Lite skillnad


På behandling

 

ifall du är sjuk, funktionshindrad, arbetslös eller företagare

I det sistnämnda fallet ställer samhället upp och det kostar. Men tillhör du de svaga i samhället är det tvärt om. Visst finns det en kostnad, men samhället gör allt för dra ner på den service du i så fall kan behöva.

OK, jag begriper filosofin bakom det hela. Smörjer kommuner och stat de som vill berika sig på andras insatser så skapas också både värden och arbetstillfällen. Det är för att vi har ett kapitalistiskt samhällssystem.

Bidragstagarna 2.jpg

Men hej! Vänta lite! Hur funkar det?

Jo, en del har ett kapital att satsa, hur de nu fick det! Och sen anställer de folk som skapar värden genom sitt arbete. Värden som är större än vad som motsvaras av lönen. Och när alla omkostnader, material, lokalkostnad, logistik osv är avräknade så återstår ändå något och det tillfaller den som hade kapitalet att satsa. Men inte en endaste kotte mer än nödändigt får arbete, för det är ju den maximala vinsten som gäller.

Mervärde

(Kolla in inlägget där bilden publcerade!)

Det var väl inget nytt?

Förhoppningsvis inte! Men det är detta som kommun och stat satsar pengar på. Ja, alltså att de förtagare som vill bli ännu rikare ska hållas under armarna så att de kan expandera och skapa fler arbetstillfällen så att kommunerna får in mer skatter från de som arbetar i företagen så att företagen kan få än mer stöd av stat och kommun. Fast de har ju redan fått en massa kapital på det mervärde som de anställda redan har skapat mot lön som de beskattas på som går till företagen så att de kan expandera! Och nöjda blir de aldrig!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

(Kolla in inlägget där bilden publcerade!)

Ja, men så funkar det ju!

Ja, men eftersom det är så det funkar så satsas det ju inte på de människor som företagen inte tycker sig ha användning för av olika skäl, att de inte är tillräckligt produktiva. Skattepengarna kan ju istället gå till att ”utveckla näringslivet”! Så är den allt tydligare trenden i dagens samhälle. Och resultatet är att allt fler slås ut, medan ett fåtal blir osunt överrika.

Kan det funka på ett annat sätt?

Bidragstagarna 2.jpg

Tja, numera har vi ju bara borgerliga partier oavsett vad de själva kallar sig. Det framgår ju tydligt när det så kallade rödgrönas representanter i Göteborg, Ann-Sofie Hermansson (S,) och Ulf Kamne (MP), samt Daniel Bernmar (V) gemensamt skrev en debattartikel. För några decennier sedan hade en sådan artikel aldrig låtit sig skrivas av någon vänster om Liberlerna, alltså som då kallde sig Folkpartiet.

Men jag upprepar frågan, kan det göras annorlunda? Kan värden vi trots allt måste skapa, skapas utan våra kapitalister som ger oss jobb och lön? Man måste tänka till för att kunna svara på den frågan. Och det är två saker man måste tänka till kring. Den ena är vad kapitalisten/företagaren tillför och den andra är vad de anställda tillför.

Kapitalisten/företagaren tillför kapitalet. De anställda tillför produktion av varor och tjänster. De skapar värden i form av tjänster och produkter (varor blir dessa produkter nämligen bara så länge de är till salu!).

Jag upprepar frågan ännu en gång: kan det göras annorlunda? Svaret har du här. Och organiserar vi vår samhälle på ett sådant sätt så skapar vi ett lyckligare samhälle utan missär och stora inkomstklyftor där inga behöver svälta och inga är så rika att de har har makt över både stater och världekonomi och som ingen demokrati rår över.

(Kolla in inlägget där bilden publcerade!)

Om vi alltså reser oss upp mot kapitalisterna, bogarklassen, och investerar de värden vi faktiskt helt själva skapar kan vi få den makt som vi förtjänar, få verkliga demokrati istället för den diktatur som borgarklassen med sin propaganda påstår vara demokrati. Vi kan skapa det solidariska samhälle som vi egentligen vill ha, men som borgarklassen i sin själviska avsaknad av empati skyr som elden. Vi kan ta hand om de svaga istället för att skänka vårt skapade värde till dem som förslavar oss och som stjäl ifrån oss. Vi kan ge de som inte förmår att arbeta ett drägligt liv istället för att låta ett fåtal vältra sig i obeskvlig lyx.

Kan det vara en tanke att fundera kring?

Vinden från väster


Inte bara frihandel

 

TTIP är så mycket mera

Ann Linde och Karl-Petter Thorwaldsson tycks inte ha förstått saken rätt eftersom de i ATONBLADET går ut med en debattartikel där de propagerar för handelsavtalet. De tycks inte veta vad det egentligen handlar om. De skriver: ”Varken regeringen eller LO går med på ett avtal som sänker skyddsnivåer för klimat, miljö och hälsa eller hotar det demokratiska beslutsfattandet. Om du upplever att frihandel och ökad global konkurrens riskerar att göra dig själv arbetslös, sätta din familj på bar backe och äventyrar dina barns framtid – är det inte konstigt att du vill stoppa utvecklingen. Men att rikta ilskan mot handel och utveckling är inte bara fel väg att gå – det är farligt. Den svenska modellen visar att utveckling och trygghet går hand i hand.”

Men det handlar om så mycket mer, detta TTIP-avtal som det förhandlas om. Kan det vara okunnighet bakom skribentaernas debattartikel, eller går de USA:s storfinans ärenden helt medvetet? Frågan kan bara de själva svara på, men jag är böjd att tro att det handlar om både ock.

Debatt TTIP

Vad innebär TTIP?

Jo, avtalet ger amerikanska storbolag rätt att stämma den svenska staten på enorma belopp om företagen anser att den svenska regeringen, kommunpoliter eller myndigheter fattar beslut som inkränktar på deras vinster. Till exempel kan hårdare miljökrav och förbättrad arbetsrätt anses negativt påverka företagens vinster och därmed har de rätt att kräva staten på miljardbelopp. Det nationella inflytandet ska minskas till storföretagens fördel!

Man talar om handelshinder.

