Måste man ha många partier


Är det så

 

att många partier säkerställer demokrati?

Det här är en filosofisk fråga, kan det tyckas. Men vad är egentligen ”demokrati”? Vad betyder det ordet och vad innebär det?

Går vi till ordets egentliga betydelse så finner vi att det är ett grekiskt sammansatt ord som kan delas in i två ord, nämligen ”demos” (= folk) och ”kratia” (= välde).

”Demokrati” är alltså detsamma som ”folkvälde” och inget annat. Det har såldes inget att göra med om det finns olika partier som företräder olika intressen. Folkväldet kan ju komma till uttryck även på annat sätt. Man kan såldes tänka sig att det bara finns ett enda parti, eller inte ens något alls, men där folkets intressen tillgodoses på bästa tänkbara sätt genom någon form av styrelse.

Sen kommer en annan fråga

Om olika delar av folket har motsatta och oförenliga intressen, hur funkar det då?

Överklass.jpg

Faktum är ju att i varje klassamhälle (vårt nuvarande samhälle är ju ett sådant) finns det ju just sådana motsatta och oförenliga intressen som strider om inflytandet. Vi har ju, som ni vet, två olika klasser i vårt samhälle; borgarklassen och arbetarklassen. Och de har helt motsatta intressen. Dessa kan aldrig jämkas samman. Den ene skor sig på den andres arbete. Båda kan aldrig göra den bästa vinsten i en sådan deal.

Vi har en borgarklass som äger alla produktionsmedel och alla media som förser oss med nyheterna. Det är makt!

De flesta av oss har ett arbete att gå till vilket vi är glada för. Men vi är anställda av företag som ägs av borgarklassens kapitalister, eller hur?

Vi skapar värden med vårt arbete som vi får lön för, vilken företagsägarna helst skulle vilja slippa att betala ut om så vore möjligt. Men ingen går ju till jobbet för ingenting och därför får vi lön. Hur stor den är förhandlas det hela tiden om och det är ju en del av den klasskamp som hela tiden råder.

Men vem har bestämt?

Det är kärnfrågan! Vem har bestämt att ett fåtal ska äga företag? Kan vi inte äga allt gemensamt? Då behöver vi ju inte träta om vad vår insats på jobbet är värd! Och vinsten av våra insatser tillfaller oss själva istället för att falla ned i fickorna på borgarklassen.

Men nu är det som det är!

Och inget förändras, för vi har ju ett system som kallas ”demokrati”. Och det fungerar för att vi har ett antal partier att rösta på. Och det systemet tror vi på, men är det verkligen ett folkvälde? Fundera på det!

En liten klick (borgarklassen) styr över oss andra (arbetarklassen) som är i majoritet. Är det folkvälde? Är det demokrati?

Kan vi inte ha ett samhälleligt styrsystem där borgarklassen saknar inflytande? Där vi som producerar samhällets samlade värden också bestämmer över hur de ska användas för vårt eget bästa? Fundera på det!

 

Skvitt ser tillbaka


Mycket har hänt 

 

under min levnad, vilket har lärt mig en del

När jag var barn gjorde jag enkla flygplan utav papper. Jag målade på hakkors. Var jag hade sett dem någonstans minns jag inte längre, men jag tyckte att hakkors var snygga. Det kan jag faktiskt tycka än i dag. Och det var väl det som var meningen med dem när nazisterna tog fram symbolen ur historiens djup. För det var sannerligen inte de som uppfann symbolen.

När mina föräldrar såg vad jag hade målat på planen förbjöd de mig att använda sådana symboler. Jag fattade inte varför. Jag fick bara förklarat för mig att det inte var bra symboler. Inte förrän jag blev äldre gick det bit för bit upp för mig vad symbolen stod för. Som barn är man historielös.

Att vara historielös gör en till ett lätt offer för onda krafter!

I småskolans läroböcker var det på min tid vanligare med tecknade bilder än med fotografier. När vi läste om världen och dess folk i småskolan illustrerades bland annat kineser och negrer, ja så hette det då, med teckningar som bara kan beskrivas som rena nidbilder. Idag hade det säkert väckts åtal för hets mot folkgrupp. Men det var andra tider då.

