Allt färre vill ha Anna Kinberg Batra


Många moderater är ju rädda 

 

eftersom överklassens främsta parti befinner sig på fall

De är helt enkelt rädda för att överklassens intressen, kapitalisternas, företagarnas, börshajarnas, och aktieägarnas egoistiska, samvetslösa och miljödestruktiva livsstil, som skapar utanförskap, fattigdom, kriminalitet, klimatpåverkan och allt annat elände, inte kan stärkas och tillfredsställas.

Vi andra kan ju bara önska att hon, AKB, sitter kvar i evigheter ifall det garanterar högerkrafternas tillbakagång. Inget kan väl vara mera destruktivt och värre för oss vanliga svenska medborgare och löneslavar än när högern regerar. För de för ju över all vår gemensamt ägda egendom till hugade kapitalister som får köpa rubbet för en spottstyver utan att vi som ägare ens får insyn i affärerna och vad de sålde vår egendom för! Sådan försäljning anses ju, gud bevars, vara en företagshemlighet, som vi som de faktiska säljarna inte ska insyn i!

Företagens intressen går före våra intressen, trots att vi per definition är en del av affärsuppgörelsen! Så ser verkligheten ut i ett kapitalistiskt samhälle där borgarklassen styr och det hjälper inte ifall vi har en socialdemokratisk regering. Det skulle inte ens hjälpa ifall Vänsterpartiet hade ensam majoritet!

Det enda som skulle förändra detta faktum vore ifall vi i arbetarklassen tog makten över borgarklassen. Men det kräver ett uppror och en revolution som få är politiskt mogna för.

AKBs kris.jpg

Alla som har det minsta politiska förstånd, oavsett ifall man tjänar sina pengar på hederligt arbete eller på parasiterande arbetsfritt kapital (särskilt de sistnämnda!), vet ju att företag generar vinster oavsett vem som än äger dem. Men Moderaterna och alla andra på högerkanten säger: ”staten ska inte äga företag! Och så säljer de ut vår gemensamma egendom så snart de kan, och missunnar alla löneslavar (= vi = de flesta!) att få del av av vårt eget arbetes faktiskt skapade vinst!

Så fungerar borgarklassen och dess politiska partiföreträdare: Moderaterna, Liberalerna, Kristdemokraterna, Centerpartiet, och senast in på denna arena: Sverigedemokraterna. Men även Socialdemokraterna har sin skuld genom att de redan för hundra år sedan slog in på sin klassamarbetspolitik och i morden tid har öppnat upp  för privatiseringar.

Högerkrafterna värnar om (det hoppas jag ju att ni vet) kapitalisternas (alltså borgarklassens = minoriteten i samhället) väl och ve. Oss andra, majoriteten (vi som jobbar för kapitalisterna- dagens motsvarighet till antikens slavar = arbetskraft) ser de bara som vinstmaskiner som göder deras privata börs.

Men vad är det för fel på om vi som drar samman deras vinster istället drar samman vinsten åt oss själva? Fast då krävs ju att vi blir så politiskt medvetna att vi gör uppror mot hela samhällssystemet och alltså genomför en revolution!

Lenin och sen.jpg

Nu i år är det hundra år sedan folket gjorde just det uppror folket borde göra nu igen. Men borgarklassen drev sin massiva och intensiva propaganda mot folkväldet i arbetarstaten och utmålade den som en diktatur.

Sådan propaganda är också en slags klasskamp. Men i borgarklassens propagandistiskt lögnaktiga värld finns inte klasser och inte heller klasskamp! Så länge de har makten måste de ju propagera för att klasskampen är död, trots att de själva dagligen utsätter oss andra för det!

Den ryska revolutionen övertogs tyvärr av en byråkrati som skaffade sig en icke folklig legitimitet. Det uppstod med Stalin en annan överhet än den med den gamla kapitalistklassen. Och det allra värsta slaget mot marxismens idé utdelades av folkets främsta hopp, staten för folken, dess egen historiskt sett första självstyrande land genom att kalla Sovjetunionen för ett kommunistiskt* land.


* Förklaring:

Med kommunism menas det klasslösa samhället. De uppstår inte omedelbart efter en arbetarrevolution. Kvar under lång tid finns borgarklassens individer som kämpar för att återta makten. Kvar finns de borgerliga värderingarna.