Vad betyder det? Jo, att vi antagligen måste ge efter för den liberala synen i USA på användning av bekämpningsmedel och antibiotika inom jordbruk och köttindustri, genomdifierad gröda och generösa regler för läkemedels- och kemikalieanvändnning. Arbetsrätten kan urholkas då den är så mycket starkare hos oss än i USA, där den är i det närmaste obefintlig. Detsamma gäller välfärden och hela den offentliga sektorn. Det vi i vårt land har uppnått under större delen av förra århundradet kan komma att betraktas som handelshinder och då är allt det puts väck!

Nej till TTIP!

10 saker du bör veta om TTIP

TTIP innebär att kapitalets diktatur förstärks ytterligare, något som passar Svenskt näringsliv som hand i handske och LO:s ordförande ställer sig bakom som en äkta klassförädare, en arbetarklassens femtekolonnare. Han borde omedelbart avsättas. Och Ann Linde företräder Socialdemokraterna;  EU- och handelsminister i Regeringen Löfven och har tidigare varit internationell sekreterare vid Socialdemokratiska partiet i Sverige från 2000 till 2013 / Wikpedia. Hon är en skymf mot socialismen som partiet en gång stod upp för, men det var ju före Hjalmar Brantings tid.

Debatt TTIP 2

TV TTIP.jpg

http://www.svtplay.se/video/7078993/dokument-utifran-frihandelns-pris/dokument-utifran-frihandelns-pris-avsnitt-1

 

Det här med socialism och kommunism


Och kapitalism

 

Skvitt reder ut och förklarar

Här backar kanske en och annan läsare, men gör inte det. Enklare än så här kan inte saken förklaras!

Inlägget baseras på en kommentar jag tidigare skrev som svar på en person som gillar socialism men inte kommunism. En sådan ståndpunkt grundar sig enbart på okunskap om vad som menas med kommunism. Den okunskapen leder också till att man tror att de forna Öststaterna var kommunistiska, vilket ju är lätt att tro då de själva kallade sig kommunistiska, vilket var den största otjänst de kunde göra kommunismen som idé!

Kapitalism 3

Nu kör vi!

När jag åker taxi och betalar så är det inte chauffören som får pengarna, det är de som äger bolaget. Sen betalar detta lön för de pengarna och alla omkostnader, bil, bensin osv. När allt sådant är betalt så finns det ändå kvar en massa kronor från mina hundralappar och de går ner i fickorna på ägarna utan att de har gjort något annat än att köpa aktier i taxibolaget.

Dessa ägare hör till borgarklassen och det är så den försörjer sig, på arbetsfri inkomst, vars storlek inte berörs av ifall de är dödssjuka, ligger på hemmet i sin ålderdomssvaghet osv. Och av det skälet är de alltså totalt ointresserade av sådant som välfärd och social trygghet för samhällets medborgare.
I kraft av sin rikedom, det skapande kapitalet*, är de redan garanterade sin egen välfärd och sociala trygghet och den vill de inte dela med sig av. Därför trixar de med skatter, utnyttjar hålen i skattelagstiftningen på alla sätt, fuskar med bokföringen och flyr till skatteparadis om de kan.
De är parasiter som lever på andra i kraft av sitt kapital så länge de lever.

Att maximera kapitalet är varje kapitalists mål, inte av girighet utan för att alla kapitalister är ekonomiska kannibaler, där de stora äter de små. Därför är kapitalistens kamp inte bara en klasskamp som drivs gentemot arbetarklassen utan lika mycket en kamp som förs inom borgarklassen, men oavsett så är det alltid arbetarklassen som betalar priset, till exempel genom lönenedpressning.

Ni såg kanske Uppdrag granskning (kan ses fram till 17 juni 2016) där byggstädare från andra länder jobbade för 25:- / timme och i vissa fall i 48-timmarspass, inte fick ut övertid eller semester osv. Det var för att den som betalar sämst får anbuden och överlever i konkurrensen med andra kapitalister. Det är ett bra exempel på kapitalisternas inbördes kamp och hur arbetarklassen betalar priset för den kampen!

UG byggbranchenVisst finns det kapitalister som verkligen sliter och jobbar, t. ex. en ICA-handlare, men låt oss inte fokusera på dem, men låt oss istället komma ihåg att de kan bygga upp sitt kapital så att det blir stort nog för att de ska kunna sitta hemma och bara rulla tummarna istället, eller njuta av sina lyxprylar, såsom till exempel lyxyachter som kostar mer än en arbetare tjänar brutto i hela sitt liv.

Så lever kanske din hyresvärd och därför är din hyra för hög!

Kapitalism 2

Den initialt nämnde taxichauffören utför arbetet som skapar vinsten som kapitalisten lever av och tillhör alltså arbetarklassen.

Mellan arbetarklassen och borgarklassen råder en kamp om oförenliga intressen, så kallade klassintressen. Den kampen tar aldrig slut om inte arbetarklassen tar över kontrollen över alla produktionsmedel från borgarklassen (till exempel taxibilarna) och därmed gör borgarklassen politiskt och ekonomiskt maktlös, vilket denna parasiterande klass aldrig kommer att godta. Därför gör borgarklassen allt för att ta tillbaka makten ifall arbetarklassen har tagit över, till exempel genom att nästla sig in i parti och statsapparat där den saboterar byggandet av det nya samhället, eller genom kulturpropagandistiska metoder såsom att sprida sitt budskap genom litteratur och andra konstformer, debatt- och religionsforum och allt annat som kan stå till buds.

Borgarklassens propaganda är en del i dess klasskamp, både här och nu i det kapitalistiska samhälle de är herrar över och efter en eventuell revolution av arbetarklassen. Kommunismen som idé står hela tiden under borgarklassens beskjutning och därför har den i de allra flestas ögon dåligt anseende och få vet vad det handlar om.

När arbetarklassen har nått så långt att den tagit makten från borgarklassen har den uppnått det socialistiska samhället, vilket genom nyss nämnda metoder hela tiden hotas av den kvarlevande borgarklassen med sin idégrund.

Klasskampen består alltså i det socialistiska samhället, vilket kan gå under så länge borgarklassen lever kvar. Så skedde i t. ex. Sovjetunionen som ju föll och borgarklassen tog tillbaka alla sina privilegier och förslavade arbetarklassen.

