rör sig om islam, kristendom, judendom eller vilken vidskepelse som helst, det saknar betydelse. Sådant hör inte hemma i den akademiska världen och ej heller i förskolor och uppåt. Och just därför ska alldeles självklart alla religiösa friskolor, på alla nivåer, förbjudas! Och självklart ska det aldrig undervisas i detta på annat sätt än som kuriositeter inom förlegad ålderdomlig och historiskt allmänt förekommen folktro, för visst behövs sådan kunskap också.

S imamutbildning.jpg

”Det ska vara en modern islam. Präster och imamer ska kunna studera tillsammans i början, sedan väljer man inriktning, säger Kasirga.” (länk som ovan till AFTONBLADET)

Modern Islam? Vadå? 

Alltså jag tänker så här: I den islamska världen är nästan alla troende, liksom de som söker sig en bättre tillvaro här hos oss. Tron överger de inte! ”Om gud vill!” uttalas som ett mantra! Och till Allah ber de fem gånger om dagen.

Om de händelsevis har ett jobb, väljer de då att be (om gud vill!) framför att ta en strid för sina rättigheter gentemot arbetsgivarna genom facklig kamp? Förmodligen inte. Missnöjet stannar nog vid en bön och ett snack med imamen som säger ”Allahu akbar”, som om Allah skulle komma dem till undsättning när företaget avskedar, omplacerar eller lägger ned! Vem tjänar på det? Fundera på det! (Arbetsgivaren garvar säkerligen).

Och en följdfråga på detta blir ju hur den så kallade ”vänstern” (vilken jag som teoretisk marxist står till långt vänster om) kan vara så välkomnande till människor som har en så väsensskild och medeltida verklighetsuppfattning och som saknar all kunskap om vårt samhällets inneboende klassmotsättningar.

Visst är jag internationalist, helt i linje med Marx: ”arbetare i alla länder, förenen eder”, men det betyder inte inte att vi ska förena oss med ockultister! Och inte heller låta dem invandra i vårt land och förstöra det. Så på den punkten är jag helt enig med Sverigedemokraterna. Tänka sig!

Och ska det vara så svårt att fatta för ”vänstern”, som ju i sin nuvarande ideologiska grumlighet omhuldar alla islamistiska invandrare och asylsökande, att islam är reaktionärt och antifeministiskt? Att islam står för raka motsatsen till vad arbetarrörelsen har arbetat för i över hundra år!

Vad ber muslimerna om?

Kontroll av människors privatliv! Kontroll av människors högst privata sexliv! Kontroll över hur människor, i synnerhet kvinnor, klär sig!

När man ser hur det ser ut i deras region kan man ju undra om de ber om mer självmordsbombare, fler jordbävningar, mer krig, mer torka och missväxt och ökad barnadödlighet och svält? Jag bara undrar! För trots alla deras böner fem gånger om dagen är det ju så det ser ut i den islamska världen.

Just detta upplever de varje dag, trots alla sina fem dagliga böner, sju dagar i veckan och 365 dagar om året!, och som de tydligen ber om att slippa! Eller hur?

Om nu Allah (den allsmäktige och allvetande skaparen, upprätthållaren, förordnaren, och domaren av universum) verkligen finns (dum tanke!), så då undrar jag om man bara har bett helt fel även den här gången då en byggkran rasade över en moské och 107 bedjande dog. För det var väl knappas vad man bad om innan de krossades under moskén.

Kadir Kasirga och Anders Österberg, nu är ni helt ute och seglar! Religion har bara ett berättigat skäl att förekomma inom utbildningen och det är som orientering kring vilka vidskepelser som tyvärr i strid med vetenskap ännu existerar. Och eftersom religion har spelat så stor roll i vår förvetenskapliga historia så är ju religionshistoria helt nödvändigt att undervisa i, men inte att utbilda imamer och andra religiösa ledare i ockultismens villfarelser!!!


Tillägg Det kan knappast vara lätt att följa koranen. Tänk om man missar ett kolla upp ifall tomten man har köpt visar sig ha haft grisuppfödning för länge sig. Ve och fasa! Besudlad och oren mark. Och just där tänkte sig islamisterna bygga en moské!

Harre djävlar! Allahu akbar! Det gick ju inte! Så nu har bygget gått i stå sedan många år. Det har avstannat och förfular självklart området. Men än fulare hade det nog varit med en moské på platsen.

Mualimer och svin.jpg

(läs inlägget här!)

Det är banne mig inte lätt att vara muslim!


Mer+pil.jpg om religion och islam från Skvitt

Här finns många länkar.

 

Lär inte bli i min livstid


Tyvärr

 

men folket är ju inte så politiskt medvetet

Det där folkväldet, den absoluta demokratin, lär jag aldrig få uppleva. Och tvärt emot vad folk tror så är detta idealsamhälle det kommunistiska samhället, vilket inte har det minsta att göra med Sovjetstaten och östblocket. Inte heller har det något med Kina eller Nordkorea att göra.

När de här länderna definierade sig som kommunistiska gjorde de kommunismen som idé den allra största skada, vilket kunde utnyttjas av västvärldens borgarklass för att propagera mot kommunismen som idé.

Närmast ett idealsamhälle kommer man i Kuba, som tyvärr är utsatt för omvärldens sanktioner. Där väljs alla från folket, i bostadsområdena och på arbetsplatserna. Och därmed behövs inte flera partier för att upprätthålla demokratin. Därför kallar borgarklassen Kuba för en diktatur. Den har ju inte mycket att säga till om där, få möjligheter att sko sig på arbetarklassen. Och då är det ”diktatur”!

Läs Bara lite gemenskap! Då klarnar kanske begreppen. Mer kan du läsa på Marxistiskt arkiv.

demokrati.jpg

Folket är ju inte så politiskt medvetet. 

Och jag har knappast många år kvar. Det jag har stått upp för i hela mitt liv lär inte inträffa. Folket är ju inte så politiskt medvetet. Arbetarklassen förstår inte sitt eget bästa. Hellre lyss de till borgarklassens ideal och propaganda. Det är sorgligt.

Vad gör jag då åt denna insikt? Jo jag börjar tröttna på att försöka påverka åt rätt håll. Jag talar ju för döva öron.

Men en sak kan jag kanske ändå påverka. Faran med den muslimska invandringen.

Islam+terror&våldtäkt.jpg

Och där skiljer jag mig åt mot vänsterrörelsen som i detta fall är så naiv som det bara går. Det är att missförstå vänsterns internationalism. Arbetare i alla länder, förena eder! Det betyder inte att vi ska förena oss med islamister, som inte har den minsta förståelsen för arbetarnas klasskamp. Men det begriper inte dagens vänster. Tråkigt nog får den kunskapen sökas inom den nationalistiska ultrahögern, Sverigedemokraterna och nazisterna. Och de är ju emot demokrati och arbetarklassen.

Så vad gör jag nu?

Alltså med mina inlägg. Kanske jag hellre skriver om ickepolitik. Lite underhållande. Som till exempel att rekordet som sattes den 20 mars 1959 av en grupp sydafrikanska studenter, när de pressade in tjugofem personer i en telefonkiosk ännu inte har slagits.

Telekioskrekord.jpg

 

1-0 till borgarklassen i halvlek!


När S glömt arbetarpolitiken

 

och öppnar ideologiska konserver ur den blåbruna garderoben går det utför 

Rent historiskt klev Socialdemokraterna av från den röda vägen redan för hundra år sedan. Men ända fram till åttiotalet kunde de ändå framstå som ett parti för arbetarklassen. Detta på grund av att arbetarklassen har blivit allt mindre klassmedveten. De en gång så framgångsrika bildningsförbunden sysslar nu med knypplingskurser istället för ideologisk skolning.

När partiet nu helt öppet har anammat nyliberalismen och till viss del även Sverigedemokraternas arbetarklassfientliga ideologi i ett försök att vinna röster från högern ser ju folk inte någon skillnad och det stärker bara högerkrafterna. Det är att göra sig själv en björntjänst. En totalt fallerande politik som istället för att stärka partiet leder till att det tappar sympatisörer, och röster.

S högerpolitik.jpg

Bilden ovan talar sitt tydliga språk. Först stred S för pensionerna och sen lät de sitt eget pensionssystem gå i graven. Nu är pensionerna rent usla. Och de borgerliga fick som de ville.

