Skvitts, en visa för rättvisa

Min gamla blogg

 

Den finns kvar, men jag har ingen access till den

Någon såg till att jag blev av med den. WordPress stängde av mig, men tog inte ned den. Men den kommer att tas ned. Det är jag helt säker på. Precis det har drabbat andra bloggare. Först förlorad åtkomst, sen tas de bort från nätet. Nätet är helt enkelt ingen trygg plats för det skrivna ordet.

Men än så länge kan man läsa Skvitts, en visa för rättvisa.

Här kommer en bearbetad och skevad bild från Skvitts om FAS 3, som jag skrev en hel del om.

Det var knappast en bild som retade gallfeber på etablissemanget. Det var nog inte den som ledde till att jag miste åtkomsten. Men andra bilder var kanske mera förargelseväckande i etablissemangets ögon. I deras press sätts inget under lupp. Den undersökande journalistiken tassar på tå och undersöker bara det som inte kan hota makthavarna i samhället. Snällt ställer journalisterna sina frågor och tackar för svaret utan några besvärande ifrågasättanden. Lite tuffare var de faktiskt för 35 år sedan. Men sen blev det allt mer sällsynt. Och idag handlar löpsedlarnas svarta rubriker om helt annat än maktens missbruk. Föraktet mot läsekretsen är total.

Det ekonomiska system som skapar samhällets orättvisor talar man inte ens om. Det är totalt bannlyst. Men på Skvitts skrev jag en hel del om det. Kanske det var därför jag förlorade min åtkomst till bloggen. Och varje dag jag ser att den finns kvar så blir jag faktiskt lite förvånad. Därför tror jag att det var andra krafter än den ekonomiska makten som stoppade mig. Kanske ungmoderaterna eller nazisterna. Vad vet jag.

Här kommer en annan bild från Skvitts.

Den väckte kanske viss förargelse. Den avslöjar ju faktiskt vem som göder vem. För inte är det så att det är företagarna som göder de anställda. Det är ju tvärt om. Alla borde ju inse att en företagares rikedom kommer från de han har anställda. Det är de som jobbar ihop vinsten åt honom och sen får de lite betalt för besväret. Annars överlever de ju inte och kan inte bilda familj, skaffa barn och producera mera arbetskraft. Det kan ju inte vara så svårt att förstå.

Men det är inte meningen att en arbetare ska förstå sådana saker. Det tjänar ingen företagare på. Då kan ju arbetarna börja ifrågasätta hela detta system.

Och för att göra det lite svårare att förstå hur saker och ting ligger till så har företagarna, eller rättare sagt, hela borgarklassen som sådan, etablerat ett språk som förvillar. En företagare kallas därför för en arbetsgivare. Och en arbetare kallas för arbetstagare. Men  vem ger och vem tar egentlige? Är det inte tvärt om, när allt kommer omkring?

Du, min läsare, är nog en sådan där ”arbetstagare”. Men när du går till jobbet är det för att få betalt för den tid du är där. Det är därför företaget håller koll på din arbetstid. Ofta används stämpelur för den saken.  Tiden är viktig! Det är den du får betalt för. Men du får inte betalt för det värde du skapar åt företaget när du är där! Och just därför vill den så kallade arbetsgivaren att du jobbar intensivt på din arbetstid. Tempot ska vara högt. Jobbar du vid ett löpande band är det bara att hålla takten och går det så skruvas den upp! Det var väldigt populärt med tidtagare förr och om det är så även i dag kanske du, min käre läsare, kan svara på.

Du ska alltså vara lönsam, lille vän, annars får du gå. Det är ju lönsamheten som räknas i varje kvartalsrapport. Och lönsamheten består i att du producerar ett värde som är större än din lönekostnad. Resultatet av ditt arbete får du inte ta hem när du går. Det tar företagaren hand om och du får betalt för den tid du har offrat åt företagaren, så vem är arbetstagare egentligen? Och vem är arbetsgivaren? Vem gav bort arbetets värde? Vem skapade värdet egentligen? Det ska du helst inte veta!

Det är så det fungerar! Kanske det blir tydligare med en bild.

Många tycks tro att det är omöjligt att det ska fungera på något annat sätt. Många säger ”Ja, men om det inte fanns några arbetsgivare, vilka skulle då ge oss jobb?”

