en film av Gunilla Bresky om kvinnorna som bombade tyskarna
”För att fira andra världskrigets slut visar Aftonbladet kultur i dag Gunilla Breskys film Natthäxorna, om de sovjetiska kvinnliga bombflygare som slogs mot nazityskland från 1941 fram till slaget om Berlin, 1945.”Det skriver Carlsten Palmaer.
Han skriver vidare:
”Kvinnorna som anmälde sig frivilligt fick klippa håret två fingerbredder ovanför örat och klä sig i alldeles för stora uniformer och stövlar – i storlek 42. De manliga officerarna i fjärde armén talade först om ”kärringregementet” men tvingades ändra uppfattning när natthäxorna bombade en tysk bränsledepå och förstörde sex flygplan.
Gunilla Breskys film om natthäxorna är sparsmakad – inte en enda speakerkommentar – och poetisk, med en sällsynt musikalisk precision i klippen.”
Sovjetunionen var oerhört pressat av tyskarna. Men det är inte hela förklaringen till att kvinnor tilläts flyga stridsuppdrag. Det fanns en helt annan jämlikhet mellan könen i Sovjetunionen eftersom den kommunistiska idén motsätter sig all form av diskriminering. Alla har ett lika värde.
I USA ville också en del kvinnor flyga militärt. Några få kvinnor blev faktiskt piloter inom det amerikanska flygvapnet, men de tilläts bara att transportflyga plan mellan olika baser inom USA och de flesta transporterna handlade om att flyga planen från fabrik till flygbas. ”Kvinnor kan ju inte strida”, var den rådande uppfattningen.
Kvinnliga piloter sent erkända: ”Mellan åren 1942 och 1944 var kvinnorna piloter för Women Airforce Service Pilots, så kallade Wasps.
Deras uppdrag var inte att flyga in i stridszoner utan att förflytta flygplan mellan baser, testflyga maskiner som varit inne för reparation och hjälpa till med utbildning.
Deras verksamhet frigjorde manliga piloter som i stället kunde delta i strid.
Runt 38 kvinnor dog i tjänsten men fick aldrig några militära förtjänsttecken. Färre än 300 är i livet i dag.”
I går firade stora delar av Europa fredsdagen, men i Ryssland firar man idag. Anledningen är tidsförskjutningen. I det forna Sovjetunionen hade det redan blivit den nionde maj när Tyskland äntligen kapitulerade.
Vi har alla all anledning att fira oavsett vilket datum vi gör det på. Men vi ska även komma ihåg att världskriget inte tog slut i maj 1945. Det fortsatte tills Japan kapitulerade villkorslöst den 15 augusti och undertecknade fredsavtalet den 2 september 1945.
Atombomberna som fälldes över Hiroshima och Nagasaki den 6 augusti respektive den 9 augusti 1945 på order av USA:s president Harry S. Truman var ett förödande slag mot Japan, men även mot hela mänskligheten. Men det var inte enbart dessa bomber som till slut övertygade Japan att kapitulera. Sovjetunionens krigsförklaring den 8 augusti och det massiva angreppet på det japanskt ockuperade Manchuriet överraskade Japan som därmed kapitulerade villkorslöst den 15 augusti. Men det är ett förhållande man i väst gärna blundar för. Man blundar även för det faktum att atombomberna inte var nödvändiga för att stoppa Japan. Det är nämligen bara en myt!
”Nyare forskning avfärdar dock detta som falsk historieskrivning ämnad att skyla över skuldfrågan: det fanns realistiska alternativ till bomberna, och bombernas reella verkan kan dessutom ifrågasättas.