Redan Kata Dalström varnade ju Hjalmar Branting för att gå åt höger: ”…jag ber Dig Hjalmar, sök hålla kursen åt venster – och gör inga försök ens att drifva åt höger…”

Kata Dalström.jpgSenast jag publicerade bilden ovan var här. Den är också publicerad här.

Som ett rö för vinden

Utan klassmedvetenhet är arbetarklassen lättpåverkad. Och klassmedvetenheten har bara sjunkit och sjunkit under många decennier. Redan för femtio år sedan var den så låg att arbetarklassen böjde sig som rö i vinden.

1968 var folk i uppror. Man protesterade mot hela det gamla borgerliga och auktoritära kapitalistiska klassamhället. Studenterna gick i bräschen men arbetarklassen stödde dem. Särskilt hett gick det till i Frankrike. Borgarklassen skälvde! Skulle folket ta makten ifrån dem? Stod revolutionen på tröskeln till deras heliga och privilegierade borg? Jo, det såg lovande ut för folken i inte bara Frankrike och Europa. Men  särskilt i Frankrike. Ett nytt samhällssystem styrt av folket och inte av en liten maktfullkomlig penningstinn kapitalistisk elit såg sin gryning som en uppnåbar hägring i en nära framtid.

Men då talade de Gaulle till folket! I endast fem minuter och behövde han vädja till ”den tysta majoriteten” om lugn och ordning.  Han avslutade med orden: ”Vive la République! Vive la France!”. Han hann knappt tala färdigt innan arbetarklassen i miljoner vällde ut på gatorna och visade honom sitt stöd. Så lätt påverkas en omedveten arbetarklass. Ett rö för vinden! 30 maj, 1968.

Idag lyssnar arbetarklassen hellre på Åkesson och Kristersson än på Löfven eftersom den sistnämnde säger samma sak utan trovärdighet. Folket böjer sig som ett rö för högervinden. Utan ideologisk skolning kan arbetarklassen inget annat göra.

Vadå arbetarklass?

Vadå arbetarklass? Jag är ju butiksbiträde! Vadå arbetarklass? Jag är ju lärare! Vadå arbetarklass? Jag är ju polis! Vadå arbetarklass? Jag är ju läkare! Vadå arbetarklass? Jag är ju administratör! Vadå arbetarklass? Jag är ju personalassistent! Vadå arbetarklass? Jag är ju ordningsvakt! Vadå arbetarklass? Jag är ju IT-tekniker! Vadå arbetarklass? Jag är ju …

Vadå arbetarklass? Jag är ju ingen som står med en spade i handen!

Men vi alla arbetar för en lön och under arbetsförhållanden vars storlek och kvalité vi alltid måste förhandla om utan att någonsin komma i närheten av den rikedom och lyx som de vältrar sig i, de som vi arbetar för. Deras ekonomiska och politiska makt de har kan vi bara utmana genom att sluta oss samman i kamp, i politiskt och ideologiskt medveten klasskamp!

Rekommenderas!

Inte ens Jonas Sjöstedt förmår att få arbetarklassen att inse sitt eget bästa. Det ideologiska innehållet i marxismen har ju partiet offrat på borgarklassens altare. Kvar står en arbetarklass helt utan vägledning, mål och politiskt medvetande. 1-0 till borgarklassen i halvlek!

 

Allt färre vill ha Anna Kinberg Batra


Många moderater är ju rädda 

 

eftersom överklassens främsta parti befinner sig på fall

De är helt enkelt rädda för att överklassens intressen, kapitalisternas, företagarnas, börshajarnas, och aktieägarnas egoistiska, samvetslösa och miljödestruktiva livsstil, som skapar utanförskap, fattigdom, kriminalitet, klimatpåverkan och allt annat elände, inte kan stärkas och tillfredsställas.

Vi andra kan ju bara önska att hon, AKB, sitter kvar i evigheter ifall det garanterar högerkrafternas tillbakagång. Inget kan väl vara mera destruktivt och värre för oss vanliga svenska medborgare och löneslavar än när högern regerar. För de för ju över all vår gemensamt ägda egendom till hugade kapitalister som får köpa rubbet för en spottstyver utan att vi som ägare ens får insyn i affärerna och vad de sålde vår egendom för! Sådan försäljning anses ju, gud bevars, vara en företagshemlighet, som vi som de faktiska säljarna inte ska insyn i!

Företagens intressen går före våra intressen, trots att vi per definition är en del av affärsuppgörelsen! Så ser verkligheten ut i ett kapitalistiskt samhälle där borgarklassen styr och det hjälper inte ifall vi har en socialdemokratisk regering. Det skulle inte ens hjälpa ifall Vänsterpartiet hade ensam majoritet!

Det enda som skulle förändra detta faktum vore ifall vi i arbetarklassen tog makten över borgarklassen. Men det kräver ett uppror och en revolution som få är politiskt mogna för.

AKBs kris.jpg

Alla som har det minsta politiska förstånd, oavsett ifall man tjänar sina pengar på hederligt arbete eller på parasiterande arbetsfritt kapital (särskilt de sistnämnda!), vet ju att företag generar vinster oavsett vem som än äger dem. Men Moderaterna och alla andra på högerkanten säger: ”staten ska inte äga företag! Och så säljer de ut vår gemensamma egendom så snart de kan, och missunnar alla löneslavar (= vi = de flesta!) att få del av av vårt eget arbetes faktiskt skapade vinst!

Så fungerar borgarklassen och dess politiska partiföreträdare: Moderaterna, Liberalerna, Kristdemokraterna, Centerpartiet, och senast in på denna arena: Sverigedemokraterna. Men även Socialdemokraterna har sin skuld genom att de redan för hundra år sedan slog in på sin klassamarbetspolitik och i morden tid har öppnat upp  för privatiseringar.

Högerkrafterna värnar om (det hoppas jag ju att ni vet) kapitalisternas (alltså borgarklassens = minoriteten i samhället) väl och ve. Oss andra, majoriteten (vi som jobbar för kapitalisterna- dagens motsvarighet till antikens slavar = arbetskraft) ser de bara som vinstmaskiner som göder deras privata börs.

Men vad är det för fel på om vi som drar samman deras vinster istället drar samman vinsten åt oss själva? Fast då krävs ju att vi blir så politiskt medvetna att vi gör uppror mot hela samhällssystemet och alltså genomför en revolution!

Lenin och sen.jpg

Nu i år är det hundra år sedan folket gjorde just det uppror folket borde göra nu igen. Men borgarklassen drev sin massiva och intensiva propaganda mot folkväldet i arbetarstaten och utmålade den som en diktatur.

Sådan propaganda är också en slags klasskamp. Men i borgarklassens propagandistiskt lögnaktiga värld finns inte klasser och inte heller klasskamp! Så länge de har makten måste de ju propagera för att klasskampen är död, trots att de själva dagligen utsätter oss andra för det!

Den ryska revolutionen övertogs tyvärr av en byråkrati som skaffade sig en icke folklig legitimitet. Det uppstod med Stalin en annan överhet än den med den gamla kapitalistklassen. Och det allra värsta slaget mot marxismens idé utdelades av folkets främsta hopp, staten för folken, dess egen historiskt sett första självstyrande land genom att kalla Sovjetunionen för ett kommunistiskt* land.


* Förklaring:

Med kommunism menas det klasslösa samhället. De uppstår inte omedelbart efter en arbetarrevolution. Kvar under lång tid finns borgarklassens individer som kämpar för att återta makten. Kvar finns de borgerliga värderingarna.

En revolution skapar det socialistiska samhället där borgarklassens samhällsvärderingar finns kvar. Först när allt sådant har dött bort kan ett klasslöst samhälle existera, det kommunistiska. Dit har inget land ännu nått.

Måste man ha många partier


Är det så

 

att många partier säkerställer demokrati?

Det här är en filosofisk fråga, kan det tyckas. Men vad är egentligen ”demokrati”? Vad betyder det ordet och vad innebär det?

Går vi till ordets egentliga betydelse så finner vi att det är ett grekiskt sammansatt ord som kan delas in i två ord, nämligen ”demos” (= folk) och ”kratia” (= välde).