Kineserna såg ut som gula smileys med koniska stråhattar, ögon som visarna på klockan tio i två och tänderna stod ut i ett sällan skådat överbett. I Afrika sprang de svarta omkring bland hyddor och i bastkjolar och med ett hundben i hårkrullet.Läsebok förr.jpg

Vi européer var ju överlägsna alla andra, det var en oemotsagd verklighet, och vi måste därför styra över dessa underutvecklade människoraser, för trots att Sverige inte var en kolonialmakt, men vi hade varit det en kort tid, så tillhörde vi ändå herrefolket. Nazismens rasbiologi satt kvar i skolans väggar, liksom vår syn på samer, vilka vid denna tid fortfarande utsattes för rasstudier, skallmätningar och andra kränkningar, samt skulle assimileras genom att förbjudas att tala sitt modersmål i de internatskolor de tvingades gå i.

För oss barn verkade Kina och Afrika lika avlägsna som månen. Sen dess har ju världen krymt. Att resa utomlands och till de mest avlägsna delarna av jorden är idag inget märkvärdigt, men när jag var barn var det stort bara att resa till Medelhavet. Och det var en revolution när man kunde se på TV en reporter stå i New York och tala direktsänt! Sändningen skedde via satelliten Telstar 1962.

Visst hade skolan sina brister, men vi hade aldrig hört talas om lärarbrist. Lärare ansågs välavlönade tjänstemän och vi barn liksom våra arbetarklassföräldrar såg upp till läraren som en auktoritet. Ingen skulle komma på tanken att hota eller misshandla läraren. Men det var andra tider då.

Det fanns självklart inga datorer, TV hade inte ens kommit till Sverige, inga videoapparater och och till en början, i småskolan, fanns inte ens en overheadprojektor. Ovanför svarta tavlan satt en massa kartor och läraren hade en lång stav med krok som han kunde få tag i den ögla varmed han kunde rulla ned kartan, likt en rullgardin. En av de kartorna jag minns var en karta över Palestina. Visserligen hade den imperialistiska staten Israel redan utropats, men någon ny och aktuell karta som visade de verkliga förhållandena hade kanske skolan inte haft råd att köpa in. De var ju knappast billiga, dessa stora kartor. Och kanske det inte spelade någon roll, för denna karta användes bara i kristendomsundervisningen. Det kallades så eftersom det var kristendomen som gällde. Senare blev det ju utökat till religionskunskap, men ändå med tonvikten på kristendom. Islam, buddism, judendom och hinduism var mest en parentes och i klassen fanns ingen som trodde på sånt. Men det var andra tider då.

På den här tiden det var ingen som skodde sig på att vi barn gick i skolan. Och det var inga skolor som gick i konkurs. Alla barn fick samma undervisning och man gick i den skola som låg närmast. Något skolval existerade inte. Det var lika för alla och man fick betyg efter vad man kunde.

Den relativa betygsskalan kom senare och ledde till att man måste konkurrera om betygen och man förlorade på att hjälpa varandra! Man skulle ju placeras efter en normalfördelningskurva i förhållande till de andra i klassen, så att bara vissa procent av oss skulle få sämsta eller bästa betyg och resten fördelas däremellan.

Betyg 1-5.jpg

Individuell konkurrens

Det är borgarklassens filosofi. Vassa armbågar. Envar sig själv närmast. Sko sig bäst man kan. DET är den ideologi som borgarlassen lever efter och fick igenom med den relativa betygsskalan. Klasskampen är ständigt pågående, men arbetarklassen är sällan vaksam nog att genomskåda det. Och medan den själv hela tiden bedriver en aggressiv klasspolitik säger den att klasskampen är död! Allt för att få arbetarklassen att tro att klassmotsättningar inte existerar!

Den medvetna arbetarklassen, däremot, drivs av sammanhållning och gemenskap, inte av egocentrisk inbördes konkurrens. Det är arbetarklassens filosofi och ideologi, som gagnar varje arbetare och också hela samhället. Men medvetenheten är tyvärr sällan stark nog att stå emot borgarklassen och därför kunde den relativa betygsskalan drivas igenom under en intet ont anande socialdemokratisk regering!

Och värre skulle det bli!

Det var en skola för alla, tills …

Politikerna införde skolpeng, men då hade jag redan slutat skolan. Det var 1992 och var en del av den så kallade ”Friskolereformen”, införd av Carl Bildts regering. En peng som följer eleven under skoltiden och tillfaller den som är huvudman för skolan, vilket ju kan vara en privat aktör. Det var ju för att kunna privatisera skolorna som pengen behövdes, för att några få skulle kunna sko sig på vårt utbildningsbehov.