Är det ingen som kan tänka sig att alla företagen skulle kunna ägas gemensamt? Som hemma fast i större skala. Hemma utför man också arbete, men man är inte anställd där. Ändå städar man, diskar, lagar mat och tvättar. Man gör det åt sig själv. Bara de rika har råd med pigor som sköter sådana saker och vår regering som gynnar dessa rika har därför hittat på ett pigbidrag och kallar det för RUT-avdrag. Det bidraget betalas av alla som själva inte har råd med pigor.  Men förr fick överklassen stå för hela kostnaden, som bekant.

Denna överklass, borgerskapet, gör allt för att vi inte ska fatta sammanhangen. Därför heter det RUT-avdrag och inte pig-bidrag. Därigenom blir det ju också möjligt för Reinfeldt att tala om att vi ska bort från bidragsberoendet när de som verkligen behöver bidrag snuvas på dem medan de som verkligen inte har något sådant behov får bidrag i form av skattelättnader för konsumtion av tjänster såsom RUT och ROT. Reinfeldts politik gynnar bara denna överklass som konsumerar bidrag och vårt arbetes frukter.

Det finns en motsättning som aldrig kan avskaffas. Det är motsättningen mellan köpare och säljare. Där finns bara ett gemensamt intresse, att det ska bli affär. Att köparen får sitt och säljaren får sitt. Men där upphör allt vad gemensamt intresse heter. Säg att det handlar om en begagnad bil. Det blir lite lättare att se motsättningen då. Som köpare vill du den ska kosta så lite som möjligt och vara så bra som den bara kan bli. Men säljaren vill ha ut maximalt även med alla dolda fel.

Men det finns andra köp också. Och andra försäljningar.

Nu antar jag igen att du, min käre läsare, är en sådan där ”arbetstagare”. Men egentligen är du ju en säljare. Du säljer din tid och ditt kunnande. Och du får betalt av den som köper detta av dig. Ni har bara ett gemensamt intresse. Att det ska bli affär. Köparen vill att du ska kosta så lite som möjligt, men jobba så mycket du bara kan. Ni lever på helt olika sätt. Försörjer er på olika sätt. Den ene på  att sälja och den andre på att köpa. Den ene äger produktionsmedlen, maskinerna och hela företaget. Det är köparen. Den andre äger inget sådant och måste sälja vad den har. Det är alltså förmodligen du, min käre läsare, som säljer arbetstiden. Sådan egendom som maskiner, företag och kapital har du inte och därför säljer du din tid. Du är ju inte kapitalist. Och hör alltså inte till borgarklassen. Du hör till arbetarklassen, faktiskt även om du är tjänsteman på hög nivå. Men sånt där ska du inte begripa!

Du ska inte begripa klassbegrepp som förklarar din roll i samhället. Borgarklassen vill inte det för du kan ju börja ifrågasätta! Därför har borgarlassen ersatt ett förklarande klassbegrepp med ett fördunklande klassbegrepp. Och enligt det klassbegreppet hör du till underklassen om du står vid det löpande bandet, men om du är en tjänsteman så hör du till medelklassen. Företagsägaren, den som är kapitalist, tillhör överklassen. Ja, till och med den högste chefen, som bara säljer sin tid på precis samma sätt som du, fast till ett mycket högre pris, han hör också till överklassen. På så vis trollar borgarklassen bort det uppenbara att det råder en motsättning mellan köpare och säljare. Alla blir på något sätt klasslösa medspelare i en diffus samhällsorganisation utan egentliga motsättningar. De är dolda! Man låtsas inte om att de finns. Var och en är sin egen lyckas smed och har man det knapert så är det ens eget fel. Fatta inte sammanhangen ty det hotar de som har allt inflytande i samhället och lever på andras arbete. Jag talar om kapitalisterna och samhället är det kapitalistiska samhället, så klart.

Men har vi något annat val?

Det kanske var sådana här tankegångar som gjorde att jag fråntogs åtkomsten till min blogg. Konstigt bara att den fortfarande ligger kvar, men just därför blir jag inte så konspiratorisk att jag hemfaller till misstankar om att det är staten som ligger bakom.

Nu borde jag ju egentligen skriva om kommunism, vad det är. Men då blir det alldeles för långt.

Vad det inte är blir kortare att skriva. Det är alltså inte detsamma som Sovjetunionen och inte detsamma som förtryck och diktatur. Det som skedde i Sovjetunionen skedde där och där försökte man skapa kommunism och gjorde misstag. Där rådde repression, precis som i väst, men väst fokuseras det aldrig på. Istället talas det om kommunismens offer. Man borde snarare säga Sovjetunionens offer. Och man borde samtidigt tala om kapitalismens offer. Och det rättfärdigar inte Sovjetunionen att kapitalismens offer är fler, men det ger lite proportioner.