”Demokrati” är alltså detsamma som ”folkvälde” och inget annat. Det har såldes inget att göra med om det finns olika partier som företräder olika intressen. Folkväldet kan ju komma till uttryck även på annat sätt. Man kan såldes tänka sig att det bara finns ett enda parti, eller inte ens något alls, men där folkets intressen tillgodoses på bästa tänkbara sätt genom någon form av styrelse.

Sen kommer en annan fråga

Om olika delar av folket har motsatta och oförenliga intressen, hur funkar det då?

Överklass.jpg

Faktum är ju att i varje klassamhälle (vårt nuvarande samhälle är ju ett sådant) finns det ju just sådana motsatta och oförenliga intressen som strider om inflytandet. Vi har ju, som ni vet, två olika klasser i vårt samhälle; borgarklassen och arbetarklassen. Och de har helt motsatta intressen. Dessa kan aldrig jämkas samman. Den ene skor sig på den andres arbete. Båda kan aldrig göra den bästa vinsten i en sådan deal.

Vi har en borgarklass som äger alla produktionsmedel och alla media som förser oss med nyheterna. Det är makt!

De flesta av oss har ett arbete att gå till vilket vi är glada för. Men vi är anställda av företag som ägs av borgarklassens kapitalister, eller hur?

Vi skapar värden med vårt arbete som vi får lön för, vilken företagsägarna helst skulle vilja slippa att betala ut om så vore möjligt. Men ingen går ju till jobbet för ingenting och därför får vi lön. Hur stor den är förhandlas det hela tiden om och det är ju en del av den klasskamp som hela tiden råder.

Men vem har bestämt?

Det är kärnfrågan! Vem har bestämt att ett fåtal ska äga företag? Kan vi inte äga allt gemensamt? Då behöver vi ju inte träta om vad vår insats på jobbet är värd! Och vinsten av våra insatser tillfaller oss själva istället för att falla ned i fickorna på borgarklassen.

Men nu är det som det är!

Och inget förändras, för vi har ju ett system som kallas ”demokrati”. Och det fungerar för att vi har ett antal partier att rösta på. Och det systemet tror vi på, men är det verkligen ett folkvälde? Fundera på det!

En liten klick (borgarklassen) styr över oss andra (arbetarklassen) som är i majoritet. Är det folkvälde? Är det demokrati?

Kan vi inte ha ett samhälleligt styrsystem där borgarklassen saknar inflytande? Där vi som producerar samhällets samlade värden också bestämmer över hur de ska användas för vårt eget bästa? Fundera på det!

 

Skvitt ser tillbaka


Mycket har hänt 

 

under min levnad, vilket har lärt mig en del

När jag var barn gjorde jag enkla flygplan utav papper. Jag målade på hakkors. Var jag hade sett dem någonstans minns jag inte längre, men jag tyckte att hakkors var snygga. Det kan jag faktiskt tycka än i dag. Och det var väl det som var meningen med dem när nazisterna tog fram symbolen ur historiens djup. För det var sannerligen inte de som uppfann symbolen.

När mina föräldrar såg vad jag hade målat på planen förbjöd de mig att använda sådana symboler. Jag fattade inte varför. Jag fick bara förklarat för mig att det inte var bra symboler. Inte förrän jag blev äldre gick det bit för bit upp för mig vad symbolen stod för. Som barn är man historielös.

Att vara historielös gör en till ett lätt offer för onda krafter!

I småskolans läroböcker var det på min tid vanligare med tecknade bilder än med fotografier. När vi läste om världen och dess folk i småskolan illustrerades bland annat kineser och negrer, ja så hette det då, med teckningar som bara kan beskrivas som rena nidbilder. Idag hade det säkert väckts åtal för hets mot folkgrupp. Men det var andra tider då.

Kineserna såg ut som gula smileys med koniska stråhattar, ögon som visarna på klockan tio i två och tänderna stod ut i ett sällan skådat överbett. I Afrika sprang de svarta omkring bland hyddor och i bastkjolar och med ett hundben i hårkrullet.Läsebok förr.jpg

Vi européer var ju överlägsna alla andra, det var en oemotsagd verklighet, och vi måste därför styra över dessa underutvecklade människoraser, för trots att Sverige inte var en kolonialmakt, men vi hade varit det en kort tid, så tillhörde vi ändå herrefolket. Nazismens rasbiologi satt kvar i skolans väggar, liksom vår syn på samer, vilka vid denna tid fortfarande utsattes för rasstudier, skallmätningar och andra kränkningar, samt skulle assimileras genom att förbjudas att tala sitt modersmål i de internatskolor de tvingades gå i.

För oss barn verkade Kina och Afrika lika avlägsna som månen. Sen dess har ju världen krymt. Att resa utomlands och till de mest avlägsna delarna av jorden är idag inget märkvärdigt, men när jag var barn var det stort bara att resa till Medelhavet. Och det var en revolution när man kunde se på TV en reporter stå i New York och tala direktsänt! Sändningen skedde via satelliten Telstar 1962.

Visst hade skolan sina brister, men vi hade aldrig hört talas om lärarbrist. Lärare ansågs välavlönade tjänstemän och vi barn liksom våra arbetarklassföräldrar såg upp till läraren som en auktoritet. Ingen skulle komma på tanken att hota eller misshandla läraren. Men det var andra tider då.

Det fanns självklart inga datorer, TV hade inte ens kommit till Sverige, inga videoapparater och och till en början, i småskolan, fanns inte ens en overheadprojektor. Ovanför svarta tavlan satt en massa kartor och läraren hade en lång stav med krok som han kunde få tag i den ögla varmed han kunde rulla ned kartan, likt en rullgardin. En av de kartorna jag minns var en karta över Palestina. Visserligen hade den imperialistiska staten Israel redan utropats, men någon ny och aktuell karta som visade de verkliga förhållandena hade kanske skolan inte haft råd att köpa in. De var ju knappast billiga, dessa stora kartor. Och kanske det inte spelade någon roll, för denna karta användes bara i kristendomsundervisningen. Det kallades så eftersom det var kristendomen som gällde. Senare blev det ju utökat till religionskunskap, men ändå med tonvikten på kristendom. Islam, buddism, judendom och hinduism var mest en parentes och i klassen fanns ingen som trodde på sånt. Men det var andra tider då.

På den här tiden det var ingen som skodde sig på att vi barn gick i skolan. Och det var inga skolor som gick i konkurs. Alla barn fick samma undervisning och man gick i den skola som låg närmast. Något skolval existerade inte. Det var lika för alla och man fick betyg efter vad man kunde.

Den relativa betygsskalan kom senare och ledde till att man måste konkurrera om betygen och man förlorade på att hjälpa varandra! Man skulle ju placeras efter en normalfördelningskurva i förhållande till de andra i klassen, så att bara vissa procent av oss skulle få sämsta eller bästa betyg och resten fördelas däremellan.

Betyg 1-5.jpg

Individuell konkurrens

Det är borgarklassens filosofi. Vassa armbågar. Envar sig själv närmast. Sko sig bäst man kan. DET är den ideologi som borgarlassen lever efter och fick igenom med den relativa betygsskalan. Klasskampen är ständigt pågående, men arbetarklassen är sällan vaksam nog att genomskåda det. Och medan den själv hela tiden bedriver en aggressiv klasspolitik säger den att klasskampen är död! Allt för att få arbetarklassen att tro att klassmotsättningar inte existerar!

Den medvetna arbetarklassen, däremot, drivs av sammanhållning och gemenskap, inte av egocentrisk inbördes konkurrens. Det är arbetarklassens filosofi och ideologi, som gagnar varje arbetare och också hela samhället. Men medvetenheten är tyvärr sällan stark nog att stå emot borgarklassen och därför kunde den relativa betygsskalan drivas igenom under en intet ont anande socialdemokratisk regering!

Och värre skulle det bli!

Det var en skola för alla, tills …

Politikerna införde skolpeng, men då hade jag redan slutat skolan. Det var 1992 och var en del av den så kallade ”Friskolereformen”, införd av Carl Bildts regering. En peng som följer eleven under skoltiden och tillfaller den som är huvudman för skolan, vilket ju kan vara en privat aktör. Det var ju för att kunna privatisera skolorna som pengen behövdes, för att några få skulle kunna sko sig på vårt utbildningsbehov.