En revolution skapar det socialistiska samhället där borgarklassens samhällsvärderingar finns kvar. Först när allt sådant har dött bort kan ett klasslöst samhälle existera, det kommunistiska. Dit har inget land ännu nått.

Annonser

Måste man ha många partier


Är det så

 

att många partier säkerställer demokrati?

Det här är en filosofisk fråga, kan det tyckas. Men vad är egentligen ”demokrati”? Vad betyder det ordet och vad innebär det?

Går vi till ordets egentliga betydelse så finner vi att det är ett grekiskt sammansatt ord som kan delas in i två ord, nämligen ”demos” (= folk) och ”kratia” (= välde).

”Demokrati” är alltså detsamma som ”folkvälde” och inget annat. Det har såldes inget att göra med om det finns olika partier som företräder olika intressen. Folkväldet kan ju komma till uttryck även på annat sätt. Man kan såldes tänka sig att det bara finns ett enda parti, eller inte ens något alls, men där folkets intressen tillgodoses på bästa tänkbara sätt genom någon form av styrelse.

Sen kommer en annan fråga

Om olika delar av folket har motsatta och oförenliga intressen, hur funkar det då?

Överklass.jpg

Faktum är ju att i varje klassamhälle (vårt nuvarande samhälle är ju ett sådant) finns det ju just sådana motsatta och oförenliga intressen som strider om inflytandet. Vi har ju, som ni vet, två olika klasser i vårt samhälle; borgarklassen och arbetarklassen. Och de har helt motsatta intressen. Dessa kan aldrig jämkas samman. Den ene skor sig på den andres arbete. Båda kan aldrig göra den bästa vinsten i en sådan deal.

Vi har en borgarklass som äger alla produktionsmedel och alla media som förser oss med nyheterna. Det är makt!

De flesta av oss har ett arbete att gå till vilket vi är glada för. Men vi är anställda av företag som ägs av borgarklassens kapitalister, eller hur?

Vi skapar värden med vårt arbete som vi får lön för, vilken företagsägarna helst skulle vilja slippa att betala ut om så vore möjligt. Men ingen går ju till jobbet för ingenting och därför får vi lön. Hur stor den är förhandlas det hela tiden om och det är ju en del av den klasskamp som hela tiden råder.

Men vem har bestämt?

Det är kärnfrågan! Vem har bestämt att ett fåtal ska äga företag? Kan vi inte äga allt gemensamt? Då behöver vi ju inte träta om vad vår insats på jobbet är värd! Och vinsten av våra insatser tillfaller oss själva istället för att falla ned i fickorna på borgarklassen.

Men nu är det som det är!

Och inget förändras, för vi har ju ett system som kallas ”demokrati”. Och det fungerar för att vi har ett antal partier att rösta på. Och det systemet tror vi på, men är det verkligen ett folkvälde? Fundera på det!

En liten klick (borgarklassen) styr över oss andra (arbetarklassen) som är i majoritet. Är det folkvälde? Är det demokrati?

Kan vi inte ha ett samhälleligt styrsystem där borgarklassen saknar inflytande? Där vi som producerar samhällets samlade värden också bestämmer över hur de ska användas för vårt eget bästa? Fundera på det!

 

Skvitt ser tillbaka


Mycket har hänt 

 

under min levnad, vilket har lärt mig en del

När jag var barn gjorde jag enkla flygplan utav papper. Jag målade på hakkors. Var jag hade sett dem någonstans minns jag inte längre, men jag tyckte att hakkors var snygga. Det kan jag faktiskt tycka än i dag. Och det var väl det som var meningen med dem när nazisterna tog fram symbolen ur historiens djup. För det var sannerligen inte de som uppfann symbolen.

När mina föräldrar såg vad jag hade målat på planen förbjöd de mig att använda sådana symboler. Jag fattade inte varför. Jag fick bara förklarat för mig att det inte var bra symboler. Inte förrän jag blev äldre gick det bit för bit upp för mig vad symbolen stod för. Som barn är man historielös.

Att vara historielös gör en till ett lätt offer för onda krafter!

I småskolans läroböcker var det på min tid vanligare med tecknade bilder än med fotografier. När vi läste om världen och dess folk i småskolan illustrerades bland annat kineser och negrer, ja så hette det då, med teckningar som bara kan beskrivas som rena nidbilder. Idag hade det säkert väckts åtal för hets mot folkgrupp. Men det var andra tider då.

