Mycket har hänt
under min levnad, vilket har lärt mig en del
När jag var barn gjorde jag enkla flygplan utav papper. Jag målade på hakkors. Var jag hade sett dem någonstans minns jag inte längre, men jag tyckte att hakkors var snygga. Det kan jag faktiskt tycka än i dag. Och det var väl det som var meningen med dem när nazisterna tog fram symbolen ur historiens djup. För det var sannerligen inte de som uppfann symbolen.
När mina föräldrar såg vad jag hade målat på planen förbjöd de mig att använda sådana symboler. Jag fattade inte varför. Jag fick bara förklarat för mig att det inte var bra symboler. Inte förrän jag blev äldre gick det bit för bit upp för mig vad symbolen stod för. Som barn är man historielös.
Att vara historielös gör en till ett lätt offer för onda krafter!
I småskolans läroböcker var det på min tid vanligare med tecknade bilder än med fotografier. När vi läste om världen och dess folk i småskolan illustrerades bland annat kineser och negrer, ja så hette det då, med teckningar som bara kan beskrivas som rena nidbilder. Idag hade det säkert väckts åtal för hets mot folkgrupp. Men det var andra tider då.
Kineserna såg ut som gula smileys med koniska stråhattar, ögon som visarna på klockan tio i två och tänderna stod ut i ett sällan skådat överbett. I Afrika sprang de svarta omkring bland hyddor och i bastkjolar och med ett hundben i hårkrullet.
Vi européer var ju överlägsna alla andra, det var en oemotsagd verklighet, och vi måste därför styra över dessa underutvecklade människoraser, för trots att Sverige inte var en kolonialmakt, men vi hade varit det en kort tid, så tillhörde vi ändå herrefolket. Nazismens rasbiologi satt kvar i skolans väggar, liksom vår syn på samer, vilka vid denna tid fortfarande utsattes för rasstudier, skallmätningar och andra kränkningar, samt skulle assimileras genom att förbjudas att tala sitt modersmål i de internatskolor de tvingades gå i.
För oss barn verkade Kina och Afrika lika avlägsna som månen. Sen dess har ju världen krymt. Att resa utomlands och till de mest avlägsna delarna av jorden är idag inget märkvärdigt, men när jag var barn var det stort bara att resa till Medelhavet. Och det var en revolution när man kunde se på TV en reporter stå i New York och tala direktsänt! Sändningen skedde via satelliten Telstar 1962.
Visst hade skolan sina brister, men vi hade aldrig hört talas om lärarbrist. Lärare ansågs välavlönade tjänstemän och vi barn liksom våra arbetarklassföräldrar såg upp till läraren som en auktoritet. Ingen skulle komma på tanken att hota eller misshandla läraren. Men det var andra tider då.
Det fanns självklart inga datorer, TV hade inte ens kommit till Sverige, inga videoapparater och och till en början, i småskolan, fanns inte ens en overheadprojektor. Ovanför svarta tavlan satt en massa kartor och läraren hade en lång stav med krok som han kunde få tag i den ögla varmed han kunde rulla ned kartan, likt en rullgardin. En av de kartorna jag minns var en karta över Palestina. Visserligen hade den imperialistiska staten Israel redan utropats, men någon ny och aktuell karta som visade de verkliga förhållandena hade kanske skolan inte haft råd att köpa in. De var ju knappast billiga, dessa stora kartor. Och kanske det inte spelade någon roll, för denna karta användes bara i kristendomsundervisningen. Det kallades så eftersom det var kristendomen som gällde. Senare blev det ju utökat till religionskunskap, men ändå med tonvikten på kristendom. Islam, buddism, judendom och hinduism var mest en parentes och i klassen fanns ingen som trodde på sånt. Men det var andra tider då.
På den här tiden det var ingen som skodde sig på att vi barn gick i skolan. Och det var inga skolor som gick i konkurs. Alla barn fick samma undervisning och man gick i den skola som låg närmast. Något skolval existerade inte. Det var lika för alla och man fick betyg efter vad man kunde.
Den relativa betygsskalan kom senare och ledde till att man måste konkurrera om betygen och man förlorade på att hjälpa varandra! Man skulle ju placeras efter en normalfördelningskurva i förhållande till de andra i klassen, så att bara vissa procent av oss skulle få sämsta eller bästa betyg och resten fördelas däremellan.

Individuell konkurrens
Det är borgarklassens filosofi. Vassa armbågar. Envar sig själv närmast. Sko sig bäst man kan. DET är den ideologi som borgarlassen lever efter och fick igenom med den relativa betygsskalan. Klasskampen är ständigt pågående, men arbetarklassen är sällan vaksam nog att genomskåda det. Och medan den själv hela tiden bedriver en aggressiv klasspolitik säger den att klasskampen är död! Allt för att få arbetarklassen att tro att klassmotsättningar inte existerar!
Den medvetna arbetarklassen, däremot, drivs av sammanhållning och gemenskap, inte av egocentrisk inbördes konkurrens. Det är arbetarklassens filosofi och ideologi, som gagnar varje arbetare och också hela samhället. Men medvetenheten är tyvärr sällan stark nog att stå emot borgarklassen och därför kunde den relativa betygsskalan drivas igenom under en intet ont anande socialdemokratisk regering!
Och värre skulle det bli!
Det var en skola för alla, tills …
Politikerna införde skolpeng, men då hade jag redan slutat skolan. Det var 1992 och var en del av den så kallade ”Friskolereformen”, införd av Carl Bildts regering. En peng som följer eleven under skoltiden och tillfaller den som är huvudman för skolan, vilket ju kan vara en privat aktör. Det var ju för att kunna privatisera skolorna som pengen behövdes, för att några få skulle kunna sko sig på vårt utbildningsbehov.
Skolpengen innebär att skolorna måste konkurrera med varandra om eleverna och lägga pengar på dyr reklam och annonsering, pengar som bättre kunde utnyttjas till undervisningen. Och i konkurrensen gäller det också att dela ut glädjebetyg för att skolorna ska verka attraktiva. Följden, ja den relativa betygskalan var inte bra, men skolpengen och de privata skolorna är en katastrof för eleverna, inte minst för att en del av det ekonomiska utrymmet inte går till eleverna och undervisningen utan hamnar i fickorna på de som driver dessa privata skolor.
Vitsen med privata skolor sades vara att införa elevens ”valfrihet”, en valfrihet som möjliggjorde för privata skolor att förklara barn med särskilt kostsamma behov ovälkomna i skolan. Fallet med Conrad, som TV 4 redogjorde för i Kalla Fakta och vars skolgång omöjliggjordes för att han inte ansågs lönsam, är inte unikt.

När jag var barn var skolan rättvis och hade bara ett enda mål; att vi barn skulle lära oss så mycket som vi kunde behöva i vår framtid som nyttiga medborgare i vårt Sverige. Vi skulle skolas till fungerande kuggar och lydiga undersåtar och nyttiga hjul i den industri som drivs av borgarklassens företag. Vi fick lära oss det som borgarklassen ansåg vara viktigt, men inget av det som hörde arbetarklassen till, dess stolta historia av klasskamp och inget om klassamhälle och klassintressen.
När jag var barn såg samhället till att skolan fick de resurser den och borgarklassen behövde, utan att någon skulle sko sig på vår skolgång. Men det var ju andra tider då.
Ja, det var andra tider då. Nu ska vi vara profitabla redan medan vi skolas till borgarklassens nyttiga mjölkkor!
Gilla detta:
Gilla Laddar in …