I sin bok Racing the Enemy: Stalin, Truman, and the Surrender of Japan (Harvard University Press, 382 s) beskriver Tsuyoshi Hasegawa exakt hur det gick till, timme för timme, när Japan kapitulerade. Trots det akademiska upplägget är boken en politisk thriller av första rang. Triangeldramat utspelar sig på fyra scener: i Tokyo, Moskva, Potsdam och Washington. Hasegawa har skrivit den första genuint internationella studien på området genom att tilldela Stalin, som tidigare har förbisetts i sammanhanget, en av huvudrollerna. Dessutom är han den förste som behärskar alla de aktuella språken – engelska, ryska, japanska – då han tar sig an detta enorma arkivarbete.
Centralt för Hasegawas resonemang är, som boktiteln anger, idén om en kapplöpning mellan USA och Sovjet. För USA gällde det att tvinga fram en kapitulation från japanernas sida före Sovjetunionens inträde i kriget för att begränsa dess inflytande i Asien. För Stalin gällde det omvänt att hinna angripa Japan före kapitulationen i syfte att aktivera Jaltakonferensens hemliga överenskommelse. Hasegawas slutsats är lika enkel som oväntad: det som ställde Japan schackmatt var inte atombomberna utan Sovjetunionens krigsförklaring den 8 augusti. Det ska påpekas att denna slutsats är i linje med flera japanska studier.
…
I sin dagorder till militären om att lägga ner vapnen poängterade kejsaren den sovjetiska attacken men nämnde ingenting om bomben. Argumentet att bomben var central för kejsarens personliga beslut bygger i stort på otillförlitlig hörsägen.
…
Genom sin bok vill Hasegawa visa att den amerikanska versionen – att atombomberna utgjorde knockoutslaget som gjorde slut på kriget och därmed räddade liv på båda sidor – bara är en myt ämnad att rentvå Truman och lindra det kollektiva amerikanska dåliga samvetet.” / SvD, MATS KARLSSON, fil dr i japanologi vid Stockholms universitet.
Att skriva historia
Historieskrivning är ofta en sak som har andra syften än att vara objektiv. Man brukar säga att den som kontrollerar historien också kontrollerar nutiden och framtiden. Inget visar väl detta tydligare än när det kommer till frågan vem som besegrade Hitler. I såväl vanliga historieböcker, populärvetenskapliga magasin, dagspressen och i filmens värld ser vi hela tiden en samma bild spelas upp, D-dagen 6 juni 1944 då västmakterna inledde slutstriden som krossade Adolf Hitler genom att landsätta trupper på det europeiska fastlandet. Men då hade redan Sovjetunionen tvingat Tyskland på reträtt på östfronten efter det för Tyskland förödande slaget vid Stalingrad.
Stalingrad var strategiskt betydelsefull på grund av oljetillgångar och på grund av trafikleden Volga. I slutet av 1942 tågade därför tyska trupper in i Stalingrad men omringades genom en heroisk sovjetisk motoffensiv under befäl av fältmarskalk Paulus. Den 2 februari 1943 kapitulerade tyskarna. Slaget om Stalingrad var det blodigaste av alla krigets slag vilket kostade omkring två miljoner människor, stridande och civila, livet i strider, sjukdom, kyla och undernäring.
Tillsammans med slaget vid Kursk sommaren 1943, utgjorde dessa Sovjetiska uppoffringar vad som betraktas som andra världskrigets reella vändpunkter. Tyskland var redan på reträtt när västmakterna gick iland på Normandies kust tisdagen den 6 juni 1944! Det är historiska fakta som vi aldrig någonsin kommer förbi. Men i väst låtsas man som om det trots detta var D-dagen som avgjorde kriget. Sanningen är snarare att väst hade låtit Sovjetunionen sköta kriget tills man befarade att hela Europa skulle falla i Stalins händer.
(klicka på bilden så blir den större)
De stora slagen mot Tyskland utkämpade Sovjetunionen till ett högt pris. Men vi blir alltid mest påminda om slagen på västfronten, trots att dessa inte på något vis kan mäta sig med östfrontens stora slag!
Att man i dagens Ryssland firar segern är dem väl unnat. Men som vanligt utnyttjar väst firandet i öst för att sprida antirysk propaganda.
eaqhan 