Kineserna såg ut som gula smileys med koniska stråhattar, ögon som visarna på klockan tio i två och tänderna stod ut i ett sällan skådat överbett. I Afrika sprang de svarta omkring bland hyddor och i bastkjolar och med ett hundben i hårkrullet.Läsebok förr.jpg

Vi européer var ju överlägsna alla andra, det var en oemotsagd verklighet, och vi måste därför styra över dessa underutvecklade människoraser, för trots att Sverige inte var en kolonialmakt, men vi hade varit det en kort tid, så tillhörde vi ändå herrefolket. Nazismens rasbiologi satt kvar i skolans väggar, liksom vår syn på samer, vilka vid denna tid fortfarande utsattes för rasstudier, skallmätningar och andra kränkningar, samt skulle assimileras genom att förbjudas att tala sitt modersmål i de internatskolor de tvingades gå i.

För oss barn verkade Kina och Afrika lika avlägsna som månen. Sen dess har ju världen krymt. Att resa utomlands och till de mest avlägsna delarna av jorden är idag inget märkvärdigt, men när jag var barn var det stort bara att resa till Medelhavet. Och det var en revolution när man kunde se på TV en reporter stå i New York och tala direktsänt! Sändningen skedde via satelliten Telstar 1962.

Visst hade skolan sina brister, men vi hade aldrig hört talas om lärarbrist. Lärare ansågs välavlönade tjänstemän och vi barn liksom våra arbetarklassföräldrar såg upp till läraren som en auktoritet. Ingen skulle komma på tanken att hota eller misshandla läraren. Men det var andra tider då.

Det fanns självklart inga datorer, TV hade inte ens kommit till Sverige, inga videoapparater och och till en början, i småskolan, fanns inte ens en overheadprojektor. Ovanför svarta tavlan satt en massa kartor och läraren hade en lång stav med krok som han kunde få tag i den ögla varmed han kunde rulla ned kartan, likt en rullgardin. En av de kartorna jag minns var en karta över Palestina. Visserligen hade den imperialistiska staten Israel redan utropats, men någon ny och aktuell karta som visade de verkliga förhållandena hade kanske skolan inte haft råd att köpa in. De var ju knappast billiga, dessa stora kartor. Och kanske det inte spelade någon roll, för denna karta användes bara i kristendomsundervisningen. Det kallades så eftersom det var kristendomen som gällde. Senare blev det ju utökat till religionskunskap, men ändå med tonvikten på kristendom. Islam, buddism, judendom och hinduism var mest en parentes och i klassen fanns ingen som trodde på sånt. Men det var andra tider då.

På den här tiden det var ingen som skodde sig på att vi barn gick i skolan. Och det var inga skolor som gick i konkurs. Alla barn fick samma undervisning och man gick i den skola som låg närmast. Något skolval existerade inte. Det var lika för alla och man fick betyg efter vad man kunde.

Den relativa betygsskalan kom senare och ledde till att man måste konkurrera om betygen och man förlorade på att hjälpa varandra! Man skulle ju placeras efter en normalfördelningskurva i förhållande till de andra i klassen, så att bara vissa procent av oss skulle få sämsta eller bästa betyg och resten fördelas däremellan.

Betyg 1-5.jpg

Individuell konkurrens

Det är borgarklassens filosofi. Vassa armbågar. Envar sig själv närmast. Sko sig bäst man kan. DET är den ideologi som borgarlassen lever efter och fick igenom med den relativa betygsskalan. Klasskampen är ständigt pågående, men arbetarklassen är sällan vaksam nog att genomskåda det. Och medan den själv hela tiden bedriver en aggressiv klasspolitik säger den att klasskampen är död! Allt för att få arbetarklassen att tro att klassmotsättningar inte existerar!

Den medvetna arbetarklassen, däremot, drivs av sammanhållning och gemenskap, inte av egocentrisk inbördes konkurrens. Det är arbetarklassens filosofi och ideologi, som gagnar varje arbetare och också hela samhället. Men medvetenheten är tyvärr sällan stark nog att stå emot borgarklassen och därför kunde den relativa betygsskalan drivas igenom under en intet ont anande socialdemokratisk regering!