Det här visar att arbetarklassen aldrig kan slå sig till ro så länge borgarklassens ideal lever kvar i samhället.
Men om arbetarklassen kan hålla stånd tillräckligt länge och slutgiltigt vinna över borgarklassen och dess idéer förpassas till historien kommer den att ha den totala kontrollen över både produktionsmedlen och den politiska makten i samhället och kan utforma samhället på sitt eget sätt där ingen skor sig på någon annan. Allt förtryck blir totalt onödigt, meningslöst och omöjligt, t. ex. det mångtusenåriga förtrycket av kvinnor.
Frigörelsen är total. Det kallas kommunism, till skillnad från det som rådde i Sovjetunionen med flera länder, där man aldrig nådde längre än till socialism, trots att de själva kallade samhällena kommunistiska.
En kritik mot dessa länder är därför inte en kritik mot kommunismen utan mot socialismen!

”Men det kommer ju aldrig att fungera!”

Den invändningen har väl alla hört. Man säger att Det finns alltid de finns som vill ta över och människan är girig. Just det! Och det är det som är borgerskapets idé. Så länge de idéerna lever pågår klasskampen och det kommunistiska samhället ligger ännu i socialismens linda.

Nu är det dags att ställa en fråga:
ska man stanna halvvägs i ett socialistiskt samhälle och låta borgarklassen ha chansen att ta tillbaka makten över arbetarklassen, vilken den alltid kommer att göra förr eller senare om dess idéer får leva kvar, eller ska arbetarklassen driva sin klasskamp till den totala segern? För mig är svaret givet!

* Det skapande kapitalet

Kapital och pengar är inte samma sak, men pengar kan vara kapital. Pengar är kapital när de används för att skapa mera värde, till exempel när man köper något enbart för att sen sälja det till ett förhoppningsvis högre värde.

Konsumentens pengar är aldrig ett kapital. Men om en aldrig så fattig lus köper ett par skosnören enbart för att sälja dem till ett högre pris och kunna köpa 2 par skosnören och sälja dem också, då använder han pengarna som kapital och är därmed en kapitalist, om än kanske den fattigaste av alla. Och den som köper hans skosnören är en konsument som använder sina pengar för att köpa något han ska använda och slita på länge de håller.

Kapitalet kan även användas till att köpa arbetskraft, det vill säga anställa någon. Det kan vara en taxichaufför som ska köra hans taxibil, vilken ska inbringa en större summa än kostnaden för lön, bensin, underhåll och så vidare. Och har han tillräckligt med bilar och chaufförer inbringar dessa en vinst stor nog att leva på utan att han behöver arbeta. Han har alltså en arbetsfri inkomst baserad på sitt kapital och han är därför en kapitalist, oavsett om vinsten är aldrig så liten, eller om den räcker till en lyxyacht.

Läs gärna också ”Bara lite gemenskap”!

 

Girigbuk och ”socialist”


Funkar det?

 

Var och en kan ju fråga sig!

Att Göran Persson har använt sig av Socialdemokratin för att göra sig en klassresa kan väl ingen förneka. Dan är förvisso inte ensam om det inom partiet. Men jag reagerar ändå när Leif GW Persson avslöjar vad Göran Persson ville ha för råd av honom när han skulle skriva sina memoarer. Pengar är ju inget som Göran Persson lider brist på, men han frågade ändå efter det. Källa AB.

Om jag inte har missförstått så avslöjar GW detta i Skavlan ikväll i SVT 1 kl 21:00.

Girigbuken Göran Persson

Det där med att Göran Persson skulle vara socialist ställer jag mig tvekande till. Jag tycker inte hans politik har präglats av något sådant i någon högre grad.

Man kan inte tjäna både Gud och Mammon!


Eller hur?, alla Kristdemokrater

Eller hur Göran Hägglund?

Vad är då er politik värd? Är det inte bättre att byta namn på partiet. Det har ju inget med kristendomen att göra i grund och botten. Kristdemokraterna bryter mot första budet, det allra viktigaste budet, budet som som står över alla andra: ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig.” Det betyder att kristendomen är en monoteism till skillnad från polyteismen som tillåter mer än en gud.

”I sin bergspredikan, som Jesus håller (kan läsas i Nya Testamentet Matteusevangeliets 6e kapitel) säger han klart och tydligt: ‘Man kan inte både tjäna Gud och Mammon’.” Det skriver Kao i sin blogg.

Kaos nya lya

Kristdemokraterna har från allra första stund sedan partiets tillkomst stått på dagens klassamhälles sida, alltså på kapitalismens sida. Inget har ändrats i den frågan, vilket ju bevisas av att partiet trivs i Moderaternas famn, alltså i Alliansregeringen.

Eller för att säga det på ett annat sätt; Moderaterna är det största partiet i Alliansen och därmed det tongivande och företräder borgerskapets intressen och därmed storfinansen, egenföretagare och hela det  kapitalistiska samhällets ledande klass. Med detta i grunden odemokratiska parti ”delar Kristdemokraterna säng” utan minsta problem. Hela Alliansens politik går ut på att ta från de fattiga och ge till de rika. Inget av allt vad Alliansen har gjort i regeringsställning under nästan 12 års tid motsäger detta! Och det trivs Kristdemokraterna med!

Kristdemokraterna bryter mot alla Guds bud!

Första budet: ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig.”

Kristet Samhällsansvar bildades 1956 för att lyfta fram kristna kandidater och värderingar. Ur denna grupp av kristna växte en idé om att grunda ett kristligt parti. Den mest pådrivande var Lewi Pethrus och ett av de starkare skälen för partibildning var 1963 års förslag till ny gymnasiereform där kristendomsämnet skulle ges mycket mindre utrymme. 1964 bildades först en förening, ”Kristen Demokratisk Samling”, men redan samma år blev föreningen ett parti och Birger Ekstedt valdes till dess ordförande. Han efterträddes 1974 av paritets mest kände frontfigur, Alf Svensson, efter att Ekstedt hade avlidit. Trettio år senare avgick Alf Svensson till förmån för värmlänningen Göran Hägglund 2004.  

Kristna värderingar har partiet alltid framhållit som dess ledstjärna och ingen kan väl tvivla på att partiets kärna måste vara väl förtrogen med dessa. Ändå väljer partiet en politik som gynnar ett ojämlikt samhälle och står upp för de rika på alla andras bekostnad. Man dyrkar Mammon framför alla andra gudar. Kan en sådan politik vara trovärdig? Är den politiken inte i grunden en falsk politik och en politik i svarta antikrists anda?

