Och polisens ideologiska hemvist
samt polisens behov av allmänhetens hjälp
Hur hänger detta ihop?
Har du någon gång gjort en polisanmälan?
Lade du kanske i så fall märke till att allt gick i slow motion? För att ta det i detalj:
Pekfingervalsen på tangenterna, till att börja med. Många frågor som tog tid. Missuppfattningar som måste rättas till. Du läser igenom anmälan. Ny rättelser av viktiga detaljer som polismannen inte uppfattat korrekt. Sen godkänner du.
Nu kan två vanliga saker inträffa. Antingen får du ett brev från polisen att ”brott kan ej styrkas”, eller så får du ett brev där det står att ”utredningen är nedlagd”. Har du blivit bestulen har du i alla fall fått en handling att lämna till försäkringsbolaget. Det är i allmänhet allt som kan räknas som positivt med en polisanmälan. Och varför är det såhär? Tja, polisen skriker ständigt på mer resurser. Ibland undrar man om inte resursbristen sitter i huvudet på ett koppel latmaskar.
Polisen vill ha hjälp av allmänheten. Jovisst, polisen kan inte se allt. Sker det ett brott så vill de ju gärna få vetskap om det. Annars kan de ju inte ingripa. Å andra sidan sett, så är min erfarenhet att de inte ingriper ändå. Jag är en sådan person som har slutat att tipsa polisen efter att ha fått noll respons. Här är några exempel:
1. Jag ringde polisen för att jag visste att en person på angivet klockslag skulle komma utefter en angiven väg och med ett angivet fordon, samt med hög alkoholhalt i blodet. Det var bara för polisen att ta honom. De behövde bara köra en knapp kilometer och de hade gott om tid från mitt tips tills han skulle köra utefter just den sträcka jag hade uppgett. Polisens svar: ”Vi arbetar inte så!” PUCKO!
2. En knarkare erbjöd mig på stan att handla amfetamin av honom. Jag gick utan att köpa så klart, men stötte på två poliser redan efter cirka hundra meter. Jag pekade ut knarkhandlaren, men eftersom jag var lätt påstruken, på väg hem efter krogen, så bad de mig återkomma när jag var nykter! Fortsatt dialog: ”Ska jag be honom stanna kvar därborta tills i morgon?” ”Ja, det är en bra idé, gör så!” PUCKO!
3. Jag kände igen en efterlyst person på stan. Jag ringde polisen medan jag diskret följde efter personen. Först tog det cirka fem minuter innan någon över huvud taget svarade på polisen (sic!)! Sen var det viktigare vem jag är än vem den efterlyste är. Därefter ville de ha namnet på den efterlyste. Förnamnet visste jag, men inte efternamnet. Då ville polisen i alla fall ha personnumret! PUCKO!
Vem har reda på andras personnummer och dessutom har det i huvudet? ”Skicka hit en bil så ska jag ge mig tillkänna och peka ut personen åt er!”, sa jag. ”
Ja, men jag måste ha fullständigt namn och personnummer för att se om personen finns i våra listor över efterlysta personer!”.
”Skicka hit bilen så får ni lösa det sen!”.
”Varför låter du så irriterad?”.
”För att jag anmälde en annan person för exakt två veckor sedan utan minsta respons*. Jag har inte tid med att förklara detta! Och jag är förbannad för att ni inte behagade svara på hela fem minuter nu när jag ringde!”.
”Ja men du behöver väl inte låta så förbannad för det!”
”Vill ni ta hand om den här killen eller inte?”.
”Jag ska koppla samtalet. Dröj kvar!”.
”Glöm det! Jag tappade just bort honom!”.
Vid det här laget hade det säkert gått sju till åtta minuter. Sju till åtta minuter av skuggande och sju till åtta minuter för att få polisen att ens påbörja sitt arbete. Och sju till åtta minuter som den efterlyste kunde försvinna i folkvimlet.
På sju till åtta minuter borde polisen ha hunnit fram. Dels cirklar de ju i centrum och dels ligger deras station bara några minuters körning från platsen där jag befann mig. PUCKO!
* 4. Då gällde en person som antagligen hade våldtagit en ung flicka om inte jag hade varit så observant. Senare kunde jag läsa om en kvinna som hade blivit antastad samma dag. Kanske samme man? Den jag såg fanns på övervakningskamera. Polisen gjorde ingenting! Jag satt på polisstationen för att anmäla eftersom jag inte hade nått dem på telefonen! ”Vänta här så ropar vi upp dig!”, sa hon på stationen, i receptionen. Det var bara jag som satt där. Bara jag som hade ett ärende. Efter cirka en halvtimme gick jag därifrån. Jag var ju tvungen att åka till jobbet. Och hon jag hade talat med syntes inte till! Vem skulle jag prata med för att stöta på så något hände? Ja, jag hade anledning att bli förbannad!
5. Min port hemma krossades mitt i natten. Jag ringde polisen. De kom snabbt. De talade med gärningsmannen och avvisade honom. Jag undrade varför. ”Vi vet ju inte om det var han!”. ”Ja, men han bor ju inte här!”. ”Och vi kan inte bevisa att det var han!”! PUCKO!
Mitt betyg: mycket uselt polisarbete!
Jag ska inte trötta er med fler exempel, men jag har en hel rad med liknade exempel på precis lika uselt polisarbete. Är det så konstigt att jag har börjat tvivla på att polisen vill ha allmänhetens hjälp. Är det så konstigt att jag har lovat mig själv att aldrig mera tipsa polisen. Är det så konstigt att jag tycker att det är bortkastat?
Nog om det, alltså!
När man således kontaktar polisen så måste man ha tur om något ska hända.
När någon sätter upp olagliga affischer får allmänheten inte riva ned dem. Det ska polisen göra. Denna polis som inte ens ”hinner” ta hand om viktigare och mera akuta brott. Denna överbelastade polis ska alltså rycka ut och riva ned affischerna! Om allmänheten gör det så begår allmänheten ett brott! Men att tro att polisen river ner dem är väl att vara något blåögd. Stan är ju full med olagliga affischer som sitter kvar vecka ut och vecka in.
Nu hände det sig i Värnamo att en polis, som samtidigt är socialdemokrat (ovanlig politisk hemvist för att vara polis), rev ned nazistiska olagligt uppsatta affischer, som dessutom är olagliga just för att de utgör hets mot folkgrupp. Han gjorde detta utom tjänsten, på sin fritid annars hade det aldrig blivit gjort!
Nu ska polisens internutredare reda ut om han har gjort sig skyldig till egenmäktigt förfarande!
Tänka sig, till slut blev det fart på latmaskarna! Men jag misstänker att det enbart var för att affischerna utgjorde nazistisk propaganda. Hade det hänt att man hade lagt energi och resurser för att utreda brott om det hade varit vänstern som hade satt upp affischerna? Hade polismannen då blivit föremål för en internutredning? Jag tvivlar.
eaqhan 