Och värre skulle det bli!

Det var en skola för alla, tills …

Politikerna införde skolpeng, men då hade jag redan slutat skolan. Det var 1992 och var en del av den så kallade ”Friskolereformen”, införd av Carl Bildts regering. En peng som följer eleven under skoltiden och tillfaller den som är huvudman för skolan, vilket ju kan vara en privat aktör. Det var ju för att kunna privatisera skolorna som pengen behövdes, för att några få skulle kunna sko sig på vårt utbildningsbehov.

Skolpengen innebär att skolorna måste konkurrera med varandra om eleverna och lägga pengar på dyr reklam och annonsering, pengar som bättre kunde utnyttjas till undervisningen. Och i konkurrensen gäller det också att dela ut glädjebetyg för att skolorna ska verka attraktiva. Följden, ja den relativa betygskalan var inte bra, men skolpengen och de privata skolorna är en katastrof för eleverna, inte minst för att en del av det ekonomiska utrymmet inte går till eleverna och undervisningen utan hamnar i fickorna på de som driver dessa privata skolor.

Vitsen med privata skolor sades vara att införa elevens ”valfrihet”, en valfrihet som möjliggjorde för privata skolor att förklara barn med särskilt kostsamma behov ovälkomna i skolan. Fallet med Conrad, som TV 4 redogjorde för i Kalla Fakta och vars skolgång omöjliggjordes för att han inte ansågs lönsam, är inte unikt.

Nekad skola.jpg

När jag var barn var skolan rättvis och hade bara ett enda mål; att vi barn skulle lära oss så mycket som vi kunde behöva i vår framtid som nyttiga medborgare i vårt Sverige. Vi skulle skolas till fungerande kuggar och lydiga undersåtar och nyttiga hjul i den industri som drivs av borgarklassens företag. Vi fick lära oss det som borgarklassen ansåg vara viktigt, men inget av det som hörde arbetarklassen till, dess stolta historia av klasskamp och inget om klassamhälle och klassintressen.

När jag var barn såg samhället till att skolan fick de resurser den och borgarklassen behövde, utan att någon skulle sko sig på vår skolgång. Men det var ju andra tider då.

Ja, det var andra tider då. Nu ska vi vara profitabla redan medan vi skolas till borgarklassens nyttiga mjölkkor!

Vad händer i Venezuela?


Demonstrationer

 

mot regeringens politik skildras i våra media

Men hur sann är medias skildring av det som sker? Det kan vara värt att se vad andra än mainstreammedia skriver. Då blir bilden annorlunda.

”Förra hösten var oppositionens demonstrationer åter stora och högern hade vunnit majoritet i parlamentet. Men efter att regeringen visat att varubristen i landet är orsakad av oppositionen har deras demonstrationer inte varit så stora som de själva och medier i väst säger. Men de har blivit våldsamma, vilket går hem i medierna.” Det säger José Cheo Sánchez, flykting från Venezuelas gamla odemokratisk regim . Han var i sin ungdom politisk aktiv mot Venezuelas högerregeringar. Nu är han ”engagerad i kampen för demokrati, folkmakt och socialism i Venezuela där han har familj, vänner och kamrater som han har tät kontakt med.”, skriver tidningen Proletären som har intervjuat honom.

I våra media höjs opositionen till skyarna som de sanna demokraterna med massorna på sin sida. De regeringsvänliga demonstrationerna nämns inte alls eller framställs som obetydliga. Sveriges Radios korrespondent i Latinamerika Lotten Collin, till exempel, rapporterar på ett sätt som mest liknar en partsinlaga till stöd för miljardärerna i Venezuelas opposition och deras uppbackare i USA, menar Proletären. Och jag är böjd att hålla med och lägger gärna till att det även gäller alla stora mediadrakar. Och konstigt är det inte. Allt som hotar storfinansen måste besudlas. Lögner är en nödvändighet för det fåtal som berikar sig på flertalet. Sanning är deras värsta fiende! Det ser vi hela tiden exempel på!

Tidningen ställer följande fråga till José Cheo Sánchez: ”Europeiska medier rapporterar mycket om brist på matvaror som en orsak till missnöjet i Venezuela.”