Skolpengen innebär att skolorna måste konkurrera med varandra om eleverna och lägga pengar på dyr reklam och annonsering, pengar som bättre kunde utnyttjas till undervisningen. Och i konkurrensen gäller det också att dela ut glädjebetyg för att skolorna ska verka attraktiva. Följden, ja den relativa betygskalan var inte bra, men skolpengen och de privata skolorna är en katastrof för eleverna, inte minst för att en del av det ekonomiska utrymmet inte går till eleverna och undervisningen utan hamnar i fickorna på de som driver dessa privata skolor.

Vitsen med privata skolor sades vara att införa elevens ”valfrihet”, en valfrihet som möjliggjorde för privata skolor att förklara barn med särskilt kostsamma behov ovälkomna i skolan. Fallet med Conrad, som TV 4 redogjorde för i Kalla Fakta och vars skolgång omöjliggjordes för att han inte ansågs lönsam, är inte unikt.

Nekad skola.jpg

När jag var barn var skolan rättvis och hade bara ett enda mål; att vi barn skulle lära oss så mycket som vi kunde behöva i vår framtid som nyttiga medborgare i vårt Sverige. Vi skulle skolas till fungerande kuggar och lydiga undersåtar och nyttiga hjul i den industri som drivs av borgarklassens företag. Vi fick lära oss det som borgarklassen ansåg vara viktigt, men inget av det som hörde arbetarklassen till, dess stolta historia av klasskamp och inget om klassamhälle och klassintressen.

När jag var barn såg samhället till att skolan fick de resurser den och borgarklassen behövde, utan att någon skulle sko sig på vår skolgång. Men det var ju andra tider då.

Ja, det var andra tider då. Nu ska vi vara profitabla redan medan vi skolas till borgarklassens nyttiga mjölkkor!

Vad händer i Venezuela?


Demonstrationer

 

mot regeringens politik skildras i våra media

Men hur sann är medias skildring av det som sker? Det kan vara värt att se vad andra än mainstreammedia skriver. Då blir bilden annorlunda.

”Förra hösten var oppositionens demonstrationer åter stora och högern hade vunnit majoritet i parlamentet. Men efter att regeringen visat att varubristen i landet är orsakad av oppositionen har deras demonstrationer inte varit så stora som de själva och medier i väst säger. Men de har blivit våldsamma, vilket går hem i medierna.” Det säger José Cheo Sánchez, flykting från Venezuelas gamla odemokratisk regim . Han var i sin ungdom politisk aktiv mot Venezuelas högerregeringar. Nu är han ”engagerad i kampen för demokrati, folkmakt och socialism i Venezuela där han har familj, vänner och kamrater som han har tät kontakt med.”, skriver tidningen Proletären som har intervjuat honom.

I våra media höjs opositionen till skyarna som de sanna demokraterna med massorna på sin sida. De regeringsvänliga demonstrationerna nämns inte alls eller framställs som obetydliga. Sveriges Radios korrespondent i Latinamerika Lotten Collin, till exempel, rapporterar på ett sätt som mest liknar en partsinlaga till stöd för miljardärerna i Venezuelas opposition och deras uppbackare i USA, menar Proletären. Och jag är böjd att hålla med och lägger gärna till att det även gäller alla stora mediadrakar. Och konstigt är det inte. Allt som hotar storfinansen måste besudlas. Lögner är en nödvändighet för det fåtal som berikar sig på flertalet. Sanning är deras värsta fiende! Det ser vi hela tiden exempel på!

Tidningen ställer följande fråga till José Cheo Sánchez: ”Europeiska medier rapporterar mycket om brist på matvaror som en orsak till missnöjet i Venezuela.”

Och han svarar: ”Situationen är svår för ett land som måste importera nästan all mat och en regering som varken äger eller kontrollerar varuproduktionen eller distributionen. Jämför med Sverige. Här har vi samma problem. Sverige importerar mycket av den mat som behövs. Vad skulle hända om kapitalisterna beslutade att sabotera importen, produktionen och distributionen av mat?

Det är vad som händer i Venezuela. Regeringen har hittat varulager med undangömda matprodukter. Därför blir det köer och missnöje. Mat till rabatterade priser säljs i statliga affärer, men den räcker inte.”