Skolpengen innebär att skolorna måste konkurrera med varandra om eleverna och lägga pengar på dyr reklam och annonsering, pengar som bättre kunde utnyttjas till undervisningen. Och i konkurrensen gäller det också att dela ut glädjebetyg för att skolorna ska verka attraktiva. Följden, ja den relativa betygskalan var inte bra, men skolpengen och de privata skolorna är en katastrof för eleverna, inte minst för att en del av det ekonomiska utrymmet inte går till eleverna och undervisningen utan hamnar i fickorna på de som driver dessa privata skolor.

Vitsen med privata skolor sades vara att införa elevens ”valfrihet”, en valfrihet som möjliggjorde för privata skolor att förklara barn med särskilt kostsamma behov ovälkomna i skolan. Fallet med Conrad, som TV 4 redogjorde för i Kalla Fakta och vars skolgång omöjliggjordes för att han inte ansågs lönsam, är inte unikt.

Nekad skola.jpg

När jag var barn var skolan rättvis och hade bara ett enda mål; att vi barn skulle lära oss så mycket som vi kunde behöva i vår framtid som nyttiga medborgare i vårt Sverige. Vi skulle skolas till fungerande kuggar och lydiga undersåtar och nyttiga hjul i den industri som drivs av borgarklassens företag. Vi fick lära oss det som borgarklassen ansåg vara viktigt, men inget av det som hörde arbetarklassen till, dess stolta historia av klasskamp och inget om klassamhälle och klassintressen.

När jag var barn såg samhället till att skolan fick de resurser den och borgarklassen behövde, utan att någon skulle sko sig på vår skolgång. Men det var ju andra tider då.

Ja, det var andra tider då. Nu ska vi vara profitabla redan medan vi skolas till borgarklassens nyttiga mjölkkor!

Vad händer i Venezuela?


Demonstrationer

 

mot regeringens politik skildras i våra media

Men hur sann är medias skildring av det som sker? Det kan vara värt att se vad andra än mainstreammedia skriver. Då blir bilden annorlunda.

”Förra hösten var oppositionens demonstrationer åter stora och högern hade vunnit majoritet i parlamentet. Men efter att regeringen visat att varubristen i landet är orsakad av oppositionen har deras demonstrationer inte varit så stora som de själva och medier i väst säger. Men de har blivit våldsamma, vilket går hem i medierna.” Det säger José Cheo Sánchez, flykting från Venezuelas gamla odemokratisk regim . Han var i sin ungdom politisk aktiv mot Venezuelas högerregeringar. Nu är han ”engagerad i kampen för demokrati, folkmakt och socialism i Venezuela där han har familj, vänner och kamrater som han har tät kontakt med.”, skriver tidningen Proletären som har intervjuat honom.

I våra media höjs opositionen till skyarna som de sanna demokraterna med massorna på sin sida. De regeringsvänliga demonstrationerna nämns inte alls eller framställs som obetydliga. Sveriges Radios korrespondent i Latinamerika Lotten Collin, till exempel, rapporterar på ett sätt som mest liknar en partsinlaga till stöd för miljardärerna i Venezuelas opposition och deras uppbackare i USA, menar Proletären. Och jag är böjd att hålla med och lägger gärna till att det även gäller alla stora mediadrakar. Och konstigt är det inte. Allt som hotar storfinansen måste besudlas. Lögner är en nödvändighet för det fåtal som berikar sig på flertalet. Sanning är deras värsta fiende! Det ser vi hela tiden exempel på!

Tidningen ställer följande fråga till José Cheo Sánchez: ”Europeiska medier rapporterar mycket om brist på matvaror som en orsak till missnöjet i Venezuela.”

Och han svarar: ”Situationen är svår för ett land som måste importera nästan all mat och en regering som varken äger eller kontrollerar varuproduktionen eller distributionen. Jämför med Sverige. Här har vi samma problem. Sverige importerar mycket av den mat som behövs. Vad skulle hända om kapitalisterna beslutade att sabotera importen, produktionen och distributionen av mat?

Det är vad som händer i Venezuela. Regeringen har hittat varulager med undangömda matprodukter. Därför blir det köer och missnöje. Mat till rabatterade priser säljs i statliga affärer, men den räcker inte.”

Venezuela demonstration.jpg

Historien upprepar sig!

Precis samma metoder använde sig Chiles borgarklass av när de inledde kampen mot Alliendes socialistiska regering som ledde fram till att Augusto Pinochet grep makten i en militärkupp den 11 september 1973 och införde en hård diktatur, hyllad av borgarklassen i landet och ihärdigt stödd av USA. Opositionen fängslades, torterades och mördades. En av dem som lyckades fly var min vän tills han avled i cancer. Men innan dess fick jag information som inte alltid gick att läsa i våra media!

Nu försöker borgarklassen i Venezuela upprepa det som skedde i Chile. Krisen är framkallad av borgarklassen som vill slå vakt om sina privilegier att sko sig på vanligt folk. Genom att obstruera matleveranser och andra nödvändiga varor vill de skapa ett folkligt missnöje. De mindre politiskt medvetna ur arbetarklassen dras med och när det inte räcker betalar man kriminella och fattiga människor som kan behöva varje tänkbar venezuelansk bolivar (valutan) för att gå ut på gatorna och protestera. Just så gjorde borgarklassen i Chile. Och nu kopierar de samma metoder på nytt.

För borgarklassen är en borgerlig och fascistisk militärdiktatur rena drömmen! En socialistisk demokrati är däremot för dem ett skräckvälde, för tänk om folket får bestämma!

Våra media är borgarklassens megafoner. Därför får vi en propagandistisk vrångbild av verkligheten så snart klass står mot klass!

Läs artikeln!

Så vill högern ta makten i Venezuela

Sveriges ambassad om Venezuela

Wikipedia om Venezuela

Wikipedia om Venzuelas historia

”Många här vill ha mer revolution”

 

 

Högerpolitik och löntagare


Annat ord

 

för löntagare är arbetare och arbetarklass

Men särskilt det sistnämnda är i dag i det närmaste bannlyst. Ja, det finns till och med de som påstår att klasser inte längre finns! Konstigt!

Konstigt?

Nej, inte alls! Det är bara borgarklassen som vill radera ut klassbegreppet för det gör arbetare klassmedvetna. Det gagnar inte borgarklassen! Och därför klassas (!) alla som använder ord som”arbetarklass”, ”borgarklass” och ”klasskamp” som kommunister. Men de som mest framgångsrikt bedriver klasskamp i dag är just borgarklassen!

Idag stämmer det nog att just bara kommunster talar om klasser och klasskamp. Inga andra gör det längre. Man får dock tala om underklass, medelklass och överklass eftersom det är ord som inte avslöjar vad det verkligen handlar om, hur man förhåller sig till produktionsmedlen. Alltså om man äger dem eller måste sälja sin kroppsliga eller mentala arbetsförmåga till kapitalisterna på den öppna arbetsmarknaden.

Det är inte bara en fråga om ordval!

Man kan vara en kapitalist och ändå fattig som en kyrkråtta! Man kan vara löntagare och ändå rik som ett troll. Skillnaden är att en kapitalist äger kapital (som, väl att märka, inte är det samma som pengar!) och produktionsmedel. Det ger makt över de som de har anställt. De dikterar vilkoren. Och arbetare kan bara slåss för att försöka förbättra sina villkor. ”Arbetarklass” och ”borgarklass” är ord som signalerar klasskamp och samhällsklassernas oförenliga intressen, vilket inte ”underklass”, ”medelklass” och ”överklass” eller ord som ”socialgrupp” gör.

Det finns alltså ordval som gagnar arbetare och ordval som gagnar borgarklassens kapitalister. Och det finns politik som gagnar den ena gruppen och det finns politik som gagnar den andra gruppen. Men tyvärr, dagens arbetarklass tycks helt vilsen i politiken!

Opinion 2016.jpg

Idag slåss man inte på barrikaderna för sina rättigheter. På sin höjd är man organiserad i fackföreningar, vilka idag nöjer sig med förhandlingar och samarbete.

Idag sitter man framför TV:n och knyter näven i byxfickan över allt missnöje och kanaliserar det genom att dras till Sverigedemokrater eller andra högerpartier, vilket ju alla opinionsundersökningar kan bekräfta. Och vad ska man göra när inte ett enda parti finns kvar längre som verkligen driver arbetarklassens verkliga klassintressen? Inte ens Vänsterpartiet står längre för klasskamp värd namnet!