Och han svarar: ”Situationen är svår för ett land som måste importera nästan all mat och en regering som varken äger eller kontrollerar varuproduktionen eller distributionen. Jämför med Sverige. Här har vi samma problem. Sverige importerar mycket av den mat som behövs. Vad skulle hända om kapitalisterna beslutade att sabotera importen, produktionen och distributionen av mat?

Det är vad som händer i Venezuela. Regeringen har hittat varulager med undangömda matprodukter. Därför blir det köer och missnöje. Mat till rabatterade priser säljs i statliga affärer, men den räcker inte.”

Venezuela demonstration.jpg

Historien upprepar sig!

Precis samma metoder använde sig Chiles borgarklass av när de inledde kampen mot Alliendes socialistiska regering som ledde fram till att Augusto Pinochet grep makten i en militärkupp den 11 september 1973 och införde en hård diktatur, hyllad av borgarklassen i landet och ihärdigt stödd av USA. Opositionen fängslades, torterades och mördades. En av dem som lyckades fly var min vän tills han avled i cancer. Men innan dess fick jag information som inte alltid gick att läsa i våra media!

Nu försöker borgarklassen i Venezuela upprepa det som skedde i Chile. Krisen är framkallad av borgarklassen som vill slå vakt om sina privilegier att sko sig på vanligt folk. Genom att obstruera matleveranser och andra nödvändiga varor vill de skapa ett folkligt missnöje. De mindre politiskt medvetna ur arbetarklassen dras med och när det inte räcker betalar man kriminella och fattiga människor som kan behöva varje tänkbar venezuelansk bolivar (valutan) för att gå ut på gatorna och protestera. Just så gjorde borgarklassen i Chile. Och nu kopierar de samma metoder på nytt.

För borgarklassen är en borgerlig och fascistisk militärdiktatur rena drömmen! En socialistisk demokrati är däremot för dem ett skräckvälde, för tänk om folket får bestämma!

Våra media är borgarklassens megafoner. Därför får vi en propagandistisk vrångbild av verkligheten så snart klass står mot klass!

Läs artikeln!

Så vill högern ta makten i Venezuela

Sveriges ambassad om Venezuela

Wikipedia om Venezuela

Wikipedia om Venzuelas historia

”Många här vill ha mer revolution”

 

 

Högerpolitik och löntagare


Annat ord

 

för löntagare är arbetare och arbetarklass

Men särskilt det sistnämnda är i dag i det närmaste bannlyst. Ja, det finns till och med de som påstår att klasser inte längre finns! Konstigt!

Konstigt?

Nej, inte alls! Det är bara borgarklassen som vill radera ut klassbegreppet för det gör arbetare klassmedvetna. Det gagnar inte borgarklassen! Och därför klassas (!) alla som använder ord som”arbetarklass”, ”borgarklass” och ”klasskamp” som kommunister. Men de som mest framgångsrikt bedriver klasskamp i dag är just borgarklassen!

Idag stämmer det nog att just bara kommunster talar om klasser och klasskamp. Inga andra gör det längre. Man får dock tala om underklass, medelklass och överklass eftersom det är ord som inte avslöjar vad det verkligen handlar om, hur man förhåller sig till produktionsmedlen. Alltså om man äger dem eller måste sälja sin kroppsliga eller mentala arbetsförmåga till kapitalisterna på den öppna arbetsmarknaden.

Det är inte bara en fråga om ordval!

Man kan vara en kapitalist och ändå fattig som en kyrkråtta! Man kan vara löntagare och ändå rik som ett troll. Skillnaden är att en kapitalist äger kapital (som, väl att märka, inte är det samma som pengar!) och produktionsmedel. Det ger makt över de som de har anställt. De dikterar vilkoren. Och arbetare kan bara slåss för att försöka förbättra sina villkor. ”Arbetarklass” och ”borgarklass” är ord som signalerar klasskamp och samhällsklassernas oförenliga intressen, vilket inte ”underklass”, ”medelklass” och ”överklass” eller ord som ”socialgrupp” gör.

Det finns alltså ordval som gagnar arbetare och ordval som gagnar borgarklassens kapitalister. Och det finns politik som gagnar den ena gruppen och det finns politik som gagnar den andra gruppen. Men tyvärr, dagens arbetarklass tycks helt vilsen i politiken!