Så låt oss se på kapitalismens offer som aldrig kallas för vad det faktiskt är, alltså just kapitalismens offer. Låt mig börja här: de båda världskrigen är resultatet av kapitalismen, inte av diverse personer och regeringar i första hand. Det vill inte kapitalisterna, borgarklassen, kännas vid. Det är politiker som får klä skott för krigen. Det är därför de har sina löner och privilegier. Men också inte sällan egna ekonomiska intressen.

Kapitalismens framväxt var brutal mot arbetarklassen innan den hade lyckats genomdriva ordentlig lagstiftning. Det var en del av den så kallade klasskampen. Den pågår än i dag, men man hör ofta borgare säga att det varken finns klasser eller klasskamp längre. Det sista kan ibland kännas övertygande, men då glömmer man bort borgarklassens klasskamp. Den pågår fullt öppet framför våra ögon (och ändå många, de politiskt ointresserade och omedvetna, som inte ser den!) när Reinfeldt driver den, i övrigt sker det i det fördolda.

Kapitalismens framgångssaga, initialt, handlade om slavhandel och slavekonomi, vilket borgarklassen inte vill kännas vid. De flesta av Göteborgs berömdaste familjer(de som ”byggde Göteborg”) tjänade sina förmögenheter på ett eller annat sätt beroende av slavar. I Göteborg hade borgarklassen nämligen sina affärer västerut i större utsträckning än på ostkusten. Men det där var redan då skämmigt och i dag finns nästan ingen offentlig dokumentation om saken. Man vill inte rota i det!

Kapitalismen fick också näring genom kolonier och kolonialkrig runt om i världen, vilket borgarklassen inte heller vill kännas vid. Skulden läggs på länderna, regeringarna och politiker, inte på kapitalismen! Och denna kapitalism bygger på rovdrift än i dag, vilket man inte heller vill kännas vid. Och offer skördas! Varje dag! Kapitalister tjänar miljarder och åter miljarder på de krig som aldrig tycks upphöra och på vapentillverkning, -försäljning och -export, vilket man mest är tyst om. Alltså tyst om att det är lönsamt. Däremot framhålls denna dödsbringande verksamhet som något bra för sysselsättningen, freden och demokratin i världen (!) och längre än så skall vi inte tillåtas tänka. Särskilt inte när produkterna ska skattefinansieras (mer JAS till försvaret, pengar till Wallenberg och skatter till folket!).

Kapitalister tjänar förmögenheter på svältlöner i den mindre utvecklade delen av världen. Och på avsaknad av arbetarskydd. Dödsoffer och skador är legio, men ersättningen uteblir oftast. Det vill man inte heller kännas vid. Och här hemma har vi de så kallade riskkapitalisterna som helt utan risk lever på skatter, driver olika företag för skattemedel och för sedan skatterna i ”förädlad form” som vinster, till skatteparadis. Kanske för att sedan återinvestera dem i vapenindustrin som är så lukrativ. Kanske för att påverka regeringar att starta krig. Den ekonomiska väven är svår att tränga igenom och få överblick över, men i slutänden skördas liv och genererar vinst.

Man kan hålla på nästan i det oändliga att räkna upp exempel på kapitalismens offer, men bara man skulle summera offren för kapitalismen under tiden då Sovjetunionen existerade så räcker det för att Sovjettidens offer till antalet skulle förblekna. Det är inget försvar för Sovjet, men det kan ju vara på sin plats att nämna någon gång i alla fall. Till exempel alla ryssar som dog under andra världskriget. Fler än alla andra tillsammans. De ska inte i första hand lastas på Hitlers syndaregister, ej heller på Stalins, utan på kapitalismens konto. Om rätt ska vara rätt och om borgerskapet ska ta sin del i statistiken över människooffer. Men som vanligt dribblar borgarklassen med sanning och statistik och lägger ut sina dimridåer.

Men min blogg stoppades nog av enskilda personer, dock sannolikt personer med vurm för kapitalism i dess olika former. Kanske fascistisk form. Kanske i nazistisk.

Tack, min kära läsare att du höll ut ända hit. Men det var för din skull jag faktiskt tog mig tid att skriva. 

Om du vill veta hur ett samhälle faktiskt skulle kunna se ut så kan du ju klicka här och läsa min text om ett samhälle som bygger på gemenskap istället för konkurrens.

Vill du fördjupa dig kan jag rekommendera ett klick här  och här.