Mitt i eländet

Man får ju göra det bästa som går. Och då gäller det ju att i vart fall att i valen inte lägga sin röst på partier som inte gagnar andra än de besuttna och nationalsocialistiska intressen.

Björn Alvebrand skriver i ett inlägg om hur Alliansens politik fungerar – baserat på på backspegelns facit, vilket är något helt annat än vad dessa partier säger. Verkligheten är en sak som talar sitt tydliga språk. Propagandan är något helt annat!

Läs hans inlägg  här, om vad högerpolitik innebär!

Alvebrand - drivkrafter.jpg

Han avslutar inlägget med följade citatsamling:

”År 1990 var andelen fattiga i gruppen arbetslösa/sjuka stabil och på en relativt låg nivå, kring 6 procent.
Idag 2016 är samma grupp fattiga 33 procent – den kraftigaste fattigdomsökningen bland arbetslösa och sjuka skedde strax efter att den borgerliga regeringen tog över makten 2006.
(Källa: Statistiska Centralbyrån)

2003 räknades drygt 26 procent av studenterna som fattiga.
2013 är motsvarande siffra drygt 42 procent.
(Källa: Statistiska Centralbyrån)

2013 var medianinkomsten i Sverige 18 800 kronor.
Den som hade en inkomst under 11 300 i månaden hamnade därmed under fattigdomsstrecket.
Källa: Statistiska Centralbyrån)

På 20 år har den rikaste promillen i Sverige tredubblat sin andel av landets samlade inkomster.
Tillsammans har de en samlad förmögenhet på 1 120 miljarder.”

 

 

En av de största


Fidel Castro

 

har idag gått ur tiden

Han störtade en diktator som stöddes av USA. Därmed drabbades han av USA:s vrede och tvingades i famnen på Sovjetunionen. Det var ju inte precis hans avsikt, men USA:s embargo framkallade just den situationen.

Tack vare ett entusiastiskt folk som helhjärtat stödde revolutionen och den nya regeringen, om man bortser från en klick ur borgarklassen som inte längre kunde sko sig på förslavade kubaner, kunde Fidel Castro leda landet mot jämställdhet och genomföra reformer som vi bara kan drömma om.

Det är ju klart att kontrarevolutonärer måste bekämpas på samma sätt som vi idag bekämpar terrorister. Skillnaden dem emellan är hårfin. Men just därför har Castro kallats diktator. En märklig diktator som kunde gå runt bland människorna utan alla de säkerhetsåtgärder som våra politiker måste leva med.

Fidel Castro död.jpg

Rekommenderad blogglänk

Bogarklassen media har under alla år drivit en oanständig propaganda mot Castros Kuba. Det är ju inte så märkligt. Borgarklassen vill ju ha samhällsklimat där den kan, likt under Batista, sko sig på arbetarklassen. Och för borgarklassen är det skrämmande med för arbetarklassen goda exempel och inspiratörer, för klasskampen lever och kommer att leva så länge klassamhällen består. Tyvärr saknar dock arbetarklassen idag den medvetenhet som en gång fanns. Det är bara borgarklassen som kan skryta med en klassmedvetenhet, men låtsas ändå som att den inte existerar, att den är död. Gissa varför!

Det finns alternativ till borgaklassens kapitalism. Det är bara att bygga lite gemenskap.

Klicka gärna på Svensk-Kubanska Föreningen och läs mera.

Samma i dag som förr


En del säger

 

att det inte längre finns några klasser

Jasså? Men varför finns det då klasskamp? Och på vems sida i denna klasskamp står egentligen regeringarna, om inte på den härskande klassens.

Exemplet är från Frankrike, men det är lika dant här.

Frankrike klasskamp

Sveriges problem i dag


Svenska löntagare och invandringen

 

Arbetarrörelsen, Socialdemokratin och Sverigedemokraternas arbetarfientlighet

Att många arbetare känner sig hotade av invandring och utländsk arbetskraft är knappast någon nyhet. Inte heller att det råder konkurrens om jobben, vilken förstärker denna känsla. Och det är just dessa känslor som det främlingsfientliga Sverigedemokraterna gör vad de kan för att förstärka med sin intensiva propaganda. För att motverka att känslor tar över behöver man kunskap. Här borde arbetarrörelsen ta sitt ansvar, nu såsom den en gång gjorde.

Konkurrens om de befintliga jobben är något som arbetsgivarna vill ska råda och ju högre arbetslösheten är dess mindre problem har de med sina anställda som inte vågar ifrågasätta, ställa krav eller säga upp sig med risk för att inte få ett nytt jobb. Lönerna kan också pressas ner på grund av konkurrensen om de befintliga jobben och den stora arbetslösheten. Av vinstintresse låter de hellre sina anställda jobba övertid än att anställa fler och anlitar hellre bemanningsföretag av samma skäl.

Företagare och anställda har faktiskt motstridiga intressen, vilket borgarklassen gärna talar tyst om. Det är dock dessa motstridiga intressen som leder till att det ibland utbryter konflikter på arbetsmarknaden. Sverigedemokraternas (dock ej erkända) fascistiska ideologi är emellertid helt uppenbar för varje politiskt medveten människa i det att dessa motstridiga intressen av SD påstås icke existera och de propagerar för ”samförstånd istället för klasshat”.

Klassamarbete

Denna ”samförstånds”-politik är för vanligt folk en mycket allvarligare del av deras politik än främlingsfientligheten. Ändå talas det nästan inte om det. Vi kan aldrig kräva att borgarklassen via deras media ska skriva om detta. Inte heller att de öppet borgerliga partierna ska ta debatt om det. Men vi kan kräva att de partier och organisationer som gör anspråk på att främja arbetarklassens intressen tar bladet från munnen och upplysa de omedvetna vad en sådan politik faktiskt innebär av arbetarfientlighet.

Anställda, det vill säga arbetarklassen, har inte mycket mer än strejk att ta till när förhandlingar har brutit samman. Möjligheten att nå framgång med strejker vill nu företagen i Storbritannien bryta genom att det ska bli tillåtet att kunna anlita bemanningsföretag under strejker! Det är tänkbart att kapitalet vinner den striden i GB och blir SD starkare får företagen i Sverige denna möjlighet om inte kampen mot SD tas redan i dag.

Kapitalets egen guru, Milton Friedman, fick Nobelpris i ekonomi när han hävdade att samhället mår bäst av en arbetslöshet på 7%! Sen for han världen runt och föreläste och till och med socialdemokrater föll för denna propaganda som kapitalet jublade åt! Milton Friedman och de borgerliga partierna med Sverigedemokraterna inräknade är de som helt står på företagarnas sida och i direkt opposition till oss löntagare, alltså vi som utgör arbetarklassen. Var står egentligen Socialdemokratin? Partiet lär sig ju hänföras av Friedmans idéer som inte överensstämmer med verkligheten. Den frågan är i högsta grad berättigad!

img011

(här publicerades bilden)

Vi kan inte blunda för den känsla som så många människor har; att andra tar från dem arbete, bostadschanser och social välfärd. Det är det som de främlingsfientliga rider på och förstärker med sin propaganda och tyvärr vinner oftast känslan över förnuftet. När okunnighet om fakta råder är ju utgången uppenbar och slutsatserna självklara, fördomar får fritt spelrum och de okunniga, i den här frågan, faller därför genast offer för SD:s propaganda.

Verkligheten är dock att konkurrensen mellan människor på arbetsmarknaden inte har det minsta att göra med om vissa har utländsk härkomst eller inte, annan hudfärg eller annan religion och kultur. I den mån det spelar in var folk kommer ifrån, etc., är det snarast så att det i högre grad är invandrarna som är arbetslösa.

Vad många inte tänker på (särskilt inte de omedvetna) är ju att med invandrare skapas nya jobb inom många områden. Till exempel skapar inte så få av dem nya företag och med sina kontakter med hemländerna ökar de chanserna för exportindustrin. Den effekten syns även inom gamla etablerade företag där invandrare kommer in på de rätta posterna.

