49 tankar om “Ordklasser”

    • Usch då! Gör du medvetet fel med datorer också, eller varför är fel OK i ena fallet och inte i det andra. Kan du ha ett programmeringsfel, eller vad är orsaken? 🙂
      Kanske fel OP OPP DÄR? 🙂

      Jag tror du skojar.

      /Skvitt

      Gilla

      Svara

        • Äh, det tror jag inte. Kanske du har glömt det teoretiska i någon mån, vad vet jag om det? Men att hantera språket har du inte glömt. Har man väl lärt sig så sitter det i ryggmärgen.

          Kram!
          /Skvitt

          Gilla

          Svara

          • Syftar mest på grammatiken. Possesiva pronomen.. Ackus…? Jo, jag har glömt massor av de olika gramatiska benämningarna… Men å andra sidan, det var bara ett intresse. Inget jag egentligen behöver komma ihåg.

            En gång ville jag gå och lära mig tyska från grunden på medborgarskolan.
            De har förvisso lite annorlunda grammatik än oss. (neutrium), Men det är mycket lättare att lära sig språk om man kan sin grammatik. 😉

            Gilla

            Svara

            • Är man infödd bör det falla sig naturligt, men av någon anledning kan ganska många tyvärr inte skilja på de och dem, vilket förvånar mig.

              /Skvitt

              Gilla

              Svara

              • Jag har också sett den benämningen. Men jag tror det handlar om en sk. generationsfråga.

                De som skriver så är oftast de yngre.

                Gilla

                Svara

                • Jag har lika ofta sett äldre som inte kan hålla isär detta. Jag tror att det beror på talspråksordet ”dom”. När de sedan vill skriva lite snyggare tror de att man ersätta det med ”dem”.

                  /Skvitt

                  Gilla

                  Svara

                    • Nej det är det absolut inte. Det är språkfel och inget annat.

                      På talsvenska kanske de säger: ”När jag såg dom sa dom …”
                      Sen vill de skriva samma sak, men de vet att det inte heter ”dom” och då skriver en del: ”När jag såg dem sa dem …”, men det rätta är: ”När jag såg dem sa de …”

                      Om det var omvänt skulle det heta: ”När de såg mig sa jag …”
                      Det är väldigt enkelt. Det kan aldrig bli: ”När de såg mig sa mig …”!

                      Som sagt, det är inte fråga om dialekt, det är okunskap! Små barn talar så, men efter 4-6 åå har de hajat hur man faktiskt ska säga. Därför är det knepigt att vissa inte kan skriva rätt. Kanske för att de i talspråk konsekvent säger ”dom”.

                      Kram!
                      /Skvitt

                      Gilla

                    • Äh, slangspråk kan ju också göra sitt till, eller hur.
                      och hur skriver en som stammar? Den personen kanske kan skriftspråkets rätta böjelser…

                      Nå, hur förklarar du det?

                      Gilla

                    • Dddddet kakakan jajajag ininintetet svasvasavrara pppå! 🙂

                      Än mindre om språkliga böjelser. Jag har inga sådan böjelser. Det enda i den vägen är att jag rururunkar i kyrkan. 🙂

                      Kram!
                      Skvisvitt

                      Gilla

              • Jag menar att man använder olika benämningar även i tal och skriftspråk. åtminstone jag:

                Jag kan säga dom, om de. Ordet ”Dem” använder jag aldrig.

                Ex.

                De är på väg…
                Dom ä på väg…

                Gilla

                Svara

      •  ”Var” är befintlighet och ”vart” är riktning. Fast jag brukar ”missa” ibland och säga fel. Slarvigt av mig, eller hur? 😉

        Gilla

        Svara

          • Jag är ju från norr, men har kommit från söder. Vindarna har fört mig kors och tvärs åt alla håll och väderstreck. Så när jag återkommer till det väderstreck som var min början får jag alltid frågan: ”Varifrån kommer du?” Och när jag så beger mig hemåt – till norr uppstår nästa fråga: ”Du är inte härifrån, va? Du är väl Stockholmsjänta?! Det hörs på dialekten!”

            I och med detta har jag förstått att jag inte längre hör hemma någonstans. För ingen vill tydligen ”kännas vid mig” eftersom jag har fått en mixad dialekt. 😆

            Kram på dig, Skvitt!

            Gilla

            Svara

            • Det blir så.
              Men å andra sidan vet du mer än de som inte vill se dig som en av dem. Du vet, inget ont utan att de har något gott med sig.

              Jag minns ett mycket givande program om en jugoslavisk familj som efter ett par decennier i Sverige flyttade tillbaka hem igen.
              De sa som du. Här i Sverige var de ”juggarna” och när de kom hem till Jugoslavien var de bara ”svenskarna”!
              Så kan det bli.

              Kram på dig också!
              /Skvitt

              Gilla

              Svara

Lämna en kommentar