Venezuela demonstration.jpg

Historien upprepar sig!

Precis samma metoder använde sig Chiles borgarklass av när de inledde kampen mot Alliendes socialistiska regering som ledde fram till att Augusto Pinochet grep makten i en militärkupp den 11 september 1973 och införde en hård diktatur, hyllad av borgarklassen i landet och ihärdigt stödd av USA. Opositionen fängslades, torterades och mördades. En av dem som lyckades fly var min vän tills han avled i cancer. Men innan dess fick jag information som inte alltid gick att läsa i våra media!

Nu försöker borgarklassen i Venezuela upprepa det som skedde i Chile. Krisen är framkallad av borgarklassen som vill slå vakt om sina privilegier att sko sig på vanligt folk. Genom att obstruera matleveranser och andra nödvändiga varor vill de skapa ett folkligt missnöje. De mindre politiskt medvetna ur arbetarklassen dras med och när det inte räcker betalar man kriminella och fattiga människor som kan behöva varje tänkbar venezuelansk bolivar (valutan) för att gå ut på gatorna och protestera. Just så gjorde borgarklassen i Chile. Och nu kopierar de samma metoder på nytt.

För borgarklassen är en borgerlig och fascistisk militärdiktatur rena drömmen! En socialistisk demokrati är däremot för dem ett skräckvälde, för tänk om folket får bestämma!

Våra media är borgarklassens megafoner. Därför får vi en propagandistisk vrångbild av verkligheten så snart klass står mot klass!

Läs artikeln!

Så vill högern ta makten i Venezuela

Sveriges ambassad om Venezuela

Wikipedia om Venezuela

Wikipedia om Venzuelas historia

”Många här vill ha mer revolution”

 

 

Högerpolitik och löntagare


Annat ord

 

för löntagare är arbetare och arbetarklass

Men särskilt det sistnämnda är i dag i det närmaste bannlyst. Ja, det finns till och med de som påstår att klasser inte längre finns! Konstigt!

Konstigt?

Nej, inte alls! Det är bara borgarklassen som vill radera ut klassbegreppet för det gör arbetare klassmedvetna. Det gagnar inte borgarklassen! Och därför klassas (!) alla som använder ord som”arbetarklass”, ”borgarklass” och ”klasskamp” som kommunister. Men de som mest framgångsrikt bedriver klasskamp i dag är just borgarklassen!

Idag stämmer det nog att just bara kommunster talar om klasser och klasskamp. Inga andra gör det längre. Man får dock tala om underklass, medelklass och överklass eftersom det är ord som inte avslöjar vad det verkligen handlar om, hur man förhåller sig till produktionsmedlen. Alltså om man äger dem eller måste sälja sin kroppsliga eller mentala arbetsförmåga till kapitalisterna på den öppna arbetsmarknaden.

Det är inte bara en fråga om ordval!

Man kan vara en kapitalist och ändå fattig som en kyrkråtta! Man kan vara löntagare och ändå rik som ett troll. Skillnaden är att en kapitalist äger kapital (som, väl att märka, inte är det samma som pengar!) och produktionsmedel. Det ger makt över de som de har anställt. De dikterar vilkoren. Och arbetare kan bara slåss för att försöka förbättra sina villkor. ”Arbetarklass” och ”borgarklass” är ord som signalerar klasskamp och samhällsklassernas oförenliga intressen, vilket inte ”underklass”, ”medelklass” och ”överklass” eller ord som ”socialgrupp” gör.

Det finns alltså ordval som gagnar arbetare och ordval som gagnar borgarklassens kapitalister. Och det finns politik som gagnar den ena gruppen och det finns politik som gagnar den andra gruppen. Men tyvärr, dagens arbetarklass tycks helt vilsen i politiken!

Opinion 2016.jpg

Idag slåss man inte på barrikaderna för sina rättigheter. På sin höjd är man organiserad i fackföreningar, vilka idag nöjer sig med förhandlingar och samarbete.

Idag sitter man framför TV:n och knyter näven i byxfickan över allt missnöje och kanaliserar det genom att dras till Sverigedemokrater eller andra högerpartier, vilket ju alla opinionsundersökningar kan bekräfta. Och vad ska man göra när inte ett enda parti finns kvar längre som verkligen driver arbetarklassens verkliga klassintressen? Inte ens Vänsterpartiet står längre för klasskamp värd namnet!