Opinion 2016.jpg

Idag slåss man inte på barrikaderna för sina rättigheter. På sin höjd är man organiserad i fackföreningar, vilka idag nöjer sig med förhandlingar och samarbete.

Idag sitter man framför TV:n och knyter näven i byxfickan över allt missnöje och kanaliserar det genom att dras till Sverigedemokrater eller andra högerpartier, vilket ju alla opinionsundersökningar kan bekräfta. Och vad ska man göra när inte ett enda parti finns kvar längre som verkligen driver arbetarklassens verkliga klassintressen? Inte ens Vänsterpartiet står längre för klasskamp värd namnet!

Mitt i eländet

Man får ju göra det bästa som går. Och då gäller det ju att i vart fall att i valen inte lägga sin röst på partier som inte gagnar andra än de besuttna och nationalsocialistiska intressen.

Björn Alvebrand skriver i ett inlägg om hur Alliansens politik fungerar – baserat på på backspegelns facit, vilket är något helt annat än vad dessa partier säger. Verkligheten är en sak som talar sitt tydliga språk. Propagandan är något helt annat!

Läs hans inlägg  här, om vad högerpolitik innebär!

Alvebrand - drivkrafter.jpg

Han avslutar inlägget med följade citatsamling:

”År 1990 var andelen fattiga i gruppen arbetslösa/sjuka stabil och på en relativt låg nivå, kring 6 procent.
Idag 2016 är samma grupp fattiga 33 procent – den kraftigaste fattigdomsökningen bland arbetslösa och sjuka skedde strax efter att den borgerliga regeringen tog över makten 2006.
(Källa: Statistiska Centralbyrån)

2003 räknades drygt 26 procent av studenterna som fattiga.
2013 är motsvarande siffra drygt 42 procent.
(Källa: Statistiska Centralbyrån)

2013 var medianinkomsten i Sverige 18 800 kronor.
Den som hade en inkomst under 11 300 i månaden hamnade därmed under fattigdomsstrecket.
Källa: Statistiska Centralbyrån)

På 20 år har den rikaste promillen i Sverige tredubblat sin andel av landets samlade inkomster.
Tillsammans har de en samlad förmögenhet på 1 120 miljarder.”

 

 

En av de största


Fidel Castro

 

har idag gått ur tiden

Han störtade en diktator som stöddes av USA. Därmed drabbades han av USA:s vrede och tvingades i famnen på Sovjetunionen. Det var ju inte precis hans avsikt, men USA:s embargo framkallade just den situationen.

Tack vare ett entusiastiskt folk som helhjärtat stödde revolutionen och den nya regeringen, om man bortser från en klick ur borgarklassen som inte längre kunde sko sig på förslavade kubaner, kunde Fidel Castro leda landet mot jämställdhet och genomföra reformer som vi bara kan drömma om.

Det är ju klart att kontrarevolutonärer måste bekämpas på samma sätt som vi idag bekämpar terrorister. Skillnaden dem emellan är hårfin. Men just därför har Castro kallats diktator. En märklig diktator som kunde gå runt bland människorna utan alla de säkerhetsåtgärder som våra politiker måste leva med.

Fidel Castro död.jpg

Rekommenderad blogglänk

Bogarklassen media har under alla år drivit en oanständig propaganda mot Castros Kuba. Det är ju inte så märkligt. Borgarklassen vill ju ha samhällsklimat där den kan, likt under Batista, sko sig på arbetarklassen. Och för borgarklassen är det skrämmande med för arbetarklassen goda exempel och inspiratörer, för klasskampen lever och kommer att leva så länge klassamhällen består. Tyvärr saknar dock arbetarklassen idag den medvetenhet som en gång fanns. Det är bara borgarklassen som kan skryta med en klassmedvetenhet, men låtsas ändå som att den inte existerar, att den är död. Gissa varför!

Det finns alternativ till borgaklassens kapitalism. Det är bara att bygga lite gemenskap.

Klicka gärna på Svensk-Kubanska Föreningen och läs mera.

Samma i dag som förr


En del säger

 

att det inte längre finns några klasser

Jasså? Men varför finns det då klasskamp? Och på vems sida i denna klasskamp står egentligen regeringarna, om inte på den härskande klassens.

Exemplet är från Frankrike, men det är lika dant här.

Frankrike klasskamp