#

Andra budet: ”Du skall icke missbruka Herrens din Guds namn, ty Herren skall icke låta den bliva ostraffad, som missbrukar hans namn.” 

Genom hela partiets historiska existens har det stått på Mammons sida. Partiet har alltid stått på företagares och kapitalägares sida, och kraftigt agiterat mot och fördömt socialistiska och solidariska strävanden. Det har alltid främjat motsatsen till detta och stött kapitalet, samt hyllat Mammon. Kan man mer än så missbruka den kristna gudens namn?

#

Tredje budet: ”Tänk på vilodagen, så att du helgar den.”

Sedan partiets tillkomst har allt fler tvingats arbeta under helgerna, inklusive söndagen. Knappt en enda butik har i dag söndagsstängt eftersom Mammon går före allt annat. Och inte ett ord om att dessa arbetsförhållanden måste upphöra har hörts från Kristdemokraterna. Kan man mer än så helt glömma bort tredje budet om att helga vilodagen

#

Fjärde budet: ”Hedra din fader och din moder, på det att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land.”

Vi kan alla hedra våra föräldrar för vad de har gjort för landet, då de i sitt anletes svett byggde upp välfärden. Men vi kan bara hedra dem genom att bygga vidare på deras arbeta och bygga ut välfärden ytterligare! Kristdemokraterna monterar ned denna välfärd i allians med tre andra partier, där Moderaterna är de mest drivande och Kristdemokraterna de som icke protesterar. Kan man mera kraftfullt än så bryta mot det fjärde budet?
#
Femte budet: ”Du skall icke dräpa.”
Sverige är per capita sett ett av världens mest vapenproducerande land och ett av de som mest intensivt med statligt stöd exporterar krigsmateriel till andra länder och utan minsta betänkligheter kring om dessa länder lever upp till skydd av mänskliga fri- och rättigheter. Bakom vapenexporten sluter Kristdemokraterna oreserverat upp! Kan en sådan politik vara kristlig och främja demokrati?
#
Sjätte budet: ”Du skall icke begå äktenskapsbrott.” 
Kristdemokraterna har motsatt sig samkönade äktenskap och att ge homosexuella rätten att i kyrkan inför prästen och Gud svara varandra evig trohet. Är det på så vis partiet vill förhindra att äktenskapsbrott begås, och borde det i så fall vara konsekvent att förbjuda alla former av äktenskap så att sådana brott ej kan begås?
#
Sjunde budet: ”Du skall icke stjäla.”

Sedan Alliansen tog över har privatiseringarna skenat iväg och vi ser var dag hur privata företag med våra skattemedel driver skola och omsorg med vinst som de stoppar i egen ficka, för utomlands till lågskatteländer och undviker att skatta i Sverige. Statlig egendom säljs ut till reapris utan att vi som var ägarna fick säga ett endaste ord. Och naturresurser som vår malm i vårt gemensamma land numera kan brytas utan att vi får ett korvöre tillbaka. 2006 fick vi i vart fall hälften av vinsten, men nu får vi bara 0,2%, vilket inte täcker kostnaderna för SGU:s service åt de utländska aktörerna! Sitter ni såldes inte i en en regering av stortjuvar?

#

Åttonde budet: ”Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa.”

De kristna värdena förs främst fram i den kommunistiska ideologin. Med kommunism menas gemenskap och allas lika värde på alla plan, inte minst att alla är likställda ägare till gemensam egendom och därmed att ingen berikar sig på andras arbete. Men Kristdemokraterna är bland de främsta att kritisera sådana idéer och smutskastar varje människa som för dessa tankar till torgs. Man påstår att de vill ha diktatur och slaveri. Är det inte att bära falsk vittnesbörd mot alla som vill åstadkomma ett mera rättvist samhälle utan klasskillnader, så säg?

#

Nionde budet: ”Du skall icke hava begärelse till din nästas hus.”

Det här budet betyder att du inte ska kräva att få ta del av din nästas arv. Vårt arv från våra föräldrar är ett socialt trygghetssystem och det har odiskutabelt Alliansen verkligen begärelse till. Dag för dag tas detta arv ifrån oss med Kristdemokraternas goda minne och helt utan protester. Hur förklarar Kristdemokraterna att de tar vårt arv ifrån oss?

#

Tionde budet: ”Du skall icke hava begärelse till din nästas hustru, ej heller till hans tjänare eller hans tjänarinna, ej heller till något, som tillhör din nästa.”

Det här budet betyder att du inte ska vara avundsjuk på något som andra har. Men Kristdemokraterna sitter i en regering som till och med missunnar dödssjuka att få sjukersättning! De ska arbeta in i döden har Alliansen slagit fast! Och denna politik, som är så ovärdig ett mänskligt samhälle som det bara kan bli, har stöd av Kristdemokraterna! Hur stämmer det överens med kristna värden?

KD o bodorden

Bara lite gemenskap


ETT TANKEEXPERIMENT

Kal och Ada,

dessa vi förknippar med Göteborg, det låter jag här kalla två av mina personer i inlägget, något ska de ju ändå heta.

Låt oss anta att de bor i en hyreslägenhet i Göteborg, i ett hyreshus som ännu inte är byggt. Ett hus i en tänkt och möjlig framtid.

Kal och Ada har två barn, ett i förskoleåldern och ett i småskolan. De bor i ett hus som fyller många funktioner, främst socialt. Det är ett hus som skapar möjlighet till gemenskap. Det är ett hus som på ett otvunget sätt får folk att gå in i ett kollektiv, utan att vara ett kollektivboende så som vi vanligtvis ser på kollektivboenden. Det är ett hus som skapar möjlighet för de boende att leva i en  gemenskap.

Alla, utom Fredrik som bara tänker på sig, är glada att bo i detta hus, som ägs av kommunen, men som styrs av de boende själva som därför känner ansvar för huset och gör små reparationer bara för att de trivs med det.

Om det är större reparationer som behövs, tar de upp detta med den kommunala förvaltning som har det yttersta ansvaret. Sådana beslut som att vända sig till förvaltningen tar de boende själva på möten som de har regelbundet i samlingslokalen i deras bostadshus.

Lokalen ligger i ett fristående hus i bostadsområdet som utgör en självstyrande enhet. Man kallar detta fristående hus för föreningshuset och det är bostadsområdets stolthet.