När de nyanlända ska integreras skapas nya arbeten. Till exempel ökar behovet av fler inom arbetsförmedling, lärare inom SFI, ökat behov av socialassistenter, etc. Därtill kommer behovet av nya bostäder, vilket kräver fler byggnadsarbetare, bara det finns en politik som satsar på fler bostäder. Nya bostäder kräver också anslutning av infrastruktur och således folk som anlägger den. Vi ska inte heller blunda för att kundunderlaget för butiker ökar, fler butiker etableras, omsättningen ökar och fler butiksbiträden kan anställas. De nyanlända blir kort sagt en vitamininjektion i samhället. Den demografiska kurvan blir bättre och möter situationen av en åldrande befolkning. Men då krävs att invandringen politiskt sköts på ett konstruktivt sätt.

Många invandrare tar de okvalificerade jobb som många svenskar ratar och lågbetalda vård-, städ- och servicejobb sköter invandrare och dessa branscher skulle bryta ihop om vi inte hade dem. Inte sällan utförs dessa arbeten av invandrare som är överkvalificerade och har akademiska utbildningar från sina hemländer. Frågan är varför svenska arbetslösa personer inte kan tänka sig att ta dessa jobb utan istället inte sällan klagar på att invandrarna tar deras jobb. Jag skulle vilja uppmana dessa personer att ta de jobb som finns och inte skylla på invandrarna. Och får de inte dessa lågkvalificerade jobb får de väl fråga sig vad det är hos dem själva som brister. Kan det vara, som för en del arbetslösa som jag själv känner personligen, att de saknar tåga, att de är för lata och är lite väl begivna på flaskan? De klagar på invandringen och röstar på SD. Mina argument biter inte, men så vill jag ju begripligt nog inte ta upp deras egna tillkortakommanden.

Att invandrarna inte är problemet är dock för många människor alltför abstrakt för att de ska kunna ta det till sig. ”Stoppa invandringen” är så mycket enklare att tänka inför varje problem som uppstår. För visst finns ju problem också.

Många arbetslösa ser sig bortträngda och nedprioriterade när invandrarna kommer. Det är känslor de hyser och, som alla känslor brukar göra, segrar dessa över förnuftet. Sanningen är dock att arbetslösheten skapas av företagen. De anställer inte fler än de har behov av. Och de rationaliserar bort alla de kan avvara. Detta har inget med en misslyckad integrationspolitik att göra. Det handlar enbart om vinstmaximering. Socialt ansvar är inget som har plats i några kvartalsrapporter.

Företagslojalitet

Om det ändå är några som blir bortträngda av invandrare så är det på grund av att de själva inte har kompetensutvecklat sig, eller av personliga skäl som redan är nämnda, och därmed inte har de kvalifikationer som företagen efterfrågar. Då är det lätt att skylla på andra än sig själv eftersom det kräver mindre tankeförmåga och man slipper ställa krav på sig själv.

Självklart måste politikerna satsa mera på bostäder och välfärd, vilket ju är något som har nedprioriterats av våra regeringar sedan omkring trettio års tid och det började alltså långt innan invandringen tog fart på riktigt. Det har således inget med invandringen att göra att det i dag ser ut som det gör. Men åter igen är detta för alltför många allt för abstrakt för att de med sina ringa intressen för samhällsutveckling och politik ska kunna se.

Det är just på grund av politisk omedvetenhet som den främlingsfientliga retoriken går hem hos dem som saknar ideologisk medvetenhet om vilka motsättningarna i samhället är. De är svikna av arbetarrörelsen. De är hänvisade till borgarklassens verklighetsbeskrivning i media och försåtliga underhållning. De är lämnade i sticket av en arbetarrörelse som ju en gång i tiden faktiskt satsade på just ideologisk bildning bland arbetare. Sådant lades ned för cirka 70 år sedan i fackföreningarna, men då hade man kurser av olika slag, bokcirklar, fördrag och bildningsverksamhet för sina medlemmar.

Förr fanns en helt annan klassmedvetenhet, en klassmedvetenhet som idag helt lyser med sin frånvaro hos dem som faller för SD:s propaganda. Just därför är det så viktigt att höja medvetandegraden inom arbetarklassen. Det skulle inte bara leda till att SD reducerades till en sekt utan också till att Allianspartierna inte fick minsta stöd från arbetarklassen i valen.

Det finns bara en väg att gå, som jag ser det, om man vill vända politiken åt vänster och göra samhället mera rättvist och humant, samt att ta udden av SD. Man måste satsa på arbetarklassens ideologiska fostran och lyfta fram dess självklara klassideologi och  medvetandegöra den hos de stora folklagren. Det är nog bara fackföreningarna som kan göra det, men viljan tycks saknas. Var står Socialdemokratin? Frågan är berättigad.


 

Bonuslänkar

En av fem stödjer SD

Kära arbetsgivare, känns det bra att samarbeta med SD?

Företagen och SD ses i smyg

Lojala arbetare


I SD:s Sverige

 

finns inga fackföreningar

Utan klassmotsättningar behövs inga organisationer som tillvaratar klassintressen. Det är SD:s budskap.

Nu är det ju på det viset att samhället är fullt med olika intressen och intressen står mot varandra. Alla som säljer samma sak har intressen att försvara gentemot all de köper samma sak. Säljaren vill ju ha ett bra pris och köparen också, men vad som är bra för säljaren är inte bra för köparen och vice versa.

Alla som får ett jobb, en anställning, ingår ett avtal om hur mycket deras arbetskraft ska kosta när den säljs och köparen är den som brukar kallas ”arbetsgivare”. Den sistnämnda är alltså egentligen en köpare, köper ju arbetskraft över tid för att denna arbetskraft ska skapa ett värde större än priset på arbetskraften. Så blir de rika.

Här finns en motsättning och utan att säljare organiserar sig kan priset komma att bli alltför lågt. Så enkelt ligger det till. Drömläget för ”arbetsgivare” är oorganiserad arbetskraft. Och just det vill både företag och SD ha. Så vilken sida står SD på?

Lojala arbetare

”Sverigedemokraterna talar gärna gott om den svenska välfärden och folkhemmet och försöker framställa sig som ett parti för arbetare. Men bakom folkhemsfasaden vilar Sverigedemokraterna på en djupt socialkonservativ grund där arbetarna ska vara lojala mot sina arbetsgivare och veta sin plats i samhället.” Läs mer.

 

Det bästa jag har läst på länge


Jag är bara tvungen

 

att knycka en längre bit av en text

Det är ju så att mången kamp förs utan att helheten beaktas. Var grupp slåss för just sina intressen utan att se att mångas olika intressen sammanfaller. Längst ned finns länken till hela texten och jag kan bara rekommendera den. Det är ett måste för alla, som känner de har något att kämpa för, att läsa. I grunden finns det något överordnat som skapar en känsla av förtryck, vilket väcker behov av kamp. Det är detta överordnade som är det som förenar och att stå enade är styrka.

Backa inte för en lång text. Läs här först så vaknar nog lusten att läsa en bra text, eller klicka på länken längst ned och gå direkt på.

Teoretiska texter

”Identitetspolitiken uppfattas av många som ett radikalt och subversivt alternativ. Detta är helt fel. Det är i själva verket en avmobiliserande politik för navelskåderi och fredlig samexistens med kapitalismen. Historiskt har den sina sociologiska rötter hos ett skikt av vänsterintellektuella som demoraliserades av att revolutionen inte kom lika snabbt och problemfritt som 1970-talet hade tyckts utlova, men som ville fortsätta att vara i opposition utan att det skulle betyda en revolutionär kamp för ett annat samhälle.

Multikulturalismen innebär att etnicitet och kultur kan utgöra den primära basen för identitet och för uppfattningen att vara förtryckt. Även i detta fall kommer utvecklingen att följa den identitetspolitiska logiken där skillnader och separation betonas. Som alltid styr identitetspolitiken bort intresset från att inkluderas och från att hitta broar och gemensamma punkter. Betoningen ligger på rätten till avskiljande (från förtryckarna) och rätten till särskilda lösningar och gruppspecifika rättigheter. När realpolitiker med makt har applicerat detta synsätt på integrationspolitiken gentemot invandrare så har resultatet varit det motsatta till integration.

