Söndagsläsning utan politik


En dråplig historia

 

Jag kollar bildbloggar och så föddes detta inlägg

”Var är vi?”, heter ett inlägg av Kerstin på Storstadsnatur. En fin bild på två tjejer i kajaker och en av dem tittar i något som kanske är en karta, men inget sjökort. Men rubriken blev i vart en fråga.

Jag skrev följande kommentar och tycker att jag gott kan låta mina egna läsare få ta del av denna dråplig historia. Var så goda, här är den:

-ooOoo-

Detta hände när jag för många år sedan paddlade kajak och hade kommit en bit ned i Halland från Göteborg under min semester. En kiosk låg nästan ända nere vid bryggan så jag gick upp och köpte dagstidningen och kollade väderprognosen. Det skulle bli väldigt ostadigt ett tag framöver, men det hade jag reda hört på radion. Nu fick jag dessutom se väderkartan. Då beslöt jag mig för att paddla hem igen så fort jag kunde.

När jag hade kommit nästan upp i höjd med Göteborgs södra skärgård blev det mörkt och jag slog upp tältet på en ö nära land och sov några timmar.

Mjörn-paddling.jpg

(bild från helt annat tillfälle)

När jag vaknade var det fortfarande väldigt mörkt, men ändå så det gick att se något. Jag rafsade jag snabbt ihop allting och kastade det i kajaken. Men i hastigheten råkade jag även få med kompassen i packningen i fören. Den kunde jag inte komma åt utan att gå iland igen. En bit ut från ön insåg jag det men tyckte mig inte ha tid att fixa till det fast den var absolut nödvändig. Sikten var nämligen inte god, milt uttryckt. Det rådde ett kompakt dis och det var så mulet att det var omöjligt att se var solen var. Inte åt något håll var himlen ljusare.

Det fanns ett alternativ till kompass

Men jag visste åt vilket håll jag skulle. Och styrde jag bara efter vågorna så skulle jag hålla samma riktning hela tiden. Vågorna kom mot mig i 45 graders vinkel och den vinkeln mot vågorna behöll jag hela tiden. Då måste jag ju komma rätt!

Efter någon timme började jag bli fundersam. Det borde dyka upp små öar, kobbar och skär, men ingenting syntes. Var tusan var de?

”Ah, de kommer väl. Kanske har jag bara varit för långt ifrån för att se dem i detta jämngråa dis!”, tänkte jag.

Så värst orolig var jag alltså inte trots allt. På min kurs skulle jag snart hamna i en tratt mellan södra skärgården och fastlandet, så jag kunde ju omöjligen komma fel. Trodde jag. Enda risken var att jag kunde råka paddla in i viken öster om Onsalahalvön och det skulle innebära en bra omväg att få paddla tillbaka när jag väl upptäckte det. Så för säkerhets skull höll jag ut lite extra från fastlandet.

Karta paddlingsäventyret.jpg

Till slut blev sikten bättre. Och det var en himla tur det! För rakt föröver såg jag Valö fyr, knappt synlig i diset. Den ligger söder om södra skärgårdens sista befolkade ö. Och hade jag missat Valö och paddlat vidare så hade nästa land varit Danmark!

Hur kunde det gå så fel?

Jo, självklart hade jag gjort en felbedömning redan vid start från övernattningsön. Väster om den låg en annan ö och jag som skulle norröver paddlade mellan dessa öar och höll stadigt samma kurs mot vågorna. Men vågor vrider sig ju runt öar och när jag hade paddlat förbi ön i väster och vågorna vred så vreds ju även min kurs från norr till väst! Med nästan obefintlig sikt och utan möjlighet att se var solen stod, och utan kompass, så märkte jag aldrig av att jag ändrade kurs. Och alltså hade jag plötsligt en rak kurs mot Danmark!

Min räddning var alltså att jag i det lättande diset fick syn på och kände igen Valö fyr! Efter ett antal timmar kom jag dock hem till GKF, Göteborgs KanotFörening. Och sen cyklade jag hem.

På hemvägen stötte jag på en arbetskamrat. Jag berättade om mina bravader, ungefär på samma sätt som nu. Och min arbetskamrat var en skälm.

När jag kom till jobbet några veckor senare skrattade de åt mig. Den historia de hade fått höra var att jag hade hittats och plockats upp av Stenabåten halvvägs mot Danmark!

Så kan det gå när inte haspen är på, eller snarare när man inte har kompassen till hands. Sjökortet, däremot, det hade jag i databasen i huvudet, så det klarade jag mig utan. Dock skulle jag även ha tänkt på fysikens lagar. I det här fallet kanske det kallas vågteori. 😉

Annonser