Alla beslut som fattas i bostadsområdet fattas i demokratisk ordning, men inte i första hand som majoritetsbeslut, utan i konsensus. Alla är överens om att detta är en högre form av demokratiska beslut än om de fattas efter principen att majoriteten bestämmer över minoriteten.

Konsensus innebär att om en minoritet inte är nöjd med majoritetens beslut diskutera man fram en lösning, en slags kompromiss, så att alla ändå i slutänden kan vara nöjda med beslutet även om de inte är helt eniga.

Att en majoritet alltså inte kan köra över en minoritet är föreningens gyllene regel och rättesnöre. Det är inskrivet i stadgarna. Där står också att styrelsen när som helst kan ifrågasättas och avsättas. Ingen sitter säkert på sin post hela mandatperioden ut. En sådan finns helt enkelt inte.

Alla kan få gå så fort förtroendet är förbrukat. Ingen har heller någon egentlig fördel av att sitta i styrelsen, för de får inget betalt för det.

I denna tänkta framtid är det så att de som sitter i denna styrelse har rätt att ta den tid det krävs för styrelseuppdraget från sin arbetstid på respektive jobb, med fullt betalt. Det är ju trots allt en viktig demokratisk uppgift de har.

Alla är väldigt nöjda med att bo i huset, liksom alla de andra är som bor i de övriga husen som är anslutna till föreningen. Till skillnad från våra dagars bostadsrätter har ingen köpt sin lägenhet. Och ingen kan därför sälja den.

Föreningslokalen är barnanpassad för där håller barnen till under dagen och utanför finns sandlåda, gungor, klätterställningar och allt vad barn gillar. Inne i lokalen finns också sådant som barnen gillar, leksaker för de små, datorer och annat för de större. Både de som är föräldrar och de som inte är brukar gå till lokalen och umgås med varandra samtidigt som de ser till barnen och tillrättavisar dem även om de inte är deras egna. Pensionärerna gillar denna mötesplats. En del är där ibland på kvällarna när lokalen fungerar som en ungdomsgård och de hjälper barnen att sköta om och underhålla deras cyklar och de äldre barnens mopeder. Ja, man har en lite verkstad för sådant. Och så har man en liten festlokal också. På fredag kväll och lördag kväll kan det bli riktigt upprymt när de äldsta tonåringarna slår runt tillsammans med både föräldrar och pensionärer.

De yngsta tonåringarna och de äldsta pensionärerna bruka gå hem ganska tidigt. De andra stannar så länge de har lust och stänger och låser när de själva vill.  Man har en bar med olika drycker och i baren står några som helt enkelt tycker detta är skoj. Det finns alltid de som tycker det, särskilt i denna gemenskap. De blir väldigt omtyckta i hela föreningen och alla hjälper dem gärna med en tjänst om de skulle behöva. Om någon blir för full, blir han hemhjälpt och skäms dagen efter, så det händer sällan. Mest populära blir dock de som spelar olika instrument, liksom de som är fulla av upptåg och hittar på lite festliga vuxenlekar. Spontant ordnade de en liten festkommitté. Det var ingen svårighet, för fler ville var med än som kunde ta plats, men de fick gärna lämna in idéer, liksom alla andra av de boende i föreningen.

I de andra bostadsområdena hade man samma sorts föreningar, samma sorts gemensam lokal till allas trivsel. Och den där Berra, kapten i A-laget, som Ghost brukar skriva små trevliga berättelser om, han har kommit ut ur sitt utanförskap och trivs, även om han har en tendens att ta ett järn för mycket än i dag. Det är han de hjälper hem ibland.

Flera som bor i föreningen gillar att laga mat och det uppskattas av både Berra och några ungdomar som har flyttat hemifrån nyligen. Och barnen, det är ju klart att de gillar hemlagat. Stina tycker det är bekvämt. Hon har ju fyllt åttio nyligen. Anton är lika gammal, men han är den som lagar maten nästan varje dag. Han kan inte sluta. Han har varit kock på sjön i hela sitt liv och smaklökarna fungerar lika bra än idag, säger han och alla instämmer. ”Detta har du gjort lika gôtt som Leif Mannerström”, sa Gösta härom dagen. Han vet, för han har ätit när Mannerström helt storstilat haft sina pensionärs-bjudningar.

Barnen äter ju gratis, men de andra betalar en liten slant. Man kom fram till det på ett möte att det skulle gå med en liten vinst eftersom de som äter där varken behöver laga maten eller diska efteråt. Och överskottet går till att göra trivselkvällarna lite extra festliga.

Osborn bor i ett av husen som ingår i föreningen. Han gillar att räkna. Så han satt och räknade på vad en bils totalkostnad är när man tar hänsyn till alla kostnader, avskrivning, service, reparation och så vidare. Han slog sedan ut detta per förväntat körda kilometer. Han presenterade allt detta på ett möte och föreslog att föreningen skulle köpa in en sådan bil och låta dem som ville hyra den. Han lade till lite extra så att föreningen skulle ha kapital till en ny bil när det var dags. Det blev omröstning och alla tyckte det var en strålande idé utom Berra, för han hade inget körkort och Beda var också emot, för hon kände sig för gammal och saknade också körkort. Det visade sig också att ingen egentligen ville ha ett stående ansvar för bilnycklarna och att hålla i bokningslistan.

Men eftersom alla beslut enligt stadgarna tas i konsensus kom man fram till att bokningslistan och bilnycklarna skulle cirkulera bland alla som hade körkort och det blev ingen större uppoffring eftersom man kom fram till att var och en bara behövde ställa upp en gång vart annat år. Och den som hade detta ansvar, ett dygn åt gången, skulle ställa upp och köra Beda till butiken så hon kunde storhandla och få hjälp med matkassarna ända hem till sin dörr. Då var Beda nöjd. Berra kunde ringa när som helst ifall han hade rumlat runt på någon av stadens krogar till sent in på natten. När han fick höra detta sken han upp och sällade sig till den övriga majoriteten. Så fungerar ett konsensusbeslut.