De flesta som invandrat genom tiderna har tänkt sig att de flyttar till ett annat samhälle för att delta i det. Men enligt ett identitetspolitiskt resonemang så kommer detta oundvikligen att öppna upp för ett rasistiskt förtryck, vilket alltså skulle bestå i majoritetsgruppens språk och praktik för att underkasta de kulturella identiteterna sin auktoritet.

Enade - söndrade

Multikulturalismen i Sverige bidrog bara till att ghettoisera invandrargrupper. Det gav makt åt olika konservativa och traditionella etablissemang som fick samhällets legitimitet som ”ledare” för ”sina” grupper. Det har också skapat onödiga klyftor mellan svenskar och invandrare. Istället för segregerande särlösningar hade man kunnat koncentrera sig på samhällets gemensamma resurser och sett till att alla fått tillgång till dessa dvs kommunal service, sjukvård, skola osv. Men den verksamheten har istället utarmats och privatiserats.

Sin radikala framtoning till trots måste det konstateras att ingen verklig kamp är möjlig på identitetspolitisk grund. Arbetarklassen har aldrig varit entydigt vit, manlig och heterosexuell. Den har alltid varit heterogen och bestått av olika socialt förtryckta grupper. Men allt identitetspolitiken har att erbjuda är splittring och smågruppskamp i liten skala. Identitetspolitiken är därför nederlagets politik.

Härskarstrategi

Problemet med identitetspolitikens definition är att den inte gör någon skillnad på vad innehållet i auktoriteten och underkastelsen är. Den ignorerar frågan om vad syftet med dominansen är. Som marxister är vi mer precisa och menar att förtryck råder när en grupp människor tillskansar sig materiella fördelar på en annan grupps bekostnad och genom att kontrollera denna grupp.

Där identitetspolitiken bara ser förtryck gör marxister en distinktion mellan exploatering och förtryck. Exploatering är när en klass systematiskt och med hjälp av våld utvinner rikedomar från det produktiva arbete som en annan klass utför. 

 Anledningen till att vi betonar exploateringens och klassförtryckets strategiska funktion är att det a) ligger till grund för samhället i stort b) ligger till grund för det sociala förtrycket. Varje samhällsformation vilar i sista hand på det arbete som görs för att bearbeta naturen så att människorna kan överleva. 

 Rasismen utvecklades parallellt med marknaden, kolonialismen och imperialismen. När kapitalismen expanderade globalt innebar det automatiskt en attack på de icke-europeiska folken, som superexploaterades för att intensifiera kapitalets tillväxt i Europa. Rasismen och chauvinismen har alltså en direkt koppling till centrala beståndsdelar av kapitalismen som produktionen, internationaliseringen och nationalstaten.

Både rasismen och sexismen, och andra former av socialt förtryck, fyller dessutom en mycket viktig politisk funktion för kapitalet. Dessa förtryck hjälper den styrande klassen att söndra och härska då arbetarklassen splittras upp i grupper som slåss mot varandra.

Skogen och träden

Faktum är att de i objektiv mening redan är hela klassens frågor. Kvinnor, etniska minoriteter och queera är en väsentlig del av arbetarklassen och det går inte att mobilisera arbetarna genom att bejaka den splittring som samhället försöker driva igenom.” / Eduardo Montero

Tack Eduardo för en lysande text! Jag hoppas verkligen att mina läsare inte nöjer sig med min förkortade text utan klickar på ditt namn.

Kapitalism - förtryck

Han talar inte av okunnighet


Han talar till okunniga

 

och han hoppas på att med deras hjälp underminera

Det är den fackliga verksamheten som sådan han vill åt med sitt skamliga angrepp.

Jag talar om Eric Erfors som på EXPRESSENS ledare 27 maj går till angrepp mot att Transport har uteslutit medlemmar som är med i Sverigedemokraterna. Det är så horribelt så man kan spy och han tar samma liberala strid som man gjorde från borgerligt håll när man förde Adolf Hitler till makten.

Vad alla vet, hoppas jag, så är Sverigedemokraterna ett parti som i grunden har kvar sina nationalsocialistiska idéer, med den skillnaden att de inte skyltar med dem utåt. Att då ett fackförbund inte godkänner dem som medlemmar är full förståeligt och helt självklart. Allt annat är ur facklig synpunkt kontraproduktivt. Det är att skjuta sig i foten om de inte utesluter sådana fascistiska drägg som har som mål att på sikt förgöra den fackliga kampen. Att föda en orm vid sin barm är inte särskilt smart. Det inser ju  alla och det vet även Eric Erfors. Det enda han vill är att facket försvinner. Han är arbetarfientlig och det är därför han försöker få okunniga människor över på sin sida genom att misskreditera Transport.

Eric ErforsNej, han inte en döskalle. Han försöker bara göra en dödgrävares jobb. Han vill begrava fackföreningsrörelsen med argument som är så hårresande korkade för var och en som vet sin historia och som känner till den fackliga kampen och hur den uppstod. Och han vet vad facken står för. Det är just det han vill bekämpa.

Jag tar några citat:

”Transport är det fackförbund som utesluter flest medlemmar på grund av deras politiska åsikter. // Vårdförbundet ett motsvarande förhållningssätt. // socionomfacket SSR också tagit till den drastiska uteslutningsmetoden. // majoriteten av svenska fackförbund har förstått innebörden av vår grundlagsskyddade yttrandefrihet.” Det handlar inte om yttrandefrihet utan om intressekamp och den är inte grundlagsskyddad. Det vet Eric Erfors. Han kunde lika gärna kritiserat vilken förening som helst som utesluter medlemmar som motarbetar föreningens mål. Men han vill vässa fackanslutna Sverigedemokraters argument när de motsätter sig uteslutningar.

”Problemet är att när nu IF Metall har tagit på sig rollen som åsiktsdomstol över vad förbundets 265 000 yrkesaktiva medlemmar får säga i offentligheten …” Det finns tack och lov lite kvar av socialistisk ideologi inom fackföreningsrörelsen, även om mycket har gått förlorat. Att allt inte har fallit i glömska ännu är något som Eric Erfors är bekymrad över. Det handlar inte om åsiktskontroll. Istället handlar det alltså om att ta ansvar för en ideologi! Precis som Eric Erfors tar ansvar för sin nyliberalism. Men den parallellen drar han självklart inte. I så fall avslöjar han sig själv.

Men med detta felaktiga ordval bygger han vidare i sitt argumenterande så det kan låta som en logisk slutsats: ”Ombudsmännen på Olof Palmes gata blir tvungna att plita ihop någon åsiktsguide. Svettigt värre blir det.” Om det var åsikter, och inte en kamp för specifika intressen som det handlade om, då kanske en sådan guide kunde behövas. Men nu handlar det alltså om kampen för de rättigheter som arbetarklassen alltid har fått kämpa för och där oräkneliga arbetare har fått sätta livet till, även om det i Sverige var ganska länge sedan (om vi bortser från alla de som förolyckas på sina arbetsplatser och vars anhöriga knappt någonsin får någon ersättning för). Men just de förhållanden som en gång rådde vill han ha tillbaka. Allt för att kapitalet ska få husera med arbetare efter eget gottfinnande. Det är fegt att inte säga som det är. Det är fegt av Eric Erfors att inte tala klarspråk. Men han förstår självklart att sanningen bara är kontraproduktiv för honom. Det är därför han tala så lömskt.

Eric Erfors drar sig inte ens för uppenbara lögner. Han skriver: ”Riksdagen har tilldelat och delegerat ansenlig arbetsrättslig makt till facken. De exklusiva facken har tilldelats makt att via blockadvapnet driva småföretagare i konkurs. Facken får skattemiljarder för att ägna sig åt myndighetsutövning i a-kassorna. Facken kan befordra sina pampar till domare i Arbetsdomstolen.” Eric Erfors är inte historielös. Han vet att facken inte har fått någonting av riksdagen, inte tilldelats någonting alls. Aldrig fått någonting gratis utan allt har uppnåtts genom blod, svett och tårar. Facken har stridit för precis allt de i dag har uppnått och det ha de gjort mot just sådana politiska krafter som Eric Erfors vill ska ta makten från facken. Han är borgarklassens man. Han är en fiende till arbetarklassen. Han vill bevara borgarklassens förtryck av arbetarklassen i evinnerliga tider.

Och lögnen över alla: ”skattemiljarder till a-kassorna”! Lögnen vet inga gränser! Han vet att varje i stort sett varje arbetare betalar sin tribut till a-kassan. Att staten (läs ‘regering’!) tillåts lägga näsan i blöt är en facklig svaghet!

Eric Erfors är en arbetarfientlig lögnmakare man verkligen bör se upp med!

Läs också Ingvar Persson i AFTONBLADETs ledare.


Jan Guillou-liberaler

 

 

 

Dörröppnare


Jo jag hoppas!

 

Jag hoppas att dörren öppnas

Dörren till framtiden. En framtid när makten ligger hos folket och inte hos en liten klick.

Hur menar jag? Jo samhällen är inte statiska. De är dynamiska. De förändras. Jag låter Ghost förklara.

Samhällshistora - 800 pixlar

Klicka på bilden så blir den större!

Kvinnor är alltid flickor


Får man säga så?

 

Ja, vad säger feministerna om det egentligen?

Är det diskriminerande och manschauvinistiskt? Ja, jag vet inte, men jag skulle inte bli förvånad över en sådan dom. Feminister kan ju gå igång på precis vad som helst. Tänk bara den där debatten om att män satt med benen isär i tunnelbanan. Det var en maktdemonstration sades det från vissa feminister.

Tänk så lättstötta de kan vara.

Tänk om vi män var lika lättstötta. Ja, vi kanske ska vara det. Så vi bör ju röra upp himmel och jord När SVT2 har denna programrubrik: ”Män är alltid pojkar”

Män å pojkar
Pojken Albert till exempel. Är han en pojke? Han kanske till och med är en ponke. Lille ponken, till och med!

Jo, jo! Här finns skäl att gå i taket och sätta ned foten och röra upp himmel och jord.  Så behandlar man minsann inte vuxna män! För så får man inte behandla vuxna kvinnor. Eller hur? Chefen som säger till sin sextioåriga sekreterare: ”Men lilla flicka, sladden är ju inte i!”, om hon råkade klaga på att datorn var sönder.

– – –

FI!
Feministiskt initiativ. Alla feministers parti.

Nu tror ni jag ska racka ner på dem. Men se då tror ni fel. Det jag tycker om dem ska jag hålla för mig själv. Utom vad det gäller en sak. Det är ett parti på vänsterkanten, som bekant. Och de kanske kommer in i riksdagen. Men bara kanske. Och om de inte kommer in, då är ju deras röster förspillda. Och då försvagas de rödgröna och risken finns då att de blåbruna kan bilda regering.

Ja, så jag tänker då som så, att en sådan regering tål inte Sverige. Tänk bara vad den mörkblå regeringen har fördärvat Sverige under 8 år! Själv ryser jag när jag ser det! Och fryser! Och andra svälter, jobbar gratis i FAS 3 eller tar livet av sig när de utförsäkras. Äldre vanvårdas och skolor går i konkurs. Sverige är skuldsatt och gruvföretagen tar vad bergen innehåller utan att betala någon skatt för det! Nåja, lite skatt betalar de faktiskt om sanningen ska fram – 300.000 förra året totalt!

Sverige tål inte mera högerpolitik!

Så för att FI:s röster inte ska gå till spillo så tänker jag, lilla pensionerade ponken, faktiskt rösta på FI fast jag inte sympatiserar med dem. Det kallas att stödrösta av taktiska skäl.

Tänka sig, jag lilla ponken sätter mig över kvinnochauvinismen!

Skvitt säger NEJ till könskampen och JA till klasskampen! Och NEJ till rasism, fascism och borgarklassens högerdiktatur och JA till demokrati.

 

Fotobloggen inspirerade


Jag såg symboliken

 

redan när jag tog bildena

Den finns i original på fotobloggen, som jag ju nämnde i förra inlägget.

I går kom ju Eurodam till Göteborg.

Eurodam

Och då speglas klassamhället särskilt tydligt. För den klentrogne som tvivlar på att vi har ett klassamhälle har jag gjort bilden nedan extra tydlig.

KLASSAMHÄLLE

Borgarklassen gör ju vad den kan för att grumla bilden för arbetarna. Annars kan de vända upp och ned på maktstrukturen och kasta av sig den parasitära överklassen. Det är den livrädd för eftersom det är en klass som inte kan leva av sig själv. Och då påstår de bland annat att klasskampen är död, klasser finns inte och vi lever i en demokrati. Och detta tror många faktiskt på. Tillhör du  dessa lurade och utnyttjade människor så ta då en extra titt på bilden ovan och fundera också på varför överklassen hela tiden sätter upp sina förbudsskyltar.

Överklassens skydd

 

Borgarklass tror

 

Nytt från Kao


Om språk

 

Nog så viktigt.

Även nysvenska och att veta vad det förut betydde. Det finns en bok om saken. Den presenterar hon i det här inlägget.

Kao-språk

Klasskampen pågår mitt framför ögonen på oss och som ett led i denna kamp säger borgarklassen att klasskampen är död och några klasser inte finns längre. Tro fan att de vinner på det när arbetarklassen tycks tro på den saken och inte ens inser att det är arbetarklassen den tillhör.

Vem bedriver klasskamp i dagens läge?


Inte är det mycket till kamp inte!

Alltså inte från arbetarklassens sida.

Nej, tyvärr låter sig folket hela tiden köras över av borgarklassen klasskamp och ändå är det borgarklassen som säger att klasskampen är död! Men det är den ju inte, den är bara ensidig. Därför försämras din vardag på varje punkt för varje dag, såvida du inte tillhör överklassen. Då är det ju precis tvärt om.

Kika in på Alliansfritt nu!

Klasskamp

Därför fick jag sparken


”Mitt fackliga engagemang”

 

Det säger taxichauffören Allonias Sebhatus.

Sparkad pga fackengagemang

Fallet har väckt uppmärksamhet och Ali Esbati (V) skrev en interpellation där han bland annat ställde frågan om arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson (M) tänker vidta några åtgärder för att följa upp förekomsten av antifackligt beteende inom taxinäringen.

I dag svarade ministern på frågorna i en debatt i riksdagen. Hon betonade att föreningsfriheten inte får kränkas i Sverige samt att taxichaufförerna omfattas av skydden som finns för arbetstagarna.

Allonias Sebhatu fanns på plats och lyssnade på allt som sades. Efteråt var han inte nöjd.

– Hon vill inte yttra sig om den riktiga problematiken och hänvisar till lagen. Kollegorna vågar inte visa sig här. Vi är rädda för att agera, varje gång vi försöker organisera oss blir vi bestraffade med mindre intäkter och spärrning. Det är som att det är 1914 och inte 2014, säger han.

Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt säger att han inte är förvånad över ministerns svar.

– Jag tycker att det är som väntat. Regeringen håller sig till det formella regelverket men ser inte att det finns en hård verklighet för chaufförerna där ute. Det finns människor idag som blir av med sina arbeten för att de vill organisera sig fackligt. Det är beklämmande.

Hans konkreta förslag är att se över hela taxibranschens reglering samt vilka som bedriver verksamheten. Vänsterpartiet vill även att man ska kräva kollektivavtal som villkor vid offentliga upphandlingar.

– Det är så mycket pengar i dessa upphandlingar att man kommer att tvinga företagen att faktiskt behandla chaufförerna schysst, säger han.” Läs hela artikeln.

Är det någon som fortfarande tror att klasskampen är död?

När ett företag försöker stoppa fackligt arbete, då är det borgarklassen som för sin klasskamp och när anställda organiserar sig är det arbetarklassens klasskamp. Klass står mot klass och deras intressen kan aldrig förenas. Därför lever klasskampen så läge klassamhället består.

Den allra största delen av befolkningen tillhör arbetarklassen och endast partier som står på denna klass sida är i grunden demokratiska. Övriga partier är det icke och borgarklassen är den minoritet som inte är det minsta intresserad av demokrati, och har för att undvika att en sådan skapas, uppfunnit den borgerliga parlamentarismen, vilken den kallar demokrati. Denna så kallade ”demokrati” kallas ibland borgerlig demokrati, vilket må vara ett något mera korrekt uttryck, men långt från sanningen om borgarklassens diktatur.

Borgarklassen är en lögnaktig klass eftersom den inte vågar säga sanningen som ju är att den lever på arbetarklassens arbete och måste hålla arbetarklassen okunnig, ty i annat fall förlorar den makten.