Mitt i eländet

Man får ju göra det bästa som går. Och då gäller det ju att i vart fall att i valen inte lägga sin röst på partier som inte gagnar andra än de besuttna och nationalsocialistiska intressen.

Björn Alvebrand skriver i ett inlägg om hur Alliansens politik fungerar – baserat på på backspegelns facit, vilket är något helt annat än vad dessa partier säger. Verkligheten är en sak som talar sitt tydliga språk. Propagandan är något helt annat!

Läs hans inlägg  här, om vad högerpolitik innebär!

Alvebrand - drivkrafter.jpg

Han avslutar inlägget med följade citatsamling:

”År 1990 var andelen fattiga i gruppen arbetslösa/sjuka stabil och på en relativt låg nivå, kring 6 procent.
Idag 2016 är samma grupp fattiga 33 procent – den kraftigaste fattigdomsökningen bland arbetslösa och sjuka skedde strax efter att den borgerliga regeringen tog över makten 2006.
(Källa: Statistiska Centralbyrån)

2003 räknades drygt 26 procent av studenterna som fattiga.
2013 är motsvarande siffra drygt 42 procent.
(Källa: Statistiska Centralbyrån)

2013 var medianinkomsten i Sverige 18 800 kronor.
Den som hade en inkomst under 11 300 i månaden hamnade därmed under fattigdomsstrecket.
Källa: Statistiska Centralbyrån)

På 20 år har den rikaste promillen i Sverige tredubblat sin andel av landets samlade inkomster.
Tillsammans har de en samlad förmögenhet på 1 120 miljarder.”

 

 

En av de största


Fidel Castro

 

har idag gått ur tiden

Han störtade en diktator som stöddes av USA. Därmed drabbades han av USA:s vrede och tvingades i famnen på Sovjetunionen. Det var ju inte precis hans avsikt, men USA:s embargo framkallade just den situationen.

Tack vare ett entusiastiskt folk som helhjärtat stödde revolutionen och den nya regeringen, om man bortser från en klick ur borgarklassen som inte längre kunde sko sig på förslavade kubaner, kunde Fidel Castro leda landet mot jämställdhet och genomföra reformer som vi bara kan drömma om.

Det är ju klart att kontrarevolutonärer måste bekämpas på samma sätt som vi idag bekämpar terrorister. Skillnaden dem emellan är hårfin. Men just därför har Castro kallats diktator. En märklig diktator som kunde gå runt bland människorna utan alla de säkerhetsåtgärder som våra politiker måste leva med.

Fidel Castro död.jpg

Rekommenderad blogglänk

Bogarklassen media har under alla år drivit en oanständig propaganda mot Castros Kuba. Det är ju inte så märkligt. Borgarklassen vill ju ha samhällsklimat där den kan, likt under Batista, sko sig på arbetarklassen. Och för borgarklassen är det skrämmande med för arbetarklassen goda exempel och inspiratörer, för klasskampen lever och kommer att leva så länge klassamhällen består. Tyvärr saknar dock arbetarklassen idag den medvetenhet som en gång fanns. Det är bara borgarklassen som kan skryta med en klassmedvetenhet, men låtsas ändå som att den inte existerar, att den är död. Gissa varför!

Det finns alternativ till borgaklassens kapitalism. Det är bara att bygga lite gemenskap.

Klicka gärna på Svensk-Kubanska Föreningen och läs mera.

Samma i dag som förr


En del säger

 

att det inte längre finns några klasser

Jasså? Men varför finns det då klasskamp? Och på vems sida i denna klasskamp står egentligen regeringarna, om inte på den härskande klassens.

Exemplet är från Frankrike, men det är lika dant här.

Frankrike klasskamp

Sveriges problem i dag


Svenska löntagare och invandringen

 

Arbetarrörelsen, Socialdemokratin och Sverigedemokraternas arbetarfientlighet

Att många arbetare känner sig hotade av invandring och utländsk arbetskraft är knappast någon nyhet. Inte heller att det råder konkurrens om jobben, vilken förstärker denna känsla. Och det är just dessa känslor som det främlingsfientliga Sverigedemokraterna gör vad de kan för att förstärka med sin intensiva propaganda. För att motverka att känslor tar över behöver man kunskap. Här borde arbetarrörelsen ta sitt ansvar, nu såsom den en gång gjorde.