Det här föll så väl ut så det dröjde inte många år innan samhället såg till att varje förening i hela landet fick en bil som alltså inte behövde betalas av föreningarna. Antalet bilar sjönk i hela landet och därmed även oljeimporten. Folk valde ju bort sina bilar och utan dem blev det kollektivåkning som gällde. Eftersom fler åkte kollektivt kunde alla turer gå tätare. Då var det ännu fler som ville åka kollektivt. Och när man slopade avgiften på kollektivtrafiken, vilket kunde finanseras med de pengar som inte längre flöt ut ur landet när folk inte längre köpte så mycket utländska bilar, ja då var det inte många som ville ha en egen bil. Samhällsvinsten blev betydande och för den vinsten kunde man subventionera taxi till glädje för barnfamiljer som ville skjutsa ungarna till olika sportevenemang och konserter. Ja, föräldrarna behövde ju inte åka med om det inte var nödvändigt. På så vis fick de mycket rid över till annat som också var viktigt.

Kal och Adas minsting leker hela dagarna i föreningslokalen, tillsammans med de andra barnen i förskolåldern. Beda älskar att se till dem. Det gör även några andra av pensionärerna. Det är inte bara det att det är roligt, de känner ju att de har en uppgift, fast att de inte arbetar längre. Och barnen gillar att sitta i Oscars knä när han berättar om förr.

”Inte arbetar längre?”, sa Kal till Beda, ”va mena du me de? Du sköter ju ungarna, du är ju dagisfröken!” 

”Jo, men det är bara trivsamt!”

”Det är i alla fall ett arbete! Fast utan tvång. Så du arbetar fast att du är 80.”

”Det är skillnad på det och att tvångsarbeta som en av våra regeringar en gång i tiden vill tvinga oss att göra ända till vi blev 75! Nu gör vi det för nöje och utan lön istället för av tvång för att pengarna inte räckt till!”

Deras äldre barn går i en skola som ägs av kommunen men drivs ett kollektiv bestående av föräldrarna. Men man har ju givetvis betalda lärare och både lärarna och föräldrarna är med och bestämmer hur skolan ska drivas. Tillsammans med barnen diskuterar man sig fram till vilka aktiviteter man ska ha, såsom till exempel de utflykter som de regelmässigt gör. Barnens önskemål väger tungt, men lärare och föräldrar tar hänsyn till det pedagogiska värdet av olika aktiviteter. Frågor som ”vad vill vi med detta?” ställs alltid innan man fattar beslut. Det var rektorn som införde det. Hon sa ”Om vi inte ställer den fråga blir det bara tidsfördriv. Men vi är bara professionella om vi vill mer än så, om vi vet vad vi vill!”

Rektorn är vald av lärarana och föräldrarna gemensamt, just för hennes reella kompetens, inte för meriter på papper. Att det blev ett gott val märks ju av hennes kloka ord.

Läroplanen är fastställd från centralt håll, men har varit ute på remiss i alla skolor. De flesta har inte brytt sig, men eldsjälar verkligen funnits.

Sigvard hade ett litet handikapp, så hans arbetsförmåga var nedsatt. Men det låg honom inte det minsta i fatet. På hans arbetsplats, som alla som arbetade där ägde gemensamt, hade man kommit fram till att det var bäst om Sigvard hade ett arbete och utförde vad som ålåg honom än att han inte hade något arbete alls.

På ett av de stormöten som man har på arbetsplatsen hade man diskuterat hur Sigvards arbete skulle utformas så det passade hans arbetsförmåga. Det visade sig att när man anpassade arbetet efter honom fungerade det mycket bättre. Han blev mer produktiv när han bara behövde göra sådant som inte begränsades av hans nedsatta arbetsförmåga.

Att det fungerade så bra var ju just detta att alla på arbetsplatsen ägde allt gemensamt och därför bestämmer allt gemensamt på sina stormöten. För arbetsplatserna fungerar precis som bostadsföreningarna gör i hela staden. Man fattar alla beslut i demokratisk ordning och i konsensus. Man har bland annat kommit fram till att alla är lika viktiga.

”Det är som en motor”, sa styrelseordförande när han förklarade allting för en imponerad delegation från utlandet. ”Tar man bort ett enda kugghjul så stoppar hela motorn och blir obrukbar, så alla delar är lika värda och därför ska alla ha lika mycket betalt.”

”Men det har de ju inte!”, sa Ian Bain från delegationen.

”Jodå, men vissa har ett tillägg för att de har barn. Ju fler barn dess större tillägg.”

”Är det för att det är dyrare med större bostad och matkonto?”

”Bostaden kostar inget, men matkontot och kläderna till barnen, det kostar.” 

”Men säg så här då. En del har ju farliga arbeten. Ska de inte ha mera betalt för det. Alltså risk-tillägg?”

”Blir risken mindre i så fal?”

”Nej, men det är ju en kompensation!”

”Men ingen kompensation minskar risken. Vi kom fram till att problemet måste lösas på annat sätt, genom att minska risken!”

”Jaha, men alla risker kan inte begränsas, det måste du ju erkänna!”

”Vi vet det. Vi fattade ett konsensusbeslut på fabriken där jag arbetar. Vi hade några farliga moment som vi inte har löst ännu. Därför kom vi fram till att vi måste angripa problemet på ett helt annat sätt. Det handlar om exponering. Att man inte ska exponera sig för mycket för risker oavsett hur de ser ut. Så vi skar ned arbetstiden för dem som jobbar med det. Nu har de halvtid med full lön.” 

”Jag kom att tänka på en annan sak. Barnen. De åker taxi till träningen. Eller ännu värre, ungdomarna som går på konsert. Om ingen vuxen ser till dem, hur vet föräldrarna att de inte hamnar i dåligt sällskap, kriminalitet och missbruk?”

”Vi har inget sånt. Du vet alla barn och ungdomar växer upp i en gemenskap över generationerna. Alla bryr sig om dem, vare sig de är deras föräldrar eller inte. De är ju med i våra föreningslokaler hela tiden. Det finns ingen tid för dem till det och ingen möjlighet heller. Man kan ju inte exponeras för sådant som inte finns!”

Hela delegationen såg fundersam ut. En i delegationen frågade ”Vem betala hyran i så fall?”

”Den betalas av samhället.”

”Jaha, men blir det inte väldigt dyrt?”

”Det blir dyrt hur det än betalas, men det finns ingen som skor sig på våra bostäder!”

”Hur får samhället in alla dessa pengar då? Är det via skatt?”

”Nej, sådan rundgång behövs ju inte. Det finns ju ingen anledning att man tar ut sin lön och sedan betalar tillbaka den.” 

”Men vem betalar?”

”Jo, men när vi arbetar skapar vi ju ett värde. En del tar vi ut som lön och resten blir vinst. Den vinsten går till samhället för samhällets gemensamma kostnader för skola, sjukvård, äldrevård, infrastruktur, ny-investeringar, bostäderna, beskickningarna utomlands och alla andra åtaganden som ett fungerande samhälle har. Genom att vi äger allt själva så finns det inga aktieägare som tar sin andel och använder efter sitt eget huvud. För några få ska ju inte ha mera än andra, vare sig när det gäller pengar eller beslutanderätt och makt.”

”Är inte detta kommunism?”

”Det kan man ju kalla det eftersom kommunism betyder gemenskap.”

”Då är det ju diktatur!”

”Är gemenskap diktatur så kan vi väl kalla det så om du blir gladare för det, men vi kallar det demokrati. Den ultimata demokratin.”

”Men ni har ju inget fler-partisystem!”

”Vad ska vi med det till?”

”Jo, men alla tycker ju inte lika!”

”Nej, det vet vi. Det är en omöjlighet att alla tycker lika. Därför fattar vi alla våra beslut i konsensus.”

”Har ni inga privata företag?”

”Nej vad ska vi med dem till. Vi gör allt gemensmt och äger allt gemensamt.”

”Men den som vill starta ett eget företag då?”

”Då kan han ju bestämma som han vill och har han anställda har de ju inget demokratiskt inflytande. Sen skulle ingen vilja driva ett eget företag om han inte fick behålla vinsten själv. Tror du det? Tror du någon driver ett företag utan att få behålla vinsten själv. Ge mig bara ett enda exempel på det så är jag beredd att ta mig en funderare på det system som vi har skapat här i vårt eget samhälle!”

”Men man måste ju ha andra partier att rösta på!”

”Varför då?”

”För det finns olika åsikter!”

”Ja, om det finns olika intressen, men i vårt samhälle har alla samma intresse. Alla vill att alla har det lika bra. Och alla vill ha det så bra som möjligt. En del lyckas väldigt bra därför att de är duktiga, ekonomiska, händiga, strävsamma och så, men de får det aldrig bätre på andras bekostnad.

De där olika intressena som ger upphov till olika åsikter i de väsentliga frågorna handlar till syvende och sist om olika ägarintressen, men här har vi bara ett ägande och därför bara ett intresse att bevaka och de olika åsikterna handlar bara om smärre detaljer som vi alltid kan bli över ens om på ett eller annat sätt på våra möten. En sådan fråga är till exempel hur mycket man ska subventionera taxi och om det ska vara olika subventioner för barnfamiljer och andra. Det finns vissa pensionärs-organisationer till exempel som menar att pensionärerna ska få åka gratis. Andra menar att de ju har det så bra ändå. De köper ju inte nytt som de yngre, till exempel. Och skillnaden i inkomst är försumbar efter att man tagit hänsyn till att de ju saknar utgift för inkomstens förvärvande.

Så visst, det finns åsikter som går isär, men de handlar inte om några stora frågor som stora orättvisor, för sådana har vi inte. Vi har ingen millimeter-rättvisa, men vem kan begära det och säg var man har det?”

”Jag fattar ändå ingenting. Hur kan ni tro att ni har en demokratisk regering om ni inte har olika partier?”

”OK, lyssna nu! Alla bostadsområden har föreningar och en styrelse. Alla föreningarna är organiserade i en kommunal bostadsgrupp och vem som ska skickas som delegat till bostadsgruppen bestämmer alla i varje enskild bostadsförening. Alla dessa kommunala bostadsgrupper har representanter i en grupp på riksnivå och de utser de personer som ska sitta med i bostadsdepartementet och vem som ska vara gruppledare där. Den som är gruppledare är vad som annars kallas minister. På samma sätt är skolorna organiserade, sjukvård och äldrevård är också organiserade på det sättet. Alla arbetsplatser är organiserade på samma sätt, först branschvis och sedan sammanslagna till det vi kallar produktionsdepartementet.”

”Men makt korrumperar, som alla vet!”

”Ja, makt korrumperar, men just därför har alla samma inkomst oavsett på vilken nivå den än sitter och alla kan när som helst tvingas till utfrågning om sina beslut. Alla kan avsättas när som helst!”

”Och hur länge får de sitta. Hur ser mandattiderna ut?”

”Vi har inga mandattider. Det finns ingen anledning att focka av en duglig person lika väl som att det inte finns anledning att ha kvar en oduglig!”

”Det där låter komplicerat. Blir det inte tungrott?”

”Inte speciellt. Visst är det smidigare med en diktator som gör vad han vill och bestämmer precis allt. Demokrati är mera tungrott. Nu syftar jag på just sådan sorts demokrati som du förespråkar, parlamentarism. Men ni tycker ju att det är värt det priset. Om vårt system kanske är aningen än mer tungrott så är det ett pris vi tycker det är värt att betala. I gengäld slipper vi bostadslöshet och arbetslöshet, vi slipper utanförskap och kriminalitet, vi slipper hela drogproblematiken med allt lidande det för med sig och alla vårdkostnader som följer i dess kölvatten och många äldre klarar sig hemma mycket längre än annars tack vare vår gemenskap där alla känner alla och hjälps åt.

Vi har till exempel en äldre dam i huset där jag bor, som vi hjälper att ta sig till affären för att storhandla. Vi kör henne dit och vi kör henne hem och vi bär hennes kassar. Vill du chatta med henne så går det bra. Alla har tillgång till Internet hos oss. Men just nu kan du tala med henne. Det är Beda. Hon sitter där borta. Hon ville så gärna komma ut och se hur det går för oss. Ja, så jag bokade bilen bara för det. Hon ska skriva en liten betraktelse faktiskt. Det gör hon på sin blogg och många i föreningen läser den, även ungdomarna.

Och via Internet kan alla hålla koll på alla politiska beslut. De som vill kan själva rösta i varje fråga. Det är inte så många som har lust med det, men de som vill, de kan. Det finns ju många olika föreningar som bevakar olika politiska beslut och för ut frågorna på bloggar som är populära bland många att följa. Jag kan säga det att om någon högre upp myglar så dröjer det inte länge innan det uppdagas. Det sprids snabbt och vi har officiella kanaler för att rapportera om vi upptäcker sådant och myglaren kallas till rannsakan. En sån blir inte gammal på sin post och priset är högt, för även om vi inte tolererar utfrysning av någon kan heller ingen tvingas att umgås med någon om den inte vill!”

”Hur är det med utbildningarna, jag tänker på dyra akademiska utbildningar, till exempel?”

”Det är gratis.”

”Men tjänar en läkare till exempel lika lite som en arbetare?”

”Ja, alltså, tar man hänsyn till hur mycket som är gratis så tjänar faktiskt en arbetare mera än i andra länder. Och en läkare har ju inga särslilda utgifter bara för att han är läkare. Det finns ju inga studielån att betala.”

”Men de tjänar mera utomlands.”

”Ja, det är sant.”

”Är det inte risk att de flyttar då?”

”Jo. Du kanske tänker att vi borde bygga en mur som man gjorde i Berlin.”

”Var det därför?”

”Javisst.  Jo, det var ett problem i början. Vi har gjort så att de måste vara med i en diskussionsgrupp om vad som är rätt och fel och vad vårt samhälle har för ideal och mål. Sen får de resa om de vill, på ett år, bara för att kunna jämföra. Vill de återvända är det OK. Vill de inte återvända har de en studieskuld att betala, som de ju annars slipper. Vi vet ju vad utbildningen har kostat. Vägrar de så kan vi inget göra, men vi tycker som så att sådana osolidariska element kan gärna flytta ut om de vill, trots det, så slipper vi dem. De kan då inte infektera vår ungdom med osunda egoistiska värderingar. Vi drar in deras medborgarskap för gott. Det priset vet de att de måste betala. Vill man inte vara med då har man ju valt bort oss och vår gemenskap. Så vi kan ju inte klandras för att vi inte har valfrihet. Men alla val har ju sitt pris i livet. Ock man kan ju inte både ha kakan och äta upp den som man säger.

Men den nya generationen som nu växer upp vet ju att de lever i ett mycket bättre samhälle, ett veloursamhälle, om jag får skoja till det. De vill bli kvar här. Det har med gemenskapen att göra. Som bygemenskapen i Bhutan till exempel. Vet inte om du känner till det, men ungdomen åker ofta utomlands för att studera, sen vill de hem igen för att utveckla sitt land.”

”Men alla gamla företagare, vart tog de vägen?”

”Vi erbjöd dem att komma in i gemenskapen. En del av de mindre, korv-kioskägare och tobakshandlare, ägare av pizzerior och servicebutiker, mackägare, grönsakshandlare och såna tyckte det var OK. De behövde inte slita 12 timmar om dagen. En del ICA-handlare informerades och fick lära om, men ville de flytta utomlands så var det upp till dem. När de förstod att de inte kunde sälja sina butiker valde nästan alla att stanna och vi tog väl vara på deras kompetens. Vi avtackade dem på ett uppskattat sätt och de fick lojalitesmedaljen. Du kan ju fråga själv. August här, han hade ICA Kvantum här i vår stadsdel. Den butiken är hedrande omdöpt nu. Du ser den vid avfarten när du åker härifrån sen. Den heter numera August-gåvan och August är mycket stolt för butiken där han nu är ordförande. Omställningen har gått över förväntan och August brinner för hela vår idé om gemenskap.”

”Men de som ägde stora fabriker och banker och sådant?”

”Du menar dom ni kallade båtflyktingarna?”

”Ja!” 

”Jo, en del ville börja på ny kula utomlands. Och de fick de. Men de fick inget med sig. Det var ju därför USA vill intervenera tillsammans med NATO och EU. Men vi klarade oss. Vi hade ju förberett oss.”

”Så alla ville inte vara med?”
”Nä, vissa är såna egoister att de bara bry sig om sig själva och skiter i andra så såna hade vi ingen nytta av. De hade bara ställt till problem. Du vet, sand i maskineriet. Det är dom som nu sitter i Miami och sprider propaganda om diktatur! Men vad ska man kalla det för när de hade makten. De var ju inte så många, men de ägde nästan allt och bestämde nästan allt. Ändå var de bara några tusen. Med alla sina pengar mutade de både kreti och pleti så de fick som de ville. Inte minst fackföreningarna hade de total kontroll över, med de flesta ville inte tro det.”

”Ja, ja. Du tycks tro på detta och jag säger bara en sak, att alla blir ju saliga på sin tro. Det ser fint ut på pappret, men …!”

”Detta är inget papper. Det är den verklighet vi har skapat gemensamt!”

”Men det är ju kommunism!”

”Du får gärna använda det svenska ordet! ‘Gemenskap’ duger precis lika bra och det för inte tankarna till något som är behäftat med en massa av borgerskapets lögner!”

ETT TANKEEPERIMENT

Jo, men är det omöjligt?

Och vad gör det i så fall omöjligt?

Vilket parti ska man rösta på för att få det på detta vis?

Ja, det är väl bara att konstatera faktum. Det är omöjligt att genomföra på det sättet därför att man inte kan rösta bort ett ekonomiskt system. Så långt sträcker sig ingen borgerlig demokrati. Man kan inte förändra ett samhälle på detta sätt inom parlamentarismens ramar därför att parlamentarismen är inte till för att förändra utan tvärt om för att bevara.

Parlamentarism-illusion

Om man däremot tar en annan väg, en utomparlamentarisk väg kan möjligheten finnas. Det behövs bara en organisation. Och det behövs en politisk medvetenhet, samt en fungerande ideologi och strategi. Så länge det saknas en organisation får man göra det bästa av situationen. Man kan blogga och sprida politisk medvetenhet. Det är i vart fall alltid något och mycket bättre än att bara tiga still och knyta näven i fickan. Har du alltså ingen blogg så skaffa en. Det är både lätt och gratis.

Jag kommer senare att skriva att blogga, till hjälp för den som händelsevis vill, men inte vet hur man gör. Vi vanliga människor har än så länge en möjlighet att sprida våra tankar och den möjligheten måste vi ta till vara oavsett vad vi vill skriva om. Överklassen ska inte ha monopol på det. Börja blogga!

Yttrandefrihet

Värna det fria ordet!

(Det här inlägget publicerades på skvitts.wordpress.com, en blogg jag tidigare hade. WordPress stängde av mig från den. Förmodligen för att dylika tankegångar inte passar överheten. Än så länge ligger bloggen kvar, men jag har ingen åtkomst till den.)