Konkurrens om de befintliga jobben är något som arbetsgivarna vill ska råda och ju högre arbetslösheten är dess mindre problem har de med sina anställda som inte vågar ifrågasätta, ställa krav eller säga upp sig med risk för att inte få ett nytt jobb. Lönerna kan också pressas ner på grund av konkurrensen om de befintliga jobben och den stora arbetslösheten. Av vinstintresse låter de hellre sina anställda jobba övertid än att anställa fler och anlitar hellre bemanningsföretag av samma skäl.

Företagare och anställda har faktiskt motstridiga intressen, vilket borgarklassen gärna talar tyst om. Det är dock dessa motstridiga intressen som leder till att det ibland utbryter konflikter på arbetsmarknaden. Sverigedemokraternas (dock ej erkända) fascistiska ideologi är emellertid helt uppenbar för varje politiskt medveten människa i det att dessa motstridiga intressen av SD påstås icke existera och de propagerar för ”samförstånd istället för klasshat”.

Klassamarbete

Denna ”samförstånds”-politik är för vanligt folk en mycket allvarligare del av deras politik än främlingsfientligheten. Ändå talas det nästan inte om det. Vi kan aldrig kräva att borgarklassen via deras media ska skriva om detta. Inte heller att de öppet borgerliga partierna ska ta debatt om det. Men vi kan kräva att de partier och organisationer som gör anspråk på att främja arbetarklassens intressen tar bladet från munnen och upplysa de omedvetna vad en sådan politik faktiskt innebär av arbetarfientlighet.

Anställda, det vill säga arbetarklassen, har inte mycket mer än strejk att ta till när förhandlingar har brutit samman. Möjligheten att nå framgång med strejker vill nu företagen i Storbritannien bryta genom att det ska bli tillåtet att kunna anlita bemanningsföretag under strejker! Det är tänkbart att kapitalet vinner den striden i GB och blir SD starkare får företagen i Sverige denna möjlighet om inte kampen mot SD tas redan i dag.

Kapitalets egen guru, Milton Friedman, fick Nobelpris i ekonomi när han hävdade att samhället mår bäst av en arbetslöshet på 7%! Sen for han världen runt och föreläste och till och med socialdemokrater föll för denna propaganda som kapitalet jublade åt! Milton Friedman och de borgerliga partierna med Sverigedemokraterna inräknade är de som helt står på företagarnas sida och i direkt opposition till oss löntagare, alltså vi som utgör arbetarklassen. Var står egentligen Socialdemokratin? Partiet lär sig ju hänföras av Friedmans idéer som inte överensstämmer med verkligheten. Den frågan är i högsta grad berättigad!

img011

(här publicerades bilden)

Vi kan inte blunda för den känsla som så många människor har; att andra tar från dem arbete, bostadschanser och social välfärd. Det är det som de främlingsfientliga rider på och förstärker med sin propaganda och tyvärr vinner oftast känslan över förnuftet. När okunnighet om fakta råder är ju utgången uppenbar och slutsatserna självklara, fördomar får fritt spelrum och de okunniga, i den här frågan, faller därför genast offer för SD:s propaganda.

Verkligheten är dock att konkurrensen mellan människor på arbetsmarknaden inte har det minsta att göra med om vissa har utländsk härkomst eller inte, annan hudfärg eller annan religion och kultur. I den mån det spelar in var folk kommer ifrån, etc., är det snarast så att det i högre grad är invandrarna som är arbetslösa.

Vad många inte tänker på (särskilt inte de omedvetna) är ju att med invandrare skapas nya jobb inom många områden. Till exempel skapar inte så få av dem nya företag och med sina kontakter med hemländerna ökar de chanserna för exportindustrin. Den effekten syns även inom gamla etablerade företag där invandrare kommer in på de rätta posterna.

När de nyanlända ska integreras skapas nya arbeten. Till exempel ökar behovet av fler inom arbetsförmedling, lärare inom SFI, ökat behov av socialassistenter, etc. Därtill kommer behovet av nya bostäder, vilket kräver fler byggnadsarbetare, bara det finns en politik som satsar på fler bostäder. Nya bostäder kräver också anslutning av infrastruktur och således folk som anlägger den. Vi ska inte heller blunda för att kundunderlaget för butiker ökar, fler butiker etableras, omsättningen ökar och fler butiksbiträden kan anställas. De nyanlända blir kort sagt en vitamininjektion i samhället. Den demografiska kurvan blir bättre och möter situationen av en åldrande befolkning. Men då krävs att invandringen politiskt sköts på ett konstruktivt sätt.

Många invandrare tar de okvalificerade jobb som många svenskar ratar och lågbetalda vård-, städ- och servicejobb sköter invandrare och dessa branscher skulle bryta ihop om vi inte hade dem. Inte sällan utförs dessa arbeten av invandrare som är överkvalificerade och har akademiska utbildningar från sina hemländer. Frågan är varför svenska arbetslösa personer inte kan tänka sig att ta dessa jobb utan istället inte sällan klagar på att invandrarna tar deras jobb. Jag skulle vilja uppmana dessa personer att ta de jobb som finns och inte skylla på invandrarna. Och får de inte dessa lågkvalificerade jobb får de väl fråga sig vad det är hos dem själva som brister. Kan det vara, som för en del arbetslösa som jag själv känner personligen, att de saknar tåga, att de är för lata och är lite väl begivna på flaskan? De klagar på invandringen och röstar på SD. Mina argument biter inte, men så vill jag ju begripligt nog inte ta upp deras egna tillkortakommanden.

Att invandrarna inte är problemet är dock för många människor alltför abstrakt för att de ska kunna ta det till sig. ”Stoppa invandringen” är så mycket enklare att tänka inför varje problem som uppstår. För visst finns ju problem också.

Många arbetslösa ser sig bortträngda och nedprioriterade när invandrarna kommer. Det är känslor de hyser och, som alla känslor brukar göra, segrar dessa över förnuftet. Sanningen är dock att arbetslösheten skapas av företagen. De anställer inte fler än de har behov av. Och de rationaliserar bort alla de kan avvara. Detta har inget med en misslyckad integrationspolitik att göra. Det handlar enbart om vinstmaximering. Socialt ansvar är inget som har plats i några kvartalsrapporter.

Företagslojalitet

Om det ändå är några som blir bortträngda av invandrare så är det på grund av att de själva inte har kompetensutvecklat sig, eller av personliga skäl som redan är nämnda, och därmed inte har de kvalifikationer som företagen efterfrågar. Då är det lätt att skylla på andra än sig själv eftersom det kräver mindre tankeförmåga och man slipper ställa krav på sig själv.

Självklart måste politikerna satsa mera på bostäder och välfärd, vilket ju är något som har nedprioriterats av våra regeringar sedan omkring trettio års tid och det började alltså långt innan invandringen tog fart på riktigt. Det har således inget med invandringen att göra att det i dag ser ut som det gör. Men åter igen är detta för alltför många allt för abstrakt för att de med sina ringa intressen för samhällsutveckling och politik ska kunna se.

Det är just på grund av politisk omedvetenhet som den främlingsfientliga retoriken går hem hos dem som saknar ideologisk medvetenhet om vilka motsättningarna i samhället är. De är svikna av arbetarrörelsen. De är hänvisade till borgarklassens verklighetsbeskrivning i media och försåtliga underhållning. De är lämnade i sticket av en arbetarrörelse som ju en gång i tiden faktiskt satsade på just ideologisk bildning bland arbetare. Sådant lades ned för cirka 70 år sedan i fackföreningarna, men då hade man kurser av olika slag, bokcirklar, fördrag och bildningsverksamhet för sina medlemmar.

Förr fanns en helt annan klassmedvetenhet, en klassmedvetenhet som idag helt lyser med sin frånvaro hos dem som faller för SD:s propaganda. Just därför är det så viktigt att höja medvetandegraden inom arbetarklassen. Det skulle inte bara leda till att SD reducerades till en sekt utan också till att Allianspartierna inte fick minsta stöd från arbetarklassen i valen.

Det finns bara en väg att gå, som jag ser det, om man vill vända politiken åt vänster och göra samhället mera rättvist och humant, samt att ta udden av SD. Man måste satsa på arbetarklassens ideologiska fostran och lyfta fram dess självklara klassideologi och  medvetandegöra den hos de stora folklagren. Det är nog bara fackföreningarna som kan göra det, men viljan tycks saknas. Var står Socialdemokratin? Frågan är berättigad.


 

Bonuslänkar

En av fem stödjer SD

Kära arbetsgivare, känns det bra att samarbeta med SD?

Företagen och